Winter classic – mötet mellan Philadelphia Flyers och New York Rangers i början på året var god underhållning. Men det är sannerligen den i SVT-visade serien ”Vägen till NHL winter classic”.

Mycket f-ord av såväl tränare som spelare, mycket ilska, mycket likadana ord i omklädningsrummet som vi har i division IV. Men roligast är de korta intervjusekvenserna, som när Rangers gör välgörenhetsarbete för några småkids och tar dem till en show där flickorna i baletten berättar att de har en och en halv minut på sig att klä om och Henrik Lundqvist försöker vitsa till det med ett ”Wow, för mig tar det 15 minuter” utan att det landar hos någon alls.

Efter starten på serien – fyra delar lång – hugger jag in på matlagning och intensiv bakning innan det är dags för Josephine Forsmans serie om hitlåtars tillkomst. Sahara Hotnightstrummisen har gjort en läcker resa, som initialt tagit henne till New York. Coolt att få se henne sitta på gamla CBGB’s tillsammans med Tommy Ramone och köra ”Blitzkrieg bop” eller chilla med grabbarna i Sugarhill Gang och, förstås, mötet discodivan Gloria Gaynor – tre väsensskilda musikstilar inom bara några år på 70-talet som skapade, sinsemellan, tunga avtryck i musikhistorien.

Vi bullar upp med godis och ögonen ställs nu om för tv-bruk efter dagar i biomörker.

En bländande vacker vinterdag har ägnats åt ”Göteborgsepoker” på Draken, ett utsålt filmevenemang med klar nostalgisk stämpel; i år med, kanske, en lite annorlunda twist.

Storkillen och jag skulle gått, men han hade slarvat bort sin biljett. Z var på väg att köpa och klickade rätt på datorn, för att se sitt köp gå i lås, det vill säga, det blev ingen bekräftelse på att hon fick biljetten.

Jag pallrade mig ner till Draken för att ta mig en plats i ackrediteringskön och var i god tid, hamnade längst fram. Jag fick småningom sällskap av Z, som sedan smet iväg för en annan film, för att snart dyka upp med mig i alla fall. Ihärdigt hade hon lyckats få loss en biljett i alla fall.

Det blev en brokig visning med reklamfilmer från en gammal bioepok, bland annat de klassiska ”Flora”-filmerna med Ernst-Hugo Järegård och Margaretha Krook, inte utan humor. En dokumentär om Sixten i punkbandet ”Anti-Cimex” från 1985, som var utan struktur och linje, ändå ett tidsdokument. Vi fick en resa i svartvitt till Medelhavet med ett, ja flera, fraktfartyg, en pro-svensk film med betoning på Göteborg. Finalfilmen var en reklamrulle för Göteborg på nära en halvtimme. Scener från 1973 från staden sedd ur dess mest fantastiska, soliga sida; produktionsbilder från varven, Volvo, Hasselblads och SKF, scener ur den då moderna arenan Scandinavium med ishockey där Frölunda hade de fina tvådelade ABC-hjälmarna i grönt och vitt, Birgitt Nilsson i ”Aida”, som väl invigde arenan 1971, och något slags fäktningstävling. Fotboll på Ullevi, landskamp, med Ralf Edström och Roland Sandberg som målgivande spjutspetsar (kan det varit Sverige–Malta…?). En ung, blind kvinna är med i olika scener filmen igenom, på modejakt på NK och det moderna köpcentret Nordstan, badäventyr ute på någon av klipporna vid kusten, hotellboende i hotell Europa, det senaste av hotell i staden då, som lockade till boende för en och annan rockstjärna… Men vem såg den här hurtiga filmen? Tja, det påstås att den ska ha rullat på varuhus utomlands, men som då skulle ha ställt sig för att kika på en glättiga bilden av Sverige och Göteborg, begriper jag inte.

Och, jo, ja, vi fick också se en snutt från invigningen av Draken, maj 1956.

