Tåget går utmärkt. Avgångstid och ankomst är i ljuv symmetri med tidtabellen.

Stockholm väntar och Ronny från Kai Martin & Stick! ska agera värd och guide.

Boken ”Ny våg – svensk punk/new wave/synt 1977–1982″ är kommen och releasefest ska anordnas på anrika Oasen, Rågsveds fritidsgård.

Jag och Ronny ska dra vårt strå till feststacken och framföra vår gamla låt ”Jag dansar inte” tillsammans med valda delar ut Bitch Boys, som står för delar av underhållningen.

Ronny och jag träffas för en vegetarisk lunch på ”Martins” på Regeringsgatan, en knappt stenkast från Nalen. Vi möts på Hötorget, där kommersen är livfull och turisttrafiken tät. Vi går uppför Kungsgatan, korsar Sveavägen och på Tunnelbanan tar Ronny rulltrappan då jag väljer att löpa i Olof Palmes mördares fotspår.

Ronny är en fantastisk guide med berättelser om varje gata, prång, gränd och butik. Han har bott i Stockholm sedan sent 80-tal och är nu stadgad med familj och en fin karriär.

När vi sitter och äter kommer Deep Torkel förbi, en punklegendar bland många, aktiv då i The Stoodes, aktiv nu. Ronny berättar kort om vårt uppdrag och Deep Torkel säger att vi kommer ses där och berättar om Bitch Boys gitarrists äventyr med Johnny Thunder. ”I Japan”, säger Deep Torkel, ”har Johnny Thunders en allvarligt samtal med Micke där han säger att vi kan inte ha två Johnny Thunders i det här bandet”. Vilket alltså betydde att Micke fick lov att skärpa till sig eller gå.

Ronny och jag lever och har hälsan. Det är 34 år sedan Kai Martin & Stick! startade, Ronny kom med några veckor innan vår första skivinspelning i mars 1979. Det var då vi spelade in ”Jag dansar inte”, en klurig tvåtakt, som kan anas enkel, men är mer komplicerad än så.

Vi tar tunnelbanan vid Hötorget och far ut mot förorten. Varken Ronny eller jag har varit i Rågsved, det blev helt enkelt inga spelningar där.

Vi pratar minnen och nutid i en salig röra med stationerna sveper förbi.

Turist i tillvaron.

Rågsved ligger där, som en hägring. Vi har hört och läst, men alltså aldrig fysiskt varit på plats.

Nu är det dags.

Vi bekantar oss med människorna på förlaget som ger ut boken. Vi tjingsar på Bitch Boys och hälsar vidare var vi kommer åt.

Soundchecken blir också vårt rep och det blir en annorlunda version av låten, som det tar tid för mig att hacka i mig. Men det går på lite lösa boliner och det handlar bara om att vi ska stjäla ungefär 80 sekunder av uppmärksamheten.

Folk kommer, några bekanta ansikten. Men vi kan också konstatera att Rågsvedsfalangen från då väljer att inte dyka upp. Men på plats finns, förstås, författaren Peter Kagerland och representanter från band som Dom Dummaste, Skabb, Attentat, Liket Lever, Perverts, Incest Brothers och självklart banden Bitch Boys och Pain, som spelade.

Ronny och mitt framträdande funkar helt okej i den ljuva kollisionen mellan vårt egensinne och Bitch Boys stabila Stockholmpunk.

Vi bryter upp, Ronny för andra uppdrag, och jag, Jönsson från Attentat och Mats Drougge från Liket Lever/Perverts åker i den senares bil in till Söder för en bit mat och tjôt. Jag får Drougges story om sin medverkan i de respektive banden han var med i, ett kapitel i en bok som kanske ska skrivas om den epok i Göteborg som jag var del av.

Jag tar t-banan hem till Ronny och landar i en betydligt mer stilla tillvaro lagom till ”Lillyhammer” innan drömmarna tar över verkligheten.