Sverige har gnetat på i hockey-VM. Men trots straffvinsten mot Kanada var det inte helt övertygande. Visst har Sedinarnas med Loui Erikssons inträdde i turneringen inneburit att Tre Kronor fått ett vasst vapen. Men de övriga spelarna har alldeles för lätt hamnat i brygga. Finland har däremot spelat explosivt och vasst i syd-nord-hockey. De har orkat och visat mod; det vet vi alla hur de finska lejonen älskar att möta Sverige och framför allt att spöa oss.

Men förstafemma var för tunga att rå på. Och när resten av gänget minimera misstagen. Jhonas Eneroth spelar övertygande, är balanserad och har koll på skyttarna i motståndarlaget.

Länge var ju Sedinarna herrarna i hörnet, det blev aldrig så mycket uträttat där. Men med åren har de ju utvecklat sin teknik och nu mera handlar det om rent trolleri; de har sådan koll på varandra att det är häpnadsväckande. Med Loui Eriksson i trim blir det grymt effektivt och farlig. Bollkontrollen är magnifik, iskylan likaså.

Att det är det gänget som gör alla tre målen är givet. och hade finnarna egentligen någon riktigt, riktigt vass chans mer än någon enstaka gång.

Fantastiskt med final. Men blir det USA eller Schweiz…?

I den kvävande hettan cyklar vi över Sahlgrenska, ner mot Götaplatsen, förbi det inledande kaoset med Göteborgsvarvet och ner till pappas lägenhet vid Gamla Ullevi. Vi tar hand om post, vattnar och cyklar så småningom söderut. Lillkillen (som banne mig inte är så lite längre) är tillsammans med några klasskamrater posterade vid en mässa på Scanphoto i Mölndal. De har, som examensarbete på gymnasiet, skapat ett enkelt, men väldigt praktiskt kameraskydd, som håller linsen och mekaniken ren från smuts, men som är enkelt att ta av. De har fått kontakt med Scanphoto, som generöst upplåter en plats åt dem. De har kanske inte sålt så vidare värst, men får ändå förfrågningar och gör sin andra mässa. Projektarbetet ger lillkillen ett mvg i slutbetyg med kommentaren från läraren att det inte kan bli mycket bättre. Lillkillen är min son och jag är stolt, förbannat stolt. Jag har berättat det för pappa, som är en väldigt trött man i slutskedet på livets stig. Han log, nickade; en förbannat stolt farfar också.

Det intressanta med Edlers bentackling mot Staal är att det är något av Kanadas taktik mot ”chicken swedes”. Att gå in och proppa elakt, för att skapa förvirring i stället för hockey. Svenskarna brukar gå på det, men här blev det tvärt om. Team Canade skakades om, ryade och skällde, men kom aldrig riktigt in i matchen. Visst, svenskarna gav på kvitteringen. Men spelade ändå med ett märklig lugn. Jo, jag var inte helt övertygad om straffläggningen. Inte så mycket för att Jhonas Eneroth inte skulle klara sitt jobb, men för att jag inte riktigt kunde hitta den där iskalla killen som skulle avgöra mot Smith i Kanadas mål. Jag borde veta bättre. Mårts kör med en joker, låter Fredrik Pettersson ta suddenstraffen efter Sedinarnas mesvarianter och vi som sett honom i elitserien, vet att han är skoningslös i de där straffskotten. Han kör, tutat, blåser och svisch så är det bara för målvakten att raka ut pucken. Men i en kvartsfinal i hockey…? Jo, han gör det. Oförskämt, snorvalpigt och utan pardon. Att Sverige sedan har tur och kan se Kanadas chans att kvittera gå via ribban och ut, är sådan som kan innebära guld. Men det är en bit kvar. Semifinal mot Finland på lördag, till exempel.

Jag har sett tendensen hos Tre Kronor. Men hos ryssarna var den än värre. Oförmågan att skapa energi i laget, oförmågan att spela ett konsekvent, bra försvarsspel.

Solen gjorde att jag dröjde, så jag kom in i andra perioden. 2–1 till USA och det är USA som skapar chanserna och målen, i boxplay!

Ryssarna verkar tro att kvaliteten i deras spel ska löna sig, att deras mästerliga spelare och klass ska slå energi, vilja och stark skridskoåkning. Patetiskt.

Hockey är en vacker sport tack vare ju möjligheten för lag, som på papperet är sämre, kan kriga sig till poäng och seger. Amerikanarna har visat det tidigare (OS 1980, inte minst), så ingen borde vara förvånad.