Sedan soppa på Folkteatern, en promenad genom Haga och upp Skolgatan upp efter av strosat Haga Nygatan och tagit en snabb titt på Bebop på Kaponjärgatan. Vid fortsatte förbi Skanstorget och upp på Kastellgatan, tog in på det italienska fiket nära Övre Husargatan, som GP:s Två dagar skrev om för en tid sedan, och hamnade omedelbart i språkförbistringar vid beställningen när jag inte begrep att hon bakom kassan inte förstod svenska något vidare bra. Men vi fick vårt kaffe och vår kaka, och det smakade, lokalen är fin, men servicen kunde varit bättre och mer kundorienterad.

Så 4 gott och smågodis för festen på kvällen, men innan dess rotfrukter inhandlade i frukthallen bredvid, och så promenad på hala trottoarer hem.

Jag börjar laga maten med en gång, i det närmaste; det blir rådjurssadel med rotfrukter, sallad på tomater, hackad rödlök samt skivad avocado med olivolja och balsamvinäger. Till förrätt en toast med ankleverpaté. Ett Bordeaux att dricka plus vatten. Tända ljus, vackra ögon att se in i, stilla och fint, med Coldplay som ackompanjemang. Lite ost och kex till eftersläckningen. Sedan tv:n och jag förvånas varje gång; det är så märkliga menlösa låtar som presenteras. Varför?

Med en så stor mediaapparat, med en så fantastisk produktion, varför då inte ägna sig åt det viktigaste; låtskrivande. Låtarna går in och går ut, lämnar sällan avtryck. Söta flickor och tatuerade pojkar, läckra kreationer, ett och annat snyggt danssteg, men resten…?

Jaha, Loreen och Death By April till Globen, Thorsten Flinck och Sean Banan till Andra chansen, en dyster Marie Sernholt, deppande Abalon Dots och Afro-Dite plus Moniker, som gjorde vaddå…?

Nej, bättre då med ”Sherlock”, efteråt, smart tv-serie med bra skådespeleri…

Nej, schematiskt har det inte riktigt fungerat. Jag har inte kommit iväg på samtliga Dragon awardnominerade filmerna.

Men lyckligtvis har jag sett den som nu blev lycklig vinnare till en miljon svensk kronor i prispengar.

”Kompani Orheim” är en av mina favoriter, tillsammans med ”Søner av Norge” och ”Death of a superhero”samt Madonnas ”W.E”.

En stark norsk.

Både ”Kompani Orheim” och ”Søner av Norge” belyser något av samma problematik. Två söner som gör uppror mot en dominant far. Båda har en svärta, men också både en kärlek och humor i det svåra. Båda utspelar sig i samma tidsperiod, på ett ungefär. ”Søner av Norge” 1977–78 och ”Kompani Orheim” 1985 och i nutid.

Signifikativt är att båda filmerna bjuder på strålande starkt skådespel, men vad jag vet nu är det bara bara ”Søner av Norge”, eller ”Revolt” som dess internationella titel lyder, som får svensk distribution med biopremiär i april.

Men jag har sagt det förut, norsk film är på frammarsch och väl värd att ses, och beröringspunkterna med Sverige är stor att det borde vara självklart att den lockar en publik.

Och fortfarande ett år efter succévisningen av ”Trolljegeren” på kvällsvisningen på Draken är det obegripligt den, som skapat uppmärksamhet världen över, inte plockades upp på biografer i Sverige.

Nja, onsdagen var ju ingen höjdare. Så vi tar nya tag och inleder med det vi tror är Polanskis nya film, men som visar sig vara Pawel Pawlikowskis ”La femme du vème” (”The woman in the fifth”) med favoriten Kristin Scott Thomas i en betydande roll.

