Det är verkligen slumpens skördar.

När vi lämnar pappa efter att ha parkerat hans bil som vi lånat, promenerar vi down town. Kungsportsplatsen, in genom H&M, Kungsgatan, Kungspassagen, Kyrkogatan upp, Korsgatan och vidare Drottninggatan upp.

Ja, jo, jag har siktet inställt på Elite Plaza. Men syftet är främst att kolla om mr Springsteen checkat ut.

Jo, det har han. Faktiskt. För precis då vi kommer hörs ett tjut och vi rusar hastigt några meter och inser och ser att Bruce Springsteen har verkligen lämnat byggnaden.

Han står utanför och tar sig tid för press och publik. Vi hindras av en långsam buss, som passerar revy.

Men lyckas slutligen komma över Västra Hamngatan och hissar upp mobilerna för att på måfå försöka få en skymt av mannen som vi inte ser, för att vi inte är tillräckligt nära.

Första försöker går bra. Jag ser Bruce på bilden, inramad av någons arm.

Den andra är en nitlott, tills jag börjar zooma in andras, mer närstående, mobilkameror. Och se…

Två Bilder av Bruce i en.

Jag försöker igen i röra och se, jag fick honom på bild med en något suspekt hälsning. Men det är ju lätt hänt när man ska ta farväl.

Bruce hälsar.

Hans Mercedez blåser förbi mig och lugnet utanför hotellet infinner sig i ett stilla upphetsat sorl.

Z pratar med en kvinna som strålar. Hon får se hennes bild, som hon tagit på Springsteen och hon är förtjust och tillägger att det egentligen är fånigt.

Möjligen, men rart.

Vi fortsätter sedan mot Kungsgatan. Vid Ekelundsgatan kommer Stefan Livh, ja, Rally-Stefan, springandes och vi hälsar i farten. Ytterligare några meter senare i backen upp mot krönet kommer Blåvitts Sobralense med familj, men vi hälsar inte även om han ser på mig som om jag vore bekant. Kanske har tiden som sportjournalist satt sina spår…?

Sedan lugnar kändisspanet ner sig och vi kommer till Järntorget och tar en kopp kaffe på Cigarren innan vi fortsätter hem ungefär samtidigt som Bruce tar sitt plan vidare mot Helsinki.