Men det är fantastiskt att se hur ryssarna slarvar i försvarsarbetet, hur de slarvar på offensiv blå och hur de inte klarar av att ge energi till varandra när Ovetjin reducerar i den galna tredje periodens inledning (tre mål på tre minuter). Istället är det amerikanarna som fortsätter ta kommandot med giftiga kontringar och skott som Rysslands målvakter tar vilken dag som helst i veckan, men som nu rinner igenom.

8–3 mot 2012-års världsmästare är ingenting annat än ett fiasko för Ryssland och en magnifik succé för USA; och det är mindre än ett år till hemma-OS för ryssarna. Hu!

Gamla Ullevi i går. Över 12000, två klackar som stöttar varandra och som pulvriserar motståndarnas lilla, entusiastiska. Tv-bolagen på plats, fullt medialt pådrag. Allsvenskan, trots sin rent sportsligt mediokra nivå (åtminstone i internationellt perspektiv) lockar. Även i en match som IFK Göteborg–Halmstad.

Blåvit kraft.

Så kommer jag, dagen efter, till Lindevi i Lindome. Damallsvenskan. Jitex mot Linköping. Kanske några hundra har hittat dit, trots att premisserna är densamma. Det vill säga. fotboll av högsta nationella snitt, delegater från fotbollförbundet på plats, fyradomarssystem. Ja, ni vet.

Allsvenskan i en annan del av världen.

Men att damallsvenskan inte lockar är synd. Jitex spelar fyndig, snabb fotboll. Men utan självförtroende. Mimmi Löfwenius i laget säger det själv ”Vi är bättre än vad vi tror”. Och den känsla borde laget pränta in med en gång.

Oavsett, Jitex är ett elitlag i högsta serien. De spelar inte ens i staden varifrån laget kommer. De tvingas ut till Lindome på grund av en senfärdig kommun, som inte förstår att vårda sitt lag. Arenan på Åby, som skulle varit klar till seriepremiären för en månad sedan, är fortfarande inte klar.

I morgon, måndag, får föreningen besked om det blir verklighet mot Tyresö.

Ett allsvenskt lag som skulle finna sig i den situationen…? (Ja, jo, Häcken, då då…)

Det var Jörgen Lennartsson, Elfsborgs tränare, som sa det.
”IFK Göteborg har allsvenskans just nu bästa försvar.”
Han sa det efter nollnollmötet i mitten av april.
På Gamla Ullevi i går kunde han sagt det igen.
Darrade Blåvitt på försvarsmanschetterna i slutminuterna förra året är laget skrämmande resolut i år.
Det är det som gör IFK Göteborg till en vinnare.
Matchen i går gav årets första solbränna. Vi på pressläktarna stektes i solgasset. Fick lite sveda i skinnet efteråt och tränaren Mikael Stahre kunde inte låta bli att, skrattande kommentera det, vid presskonferensen.
För så är det, han har lite lättare till skratt den här säsongen.
IFK Göteborg leder, om än tillfälligt, allsvenskan. Säsongen har börjat väsentlig ljusare än förra året och harmonin i truppen är påtaglig.
Inte ens det faktum att arbetshästen, den löpvillige och självuppoffrande Philip Haglund, kollapsade i spelargången kan ändra på det.
Rosig om kinderna stod han upp efteråt med Daft Punks dunkande houserytmer i IFK Göteborgs omklädningsrum.
- Jag mår fint nu.
Då har han alltså minuterna innan legat halvt om halvt medvetslös efter ett värmeslag, som skrämde mittfältsstrategen. Men som efter dryck och dusch kom tillbaka som nästan ingenting har hänt.
Jo, det är en tuffare Blåvitt i år. Mer resolut. Mer överens. Mer djärvt.
Försvarslinjen – Adam Johansson, Mattias Bjärsmyr, Kjetil Wæhler, Mikael Dyrestam – är skoningslös i fråga om uppoffring och tajming.
Uppspelen ser inte alltid så vackra ut. Kjetil Wæhlers fötter är inte precis Sam Larssons. Men precisionen i brytningarna, det konsekventa försvarsspelet och det tuffa bemötandet är långt ifrån den generösa entré som bjöds på i fjol
På vänsterkanten strålar Mikael Dyrestam och Sam Larsson. Framför allt i första halvlek, när de ställdes mot forne lagkamraten Stefan Selakovic och gjorde dagen extra sur för HBK-mittfältaren.
IFK:s inre mittfält är i harmoni med försvaret. Firma Johansson-Haglund sliter uppoffrande i alla väderstreck. Långa löpningar både hemåt och framåt. Klart att det tar på krafterna.
I anfallet fann Tobias Hysén och Robin Söder varandra på ett sätt som jag inte tycker att David Moberg Karlsson, den vindsnabbe, gjort tillsammans med Hysén.
Det gav också resultat när Daniel Sobralense, djupt ner i försvaret, vann tillbaka en förlorad boll, skickade upp den till Söder på mittfältet som nådde Hysén med en skarpt genomskärande passning som av 1-0.
Jag vet att det i matchstatistiken står 49-51 i bollinnehav. Ja, till och med 48-52 efter första halvlek.
Men känslan är att IFK Göteborg ägde den här matchen och att 1-0 definitivt är missvisande.
Men 1-0 är också en seger.
Det är det som räknas.