Franskt igen, med visst engelskt, amerikanskt inslag. En man, författare, tar sig till Paris för att knyta kontakt med sin, efterlängtade, sexåriga dotter. Det går så där och han hamnar i märkligheter, som blir allt märkligare. Den pendlar mellan dröm och verklighet, utan att vara riktigt tydlig med vad som är vad. Men värst av allt, jag blir så vansinnigt pinkenödig att jag tvingas lämna salongen, från mitt i, till platsen dit nöden inte har någon lag. Vad jag sedan missar i filmen står aldrig riktigt klart, åtminstone kunde inte Z förklara det.

Tårtan.

Vi hastar vidare med Filmfestivalsorienten, spårvagn 6, och tar oss till Chalmers för finska ”Iris”, återigen en kostymfilm om en konstnärinna som lämnar sin kavata dotter Iris till sin bror på Åland. Det är sent 1800-tal, filmen är vacker, men utan den dramatik som man söker. Dessutom klarar inte barnen av att spela så bra som rollerna trots allt kräver. Det blir lite ”Bullerbyn” och ”Saltkråkan” över det hela. Men vackra scenerier är det.

Gravallvarligt på en kyrkogård i Buenos Aires.

Tillbaka till Draken blir det istället dansk humor med ”Superclásico”, som räddar humorpoängen so far. Paprika Steen och Anders W Berthelsen borgar för kvalitet, det blir det så att det räcker och blir över.

En crazy story om en självömkande man vars hustru lämnat honom för en argentinsk superstar inom fotbollen. Klart dansken åker till Buenos Aires för att fixa tillbaka hustrun, eller åtminstone reda ut saker och ting. Härligt skådespel, fina scener i en vinbar och ja, det främjar inte ståndaktigheten mot rött vin. Skål!

Danmark är ett av Filmfestivalens teman. Klart vi kör på det, men utan pilsner och smørrebrød, denna danskdagen som dock mest verkar visa dokumentärer.

Inget hotell att rekommendera.

Först ut är ”Room 304″ eller, förstås ”Værelse 304″, Birgitte Stærmoses dystopiska långfilmsdebut. Platsen är ett hotell i Köpenhamn, olika levnadsöden, olika händelser, ändå sammanvävda. Men tempot är långsamt, återberättandet och fram- och tillbakaperspektiven à la ”Short cuts” fungerar inte. Det är en film som söver, trots en ramberättelse som kunde gripit tag berättad på ett annat vis.

Ungdomsflört.

Peter Birro har varit med och skrivit manus till ”Magi i luften”, en musikal byggt enligt lite av samma mönster som ”Leva livet”, som ju gjorde med svenska 80-talsklassiker som grund, dock här med populära danska låtar från Gasolin, Gnags, Lars Hug och andra. Men det är också en ungdomsfilm, en ung tjej som vill bli popstjärna och inte bangar för att gänga sig till ett möte med sin idol, en killa som är tokkär i den förstnämnda, en annan tjej som inget annat vill än att bli av med oskulden tillsammans med den andra killen som visar sig vara homosexuell. En kostymfilm med danskmusik, som inte saknar poänger, men som är på tok för lång och alldeles för lös i konturerna.

Vi håller inte distansen ut. Det blir en fransk efter det danska. Valérie Donzellis ”La guerre est declarée” eller, på svenska, ”Slåss för livet”, Frankrikes Oscarsbidrag. Ett ungt par träffas, får barn, men upptäcker att livet inte stämmer för den unga sonen. Han har cancer, blir opererad och man får följa parets kamp för sin son. Fin och med hopp om livet och väldigt fransk.

Kaoset på Roy är legio, men vi kommer in, trots det förvirrad kösystemet. Tur är väl det, för den irländska filmen ”Death of a superhero” griper tag starkt och unge Thomas Brodie-Sangster (den som inte grips av hans minimalistiska spel har ett hjärta av betong), som spelar cancersjuke Donald, en grabb med en sällsynt vass penna, sprayburk och konstnärskap.

I dödens väntrum.

