Gunnebo sommarteater har fått ett startfält av aktörer som är rena drömmen. Med miljön uppe vid Gunneboslott är regissör Lena Koppels ”ladykillers” redan en vinnare. För vem kan tacka nej till utomhusteater i den sköna slottssträdgårdens sluttande äng…? Vem kan tacka nej till denna uppsättning med Claes Malmberg, Ola Forssmed, Stefan Ljungqvist, Dag Malmberg, Jill Ung, Karolina Engelbrektsson och framför allt Ulla Skoog…? Och vem kan tacka nej till att se den utan att behöva drabbas av vädrets nycker (publikplatserna är i år med tak)…?
Ja, det är klassiska ”Ladykillers”, det vill säga den 50 år gamla filmen som förra året blev fars på scen i London; den gamla damen som hyr ut rum till ett gäng kriminella som planerar ett rån. Ulla Skoog blir ett med rollen som mrs Wilberforce, i vars hus/lägenhet det hela utspelar sig. Hon gör inte för mycket, inte för lite; utan är precis i sitt agerande och är förtjusande rolig.
Claes Malmberg har tagit andan ur mig i både sina uppsättningar på Kajskjul 8 och, kanske framför allt, i ”Det våras för Hitler”. Här är han, som den tänkande tjuven professor Marcus, återigen en gigant på scen. Men med mer spelutrymme än de andra kommer ändå förhoppningarna på skam. Jo, han har en svada som är bländande underhållande, men det är också den som räddar en pjäs som inte riktigt orkar hålla tempo hela vägen ut. När sedan Ola Forssmeds knarkande och nervöse Harry Robinson blir bäst i de så typiska Papphammarnumren, så ställs han lite i skamvrån som aktör. För Ola Forssmed kan så mycket mer än att vrida ut och in på sin kropp i omöjliga ställningar.
Resten av ensemblen gör en tämligen diskret insats och det må vara hänt. Alla kan inte tävla om rampljuset, men att Ulf Dohlsten ska vara rysk yrkesmördare med taskig svenska tillför väldigt lite och bjuder på humor med fördomstecken, det vill säga skämt som inte roar mig något vidare.
Jo, det här är en uppsättning som definitivt kommer strama upp sig, trots att karaktärerna en efter en försvinner från scenen och mrs Wilberforce slutligen blir ännu mer ensam på scen än hon var i pjäsens inledning. För på premiären kändes det som om inte bara replikerna inte hade satt sig, utan att det också gnisslade i samspelet hos ensemblen. Tajmingen var inte där och replikerna var inte vässade. Men jag är övertygad om att ”Ladykillers” ändå gör sommaren 2012 lite roligare – fast å andra sidan, till det kanske det inte behövs så mycket.