***

Som det ser ut nu har Mikael Stahre bara två bekymmer. Högermittfältet behöver komma i gång.
Sobralense bidrog i och för sig till målet och spelade stabilt.
Men det behövs mer kreativitet.
Anfallet är hela tiden nära, men utan riktigt spets.

***

Undrar om Daniel Sobralense trivs i skuggan. I första halvlek spelade han på skuggsidan som höger mittfältare.
I andra fick han en plats i solen för att i 71:a minuten tvingas över till vänstern och skuggan, när Emil Salomonsson tog hans plats.

***

Hyllningen av nyss avlidne trotjänaren Leif Nilsson innan matchen var fin.
Så också Stefan Selakovic sorgband för att hedra Nilsson.
Liksom Blåvittklackens fina ”Sella för evigt en ängel” – bättre än allt motståndarhat i världen.

Kvitterat och klart. Foto: JAN WIRIDÉN

Toppfotboll i Sverige kanske inte blir bättre än så här.

Det innebär mer kamp än skönspel, fler felpass än läckra precisions pass i djupled. Men inte desto mindre dramatik.

När MFF:s Tokelo Rantie gör sin raid på pass från Jiloan Hamad i första halvlek, ser vi från pressläktaren att det kommer bli mål. Från det att han vänder bort Kjetil Wæhler till att han kommer in från kanten nära mål och placerar bollen till vänster om John Alvbåge.

Nej, Blåvitts målvakt är inte nöjd med den insatsen.

Efteråt säger han till mig ”Det var inte optimalt”, för han släppte sin närmsta stolpe och tog ett lite, men ödesdigert kliv in i banan och luckan uppstod som Rantie utnyttjade.

1–0 var logiskt. Det var Malmö som hade det bästa spelet, som slarvade minst och som också kändes mest farliga.

Undantaget målet, limmade Blåvitt samman försvar–mittfält till en närmast hermetisk enhet, men avståndet till anfallet var gigantiskt. När väl bollarna kom upp till lagets forwards så var de (läs Hysén) på tok för ensamma och själv är inte bästa dräng i fotboll.

Tobias Hysén manade till och med på sina medspelare, försökte bygga den där bron mellan mittfält och anfallarna som är så viktig.

Men det var för döva öron och nog såg spelet ut som på Jonas Olssons och Stefan Rehns tid, långa bollar på…

Nu blev det ändring på det. Men först efter paus och först efter att MFF haft några riktigt farliga chanser, bland annat då Rantie var igenom och bara guds försyn och John Alvbåge räddade hemmalaget där.

Så i 70 minuten byter Mikael Stahre ut Nordin Gerzic på mittfältet och Hjalmar Jonsson på vänsterbackspositionen. In kommer David Moberg Karlsson och Joel Allansson. Två 20-åriga spelare med raketer i röven. Stahre har skrivit på en lapp hur laget ska disponeras och med den i handen springer Allansson in på plan.

Det innebar att Adam Johansson blev vänsterback, Emil Salomonsson gick ner som högerback, Joel Allansson in som höger mittfältare, David Moberg tog vänsterkanten och Sam Larsson gick in i en klassisk 10-roll.

Det gav effekt nästan med en gång. Men resultatet lät vänta på sig.

Först med en sekund kvar av det fyra minuter långa tillägget kom målet. En hörna, där John Alvbåge lämnat sitt målområde och går mot främre stolpen, stör MFF Pontus Jansson som bakåtnickar till Sam Larsson, som skjuter i mål på en, förmodligen, offside stående Philip Haglund, som dock inte rör bollen.

1–1 i det som heter grevens tid, dessutom av en spelare som inte gjorde en speciellt bra match totalt sett.

Så kan man också bli frälsare.

Vi träffas på redaktionen, åker tillsammans ut till Kamratgården, Big T och jag. Solen, som blek har hängt över stormig vårsky, är nu gömd bakom gråa moln. Jag är klädd, Big T är det inte. Han har rock, en lös knapp, som nyligen gett upp, och är tunt klädd under. Han försöker hålla kylan stången.

