Premiär för första året med tre dagar i Slottsskogen.
Final för det första året med tre dagar i Slottsskogen.
Krasst, så håller in WoW för en musikfest för det. Åtminstone inte utbudsmässigt.
Visst var det hålligång. Visst var det lapp på luckan igen. Men kvaliteten? Totalt sett…?
Sådär.
Prestigelöst, pretentiöst utan pretentioner.
Men lördagen började strålande i strålande solsken.
Jonathan Richman fyller Linnétältet och tömmer området vid sin spelning. Det är kärlek i luften och är det inte någon av Ramones alla trummisar vid batteriet…?
Holiday in the sun.
De unga slackerkillarna i trion Jacuzzi Boys gör sin andra spelning på WoW. Sent på fredagnatten och nyvakna vid tvåtiden på Azaleascen. Det är energisk rock i retropunkfacket, men på en alltför stor scen. Å andra sidan, det var inte lätt att lappa lapptäcket när stora bitar som Ornette Coleman och Frank Ocean bangade ur på grund av sjukdom.
Pepprig rap.
Yelawolf låter arg och levererar rap som ett kulsprutesmatter. Men til syvende og sidst handlar det mest om att få fyr på jointen och få publiken att sjunga allsång till ”Marijuana”, Tröttsamt, om någon frågar mig.
Å andra sidan var det den underhållningen som bjöds medan vi satt och skulle njuta tesen ”gratis är gott” då JC bjöd på kaffe, skorpa, fotografering och jeans.
Energiskt blyg.
Väntan på modefotogragen (ett lunchbreak på mer än en och en halv timme) gjorde att när allt var klart så smög hungern sig på. Vi tog oss backstage för veggobuffén och en pilsner, vilket i sin gjorde att vi höll på att missa Ben Howard helt.
Tur att vi vaknade till. På Azaleascenen bjöd han på en blygframtoning, men fräck trio musik som bjöd på energistinn singersongwriterkraft. Blyg, ja. Han hade en fanskara nedanför som skrev och höll på. Men mest generade, och kanske orsaken till att han knappt vågade titta upp, var att några i tjejgänget höll upp en skylt med att det ville idka oralsex med honom.
En vanlig kille.
Jag såg Common på Nefertiti för några ljusår sedan. En grym och svängig spelning med en artist som vet att både piska upp en stämning och bjuda på bra musik. Hans hiphop är avslappnad med rötter i både jazz och funken, med andra ord: det är svårt att stå still. I Slottsskogen fixar han party i solskenet.
Lilla fröken Solsken.
Hon är still going rörande, Laleh. Musikalisk och inkännande. Hon har ständigt näpna kommentarer till sina musiker om publiken ”åh, vad de är söta”. Men i längden börjar det krypa i mig, även om Laleh är mer stringent och fokuserad nu i sin karriär än vad hon varit tidigare. Men hon lockar en stor publik som spänner över generationsgränser, men är också märkligt oförarglig.
Reserverna.
På kort varsel får Looptroop Rockers hoppa in för Frank Ocean. Killarna klarar det stabilt och håller festen igång. Men riktigt rätt blir det aldrig, även om covern ”(You gotta) fight for your right to party” aldrig är fel.
Ljudvägg.
Mogwai…? Väl, en suggestiv ljudvägg med melodier som kramas ur den här kompakta massan lockade inte här och nu.
Snöigt.
Och Miike Snow var bara kitschig utfyllnad inför kvällens clue.
För det hela var ju egentligen en lång dags väntan på Kraftwerk och deras 3D-show.
Glasögon delades ut under hela lördagen. Från start till mål. Kraftwerks lastbil åkte in 01.00 på lördag morgon för att teknikerna sedan under natten och delar av dagen skulle förbereda för den spektakulära showen.
En vän till mig, boende på Avalon, är morgontidig. Kom ner till matsalen vid sjutiden och finner bara ett bord ledigt. Han sitter ensam där en kort stund då tre kostymklädda affärsmän på bruten engelska frågar om de får slå sig ner. Det tar en stund innan polletten trillar ner. Han har fått sällskap av Ralf Hütter och två av de nya medlemmarna i Düsseldorfgruppen, pionjärer inom den elektroniska musiken.
Det är kittlande information under dagen, som jag bjuder vänner på på vägen till den extraordinära aftonupplevelsen.
För det är det det är.
Fyra män och deras underbara maskiner.
När musiken, punktligt, sätter igång med fyra elektromusikingenjörer vid sina maskiner är det en märklig syn. Hart när alla i publiken har villigt tagit på sig sina 3D-glasögon och låter sig svepas in i Kraftwerksvärlden.
Medlemmarna kommer svepandes ut, skenbart, över publiken och försöker greppa den med långa armar. ”We are the robots”. ”Man machine”. ”Autobahn”.
Men det står också klart att även om lördagen är den dag som lockat mest publik så väljer också många att gå under Kraftwerk.
Det blir alltså en lindrig defilering vid finalen, som vi lämnar tidigt för att istället fascineras av Perseiderna, ett alldeles naturligt, men unik himlafenomen med kometregn. Vackert det också.
