Jag sätter mig själv på jobbet. Ska prata med några av fotbollens filosofer här i stan; Mikael Stahre och Alexander Axén. IFK:s respektive Gais