Vi kikar på Blåvitts träning, har fått uppdrag om intervjuer och dessutom ytterligare några, som bara de bakom ett skrivbord kan lista ut. För, förutom de intervjuer vi ska göra med två spelare vardera, ska vi också fånga in samtliga i en tänkt startelva för att få en kommentar om hur det kommer gå i matchen mot MFF.

Det är naturligtvis enormt stressande för ett redan stressat team och mitt bröst trycker.

Vi gör vad vi blir tillsagda, snärjer som som blå med darrande, blåfrusna händer för att få ned anteckningarna från en och envar. Jag fångar in några, Big T de andra och sedan är det dags för den ”stora” intervjun med Philip Haglund, en trevlig, verserad grabb med huvudet på skaft, och Emil Salomonsson, som är fantastiskt positiv. Intervjuerna sker på stående fot, inte de mest optimala förutsättningar för att göra ett jobb. Men det är det som bjuds och Kamraterna är öppna och tillgängliga.

Big T och jag åker tillbaka till stan. Jag hoppar av för en lunchdate med en gammal fotografvän, som är på tillfälligt besök i staden. Vi har mycket att dryfta och tiden rusar iväg. Jag ska hinna med pappa också innan jobbet åter kallar. Jag får skjuts till hemmet, är där en dryg timme och löses av av min syster.

På spårvagnen tillbaka till jobbet läser jag något kapitel ur en bok jag ska recensera, en kriminalroman som inte är något vidare med ett allt för vidlyftigt persongalleri för att bli stringent och spännande.

Jag kramar ur mig texterna från Kamratgården innan jag slänger mig i bilen för att kolla in tredje och eventuellt avgörande semifinalmatchen mellan H65 Höör och Sävehof. Det blir match, det skånska laget bjuder upp till kamp och har, i och för sig marginellt, Sävehof i brygga. Men Partillelaget reder ut det och vinner, är därmed klara för sin åttonde raka final.

Tillbaka till jobbet för att skriva.

Det kryper i hårbotten, stressen gör märkliga saker med kroppen.

Big T och jag tar bilen till Borås och fotbollsarenan där.

Vi gör vår första dag på passet och är redan härjade av stress, men vi är bra att prata, ventilera och väl på plats är omhändertagandet det bästa.

Elfsborg möter Djurgården, det kommer, det vet vi på förhand, bli mycket jobb. Ett lokalt lag mot ett från Stockholm ger det. Första halvlek är ingen dröm, där Elfsborg försöker nöta hål på duktigt försvarande Djurgården med ideliga djupledsbollar . Men i andra får laget en drömstart. Ivrige Simon Hedlund rivs ner i straffområdet, domare Stefan Johannesson tvekar inte att peka mitt straffpunkten och Lasse Nilsson sätter straffen effektivt bakom Kenneth Høie.

Bara minuterna senare mynnar ett snabbt, effektivt samarbete mellan Johan Larsson, Mohammed Bangura och Stefan Ishizaki ut i en iskall lobb i Høies bortre kryss. Elfsborg försvarar sin 2–0-ledning, kniper säsongens första allsvenska seger och Big T och jag styr ner mot presskonferens och en radda intervjuer.

Strax efter midnatt är vi färdigskrivna. Vi släcker och stänger Borås arena och jag styr med fart mot Göteborg. I morgon är en annan dag, om bara sömnen räcker till.

Jag har sett föreställningen förut. Lite uppnäst kan jag konstatera att det var i Liverpool, i december 2010, ett slags högtidlighållande i samband med årsdagen av John Lennons död 1980.

Mark McGann, brittisk skådespelare och John Lennontolkare både på film och scen, har gjort ett slags historisk musikal om beatlens liv. Som ackompanjatörer har han Pepperland, Göteborgsbandet som kan Beatles musik utan och innan.

McGann är på pricken lik en äldre Lennon, som varande från Liverpool kan han också dialekten scouse till punkt och pricka. Det ger en trovärdighet, som tillsammans med musiken kan vara kuslig.

All his life.

Vi är där hela familjen. En del i helgens celebrerande av att det är sex år sedan jag och Z träffades. Vi började firandet med att gå på restaurang – Z och jag och barnen. Cyrano i Linnéstaden, ett perfekt ställe för familjärt festande. Fast egentligen hade det börjat redan klockan två på eftermiddagen. På Da Matteo i Viktoriapassagen, där, där allt började den 19 april strax efter klockan två på eftermiddagen.