Animerat växlat med tradionellt filmdrama, en sällsynt lyckad kombination med starka rollprestationer rätt igenom. Bonusinfo, Andy Serkins, som spelar Donalds psykolog, har tidigare gjort roller som Gollum och Kapten Haddock.

Håller stilen.

”Á annan veg”, är en isländsk ”I väntan på Godot”. Två män som målar väglinjer och slår ner vägmarkeringar i ett väldigt öde landskap. Mycket samtal, några enstaka händelser som kryddar, humor och allvar… Med tålamod är den sevärd, Hafsteinn Gunnar Sigurdssons film, och det ska man ha.

Punk på norsk.

Precis som ”Kompani Orheim” är ”Revolt” (eller ”Sønner av Norge”, den norska titeln) en film baserat på en bok taget som ett slags självbiografi och med en stark far i förgrunden.

”Revolt” utspelar sig i sent 70-tal, det norska folkhemmet är byggt enligt miljonprogrammet, precis som i Sverige är socialism en viktig värdegrund, progg- och hippiekulturen finns där också. 14-årige Nikolaj har en far, som som arkitekt har ritat området de bor i; fadern en färgstark person som hamnar i en djup kris, som gör att han inte ser Nikolaj, som vänder sig till punken och dess starka uttryck. Det är en rasande skicklig film med unge Åsmund Høg är fenomenal i sin roll, en debutant som uttrycker så mycket, så intensivt. Att John Lydon dyker upp i filmens slutscen är inte nödvändigt, men väldigt, väldigt rätt.

Jag vill minnas att punkrörelsen i Oslotrakten var väldigt mycket mer aggressiv destruktiv och mer utlevande än i Sverige, något som filmen också beskriver.

Det här är festivalen hittills starkaste film tillsammans med ”Death of a superhero”.

Mycket spring, men värt det mesta. Fast just denna dag gör vi det lätt för oss. In på Draken, ut bakdörrarna, in på Draken, ut bakdörrarna, in på Draken, ut bakdörrarna.

Tre filmer på raken, tre annorlunda filmer på raken och tre filmer väl värda en titt.

En stark norsk.

Jag försöker komma iväg på samtliga Dragon awardnominerade, just för att få en inblick i norsk, dansk, finsk, islänsk och, förstås, svensk film.

Norrmännen har kommit starkt de senaste åren, med flera filmer som satt intensiva avtryck i hjärnbalken.

Arild Andersens ”Kompani Orheim” är inget undantag. En grabb (Vebjørn Enger) i mellersta tonåren älskar musik, vill ta del av 1985:s stora evenemang, ”Live aid”-galan, har skaffat kassetter för att med en mikrofon spela in från tv:ns sändningar. Det är ingen god idé, tycker hans far (Kristoffer Joner), som också visar sig inte bara vara dispot utan också både alkoholist och hustrumisshandlare.

Filmen är tredje delen i en trilogi – tidigare har Arid Andersen gjort ”Mannen som elsket Yngve” och ””Jeg reiser alene” – om Jarle Klepp, tonårskillen, baserat på Tore Renbergs romaner.

Det är en intensivt stillsam berättelse, bra spelat av Enger, Joner och Cecilie Mosli (mamman), där Jarle Klepp upptäcker musik, politik, kärlek och frigörelsen. Men också hur svårt det är att klippa av ett band, om än präglat av hot, skam och kontroll, fast även av ett slags kärlek, i  sina ljusaste stunder.

Gravidparad.

Franska ”17 filles” är regissören Muriel Coulins debutfilm, baserad på en verklig händelse där en graviditetsvåg löpte genom en gymnasieskola. Det är unga kvinnor, som i en idé om både frigörelse, bekräftelse och längtan efter total kärlek blir gravida – en efter en. Bitvis en bagatell, bitvis humoristisk, men oftast med en allvarston och fin skildrat ur tjejerna perspektiv.

Härifrån till evigheten.

Det har kallats Århundradets kärlekssaga, hertigen av Windsors relation till amerikanskan Wallis Simpson. Han som klev av den brittiska tronen till förmån för sin kärlek till mrs Simpson, gift för andra gången.

