The War on drugs är åter en märklig upplevelse av reminiscenser.
Dylan, Mike Scott i Waterboys, Joy Division, långa, närmast postpunkpsykedeliska passager… Men det låter bra och är intensivt, om än som festivalen andra dags första band.
Rena kriget.
Vi drar på lunch, klassiska Gyllene Prag, klassiska panerad ost och mat i linje med WoW:s regims vegitarianriktlinjer.
Det blir en stark espresso runt hörnet och sedan i väg för en dos Afghan Whigs, som låter förvånansvärt bra och starkt med Gregg Dullis röst som extra bonus allt.
Extra allt.
Han ser ut som Seattles svar på Weeping-Magnus, men hans röst är ett öppet sår och smärta och skönhet kommer ur hans strupe. Snyggt.
First Aid Kit bedårar och rockar med sin musik. Systraduon klär inte bara fint i sina folkloristiska klänningar utan också i inramningen i Slottsskogen, ljuset och med sina låtar blir det en perfekt harmoni.
Men det är (tyvärr…?) gubbarna som tar hem spelet.
Underbara gubbar.
Wilco kan vara truliga, griniga och buttra. Men de kan spela musik, oavsett och de kan bjuda på sina kompositioner, oavsett. På WoW blir bandet överväldigat av publikens gensvar och det blir en extra dimension till den musik som berör mig starkast under festivalen i par med Refused, så här långt. Inte bara jag charmas. Kameran fångar in en salig Rolf Lassgård, fint sommarblonderad, som lyser som den sol som då höll sig bakom molnen.
Skir och stark.
Feist är en stark upplevelse på platta. På den stora Flamingoscenen har hon samlat ihop sitt band nära med sig själv i musikens epicentrum. Det finns paralleller med vår Jenny Wilson, mycket körsång och acapella. Det är snyggt, låter bra, men tar aldrig riktigt fart. Men finalen med Wilcos Jeff Tweedy är rörande stark.
Sedan vankar jag som en osalig ande mellan Best Coast och Bon Iver.
På bästkusten inget nytt.
Men Best Coasts Blondiepastischer parat med simple Ramonespunk blir inte så effektivt på scen som det kan verka på pappret.
Bon tristess.
Bon Ivers senaste album lockade många. Men jag fastnade inte heller. Sak samma med spelning, som blir drömsk utan att gripa tag.
Sång 3.
Så Blur som final. Men britpopnostalgin blev inte heller den min kopp te.
WoW:s andra dag: godkänd.
