Han är en romantiker. Det behövs. När sommaren är kall och vinden hård. När regnet hotar över en skälvande, nervig grå himmel. Ja, kanske när som helst.

Joel Alme gillar de stora känslorna. Han gillar de stora musikaliska gesterna. Musiken är alltid grande. En stämning av sentimentalitet, men likväl balanserad och framför allt inkännande.

De stora känslornas man. Foto: KAI MARTIN

Jo, jag vet. Jag tycker att den musikaliska utvecklingen på de tre albumen inte är så överdrivet stor.

På scen har han aldrig riktigt övertygat. Det har funnits något nervöst. Något urskuldande. Alltid detta något emellan.

Han försöker nu också. På Taubescenen börjar det dessutom med att en sträng brister på hans Telecaster redan i inledningen. Tidigare kanske detta skulle skickat spelningen åt fanders. Men nu något helt annat.

Jo, han pratar om nervositet. Men för en gångs skull stämmer det inte. Åtminstone är det inget som syns utåt. Tvärt om. Joel Alme sjunger med stark övertygelse. Ja, vackrare och mer innerligt än jag någonsin hört honom. Musiken är dynamisk och stark. Han väver in sina berättelser och förklaringar till sina låtar på ett mer självklart sätt än jag förut hört.

Det är ett underbart, men kort set som han och bandet kör (han kallar sina musikanter för de tappra, så varför inte låta bandet heta så; Joel Alme & de Tappra…?).

Med hjärta och smärta i ljuv harmoni. Foto: KAI MARTIN

Hans musiker är med honom i musiken. De är förenade i känslomässiga famntag, de lyssnar på låtarna, väljer att spegla lynnigheten och dessa ständigt återkommande sturm und drangkänslorna.

Det är vackert och hjärteknipande.

Joel Alme 2012 låter bättre än någonsin och i samklang med sin musik är det en stor upplevelse, som värmer när så mycket annat känns kallt.