Madonna har gjort, inte bara ett enastående kostymdrama (Oscarsnominerad för just det), en stark film ur Wallis Simpsons perspektiv och ett parallelldrama i nutid.

Emellanåt en snygg pandang till en av förra årets favoriter, ”The kings speech”, som ju handlade om Edward VIII:s bror George VI och hans språkliga handikapp.

Nu- och dåtid vävs samman, alltid med noga scenlösningar och utmanande musik, som när mrs Simpson dansar på en fest på 30-talet till Sex Pistols (!).

Jo, kärleken vinner, men den har sitt pris och den kostar.

Det är klart att man har sin dubier då invigningsfilmen, dagen efter det stora Posthotellskalaset, heter ”Avalon” – ett namn för ett annat, lite mindre, hotell i centrala Göteborg.

Men filmen, Anders Peterzéns debut som långfilmsregissör, utspelar sig bland partygänget i Båstad, en festhåla han kan.

When the party’s over…

Johannes Brost spelar den bedagade nattklubbsägaren som tillsammans med några kollegor ska öppna en ny klubb, Avalon. Det är en film om cyniska människor som passerat bäst-före-datum och storyn kan väl ha sina poänge, men som film – icke.

Den är ostrukturerad, dåligt klippt och berättelsen har sina falluckor och ut kommer man med en fadd smak i munnen, som inte beror på en hemsk film, utan på att den inte höll måttet; trots priser den fått vid utländska festivaler tidigare.

Festen, ånyo, på Posthotellet är desto bättre. Mer casual än kvällen innan, mer modest på bjudningen, men inte sämre på något vis.

Z är med, och bara det är kvalitet nog. Vi umgås mycket med D och J, fnissar och retas och låter tiden gå. Ane Brun uppträder och är sagolikt bra, Cirkus Cirkör underhåller, något slags balett från Göteborgsoperan visas, fler artister är på plats…

Vi vimlar, pratar, skrattar och dricker. Beställningar som gör plånboken tunnare för varje gång.

Riku Koponen, vinnaren i Kanal 5:s ”Fenomen” lurar skjortan av oss med ett korttrick i trappan upp till andra våningen, några hockeykillar dykar upp och tjattrar, vi irrar runt med dem ett tag och irrar sedan vidare för att små småningom tacka för oss, ta vagnen all the way to Mölndal; ibland måste man det också.

När Petter A Stordalen bjuder till fest är det storslaget och galet. Alla är där, åtminstone känns det så. Prominenta från Stockholm och Oslo bussas, eller får åtminstone åka tåg, hit och celebriteter från Göteborg är på plats. I ett hörne sitter Börje Ahlstedt med fru utan att veta varför de är här, eller varför. Men det är åtminstone gratis. Folk förlustar sig och det finns ingenting att sakna, oavsett om man är begiven på hummer och champagne, eller pilsner och knäckebröd; det finns så det räcker och blir över.

Ute på Drottningstorget håller Petter A Stordalen stor show och pöbeln är samlad, det vill säga de som inte är bjudna in till Posthuset som numera är Clarion Hotel Post.

Folkets party.

Det är människor överallt och då menar jag överallt. Nerifrån Brunnsparken, borta vid Sheraton, framför Eggers – all over the place.

Petter A Stordalen håller ett exalterat tal efter att han gjort entré ur en diskokula. Han smattrar på med ett lovtal till Göteborg och dess politiker, som värsta Maranatapredikanten; han hyllar stadens politiker och vår en cool, göteborgsk tystnad tillbaka.

På scen kommer sedan Danny, Ulrik Munther, Fibes Oh Fibes!, Tove Styrke och Timbuktu efter att Sissel Kyrkjebø inlett artisteriet; ett rätt blekt sådant utan någon större avtryck och var fanns alls Göteborgsartister…?

