Jag kommer offside redan från början.
Missar en tid och är passerad med hästlängder när startskottet går.
Men jag hämtar in det, tack vara big T, GT-sportens store man och tröstare.
Jag ska till Skatås, Blåvitts första träning med Mikael Stahre och kommer på såphala vägar och stigar 40 minuter efter utsatt tid.
Det är kallt, rått och bistert. IFK Göteborg kör sina övningar ivrigt påhejad av av den nye coachen. Konstgräsplanen kantas av suppportrar, flammande bengaler, applåder och hejaramsor med tillhörande sånger.
Big T och jag diskuterar lite och vem som ska göra vad. Han är giganten, kan sitt jobb väl; jag är rookien, kalven på grönbetet, men det är en jämförelse som stinker till och med i en latrin. Jag är ett ufo i rymden, bortom allt och känner mig vilsen.
Jag får i uppdrag att prata med Tobias Hysén, lagets stjärna, när träningen är över.
Min första fråga?
Det finns bara en i sportens värld: ”Hur känns det…?”
Senare är det dags för bandy. Eftersom jag är praktikant efter mer än 30 år som nöjesreporter blir det att hålla GT-praktikanten JS i handen. Vi blir väl omhändertagna. det blåser friskt på Heden, där Gais bandy möter IFK Göteborg. Men isen är fin och blank, den som spelat hemmalaget ett spratt och gjort dem till allsvenskans mesta vagabonder initialt.
Vi hamnar i pressrummet, en kur till grand från ovan, med värme, kaffe, kakor och krov med bröd, bubbelvatten om så önskar. Bortskämt sitter vi i detta akvarium och ser en underhållande match i snålblåsten som Gais vinner med 6–5.
Jag snackar med lagets veteran Magnus Muhrén efter matchen, samtidigt som han får en rejäl stretchning av lagets sjukgymnast/massör. Blir lite avundsjuk, för baksidan på mina lår kan vara nog så spännade efter match eller träning. Men vi spelar i olika divisioner, precis som jag nu gör i jobbet jämfört med mina sportkollegor.
Hur i h-e kunde det blir så här galet…?
