I skivspelaren.
Musiken smeker rummet. Jag larmar inte just nu. Allt har sina orsaker, allt har sitt tempo.
Så Lalehs ”Sjung”, hennes stora starka känslor, hennes pendlande mellan det vackert orkestrerade och hennes harmonier och melodier; jo, det är ljuv musik. Men inte riktigt så catchy som hennes tidigare. Mer som en utlöpare av ”Snö”, filmmusiken till ”Arn”. Hon har sin signatur, är osvikligt Laleh, men har den här gången lämnat flörten med Police och Cornelis. Det är, utan tvekan, bra och vilken fantastisk sångerska och kreatör hon är. Så tydlig med att skapa det hon hör inom sig och göra verklighet av det. Det är stor konst.
Tomas Andersson Wij skriver om sina sånger, oavsett om han nu jobbat med låtskrivandet och textförfattandet med Andreas Mattsson eller inte. Jag har ingenting emot det. Tvärt om är jag svag för hans Stockholmsromantik, hans sätt att skriva låtar och när som helst är han nu redo för att göra ett samlingsalbum med sina starkaste alster med ljust Stockholmsmelodier, en platta som skulle fungera utmärkt väl. Bläckfisken är en fräsande låt med delvis nytt anslag, men det handlar mest om den produktionstekniska detaljen. Men hela ”Romantiken” är en fin platta för stilla stunder.
Med ”Kisses on the bottom” dyker Paul McCartney ned i evergreenernas ljuva orkestrering och melodier: ”I’m gonna sit right down and write myself a letter”, ”Only a paper moon”, ”My Valentine”… Diana Krall och hennes orkester leder den gamle beatlen, som alltid sjunger fint, men också lite karaktärsfattigt. Det här är ett album att jämföra med Bryan Ferrys ”As time goes by” från 1999, där Ferry lyckades sätta en bitterljuv ton till nostalgin på ett sätt som inte Paul McCartney klarar, som heller inte fixar croonermaneren.
Då låter det bättre med Leonard Cohens cynismer på ”Old ideas”. Han har en skön distans till sig själv, vilket, om inte annat, påvisas med raderna ”I love to speak with Leonard/He’s a sportsman and a shepherd/He’s a lazy bastard/Living in a suit”. Precis som Laleh är han osvikligen sig själv, lullar på med sitt pratsjungande och underhåller som bara han kan.
Bon Iver hyllas för 2011-års album och jag har varit sen in i matchen, men…
Nu lyssnar jag, inifrån och ut, utan att förföras. Det är mycket lull, vaga melodier och ljus sång. Nu låter jag den vila för att se om jag tjusas senare.
Bäst just nu är istället First Aid Kits ”The lion’s roar”, så klockrena, så kaxiga, så välsjungande, så mycket ett eget uttryck i en genrer där det verkligen inte är lätt. Det finns en naturlighet i deras stämsång och sätt att göra och framföra musik som inte går att ducka för. Det här handlar om tio låtar, som från start till mål, är fantastiska och i växande.