Men Rikard Hertzberg och Erik Thorsell från Mix Megapol höll låda och musik, för att elda den frusna massan av människor. De bjöd upp mig på sin lilla scen, så att jag fick se hur sanslöst mycket folk det var.

Partypeople.

Finfolket smet in, jag stod kvar, men så hade jag också ett jobb att göra. Men så småningom gick jag också in och det tog en timme att tina tårna.

Så fick jag också ta del av frestelserna, kunde gå runt och mingla och partysnacka. Umgivks högt och lågt, med reporterblocket i innerfickan, när till hands för anteckningar.

Vid elva ringer redaktionen och frågar vad min krönika är. Den som jag sagt att jag ska lämna 23.30. Jag är precis på väg, får höra att norska Dagbladet var intresserat, och bid midnatt är allt nedknackat och jag omtumlad, kan pusta ut.

Åh, vilket party och ja, jag hade smoking – med twist, som det stod i inbjudan. Det innebar Bossmokingkavaj, Stenström smokingskjorta, Tartanrutig fluga från Gant, precis som byxorna, svarta Sandskor…

Partykille. Foto: LENNART REHNMAN

Thomas Pettersson är flink på att hitta nya farser, som han sedan – de senaste åren tillsammans med Christoffer Bendixen – bearbetar till svensk.

”Rampfeber” är Michael Frayns ”Noises off” från 1982 – en fars där det inte bara springs i dörrar, där är också förvecklingar av det mest hiskeliga och oväntade slaget. Dessutom får man replikerna gånger tre, för att inte missa något.

Tråkigt…?

Inte en minut.

Handlingen är en repetition av en ars som ett uselt och lätt sargat teatersällskap gör i elfte timmen. Teamet leds av en regissör (Claes Månsson), som är stressad, pressad och har dålig ordningen på sin ensemble.

Röriga roligheter. Foto: BOSSE HÅKANSSON/2ENTERTAIN

Teatersällskapet är inte bara dåliga på sina repliker, sitt agerande, sin tajmning utan är också intrigerande, kärlekskranka och några dessutom med en viss faibless för whisky.

Första akten är just de panikartartade repetitionerna. I andra akten har sällskapet äntligen kommit iväg, ska spela den 13 föreställningen och vi får nu se allt bakom kulisserna.

Pjäsen igen, alltså. Men med rena stumfilmshumorna, när de skådisar som inte är ”på scen” försöker göra upp om oförrätter och svartsjukedraman.

Ridå och där kanske det skulle räcka, men det blir ett varv, ett oväntat sådant, till.

Ja, ”Rampfeber” hade premiär i höstas i Halmstad och gör ny en vända på Lorensbergsteatern fram till och med den 31 mars.

Det är med andra ord en väl trimmad ensemble – Ulla Skoog, Claes Månsson, Thomas Pettersson, Sven Melander, Jeanette Capocci, Alexander Stocks, Susanne Thorson, Anna-Karin Palmgren och Pär Nymark – som leker fram inte bara upprepandet av manus utan också sitt agerande.

I sina bästa stunder är det lysande farskonst, med Ulla Skoog som en briljant, nedtonad comedienne och Susanne Thorson som ett utmärkt våp i raffset. Jeanette Capocci är alltid underhållande, precis som Thomas Pettersson, som i och för sig rör sig inom samma slags rollkaraktär som vanligt. Claes Månssons gör sin regissör med sparsmakad finess och Sven Melander gör mest Sven Melander av sin karaktär. Alexander Stocks är en ny bekantskap, som plockar poäng ju längre föreställningen varar och glider på slutet omkring i bästa Papphammarstil.

I sina bästa stunder, alltså. För ”Rampfeber” är förvisso en finurlig fars, men det repetitiva faller inte alltid i god jord. Och precis som förvecklingarna, kan det tendera att bli lite väl mycket. Samtidigt är det skickligt att av en snurrig första akt, kunna skruva till det ytterligare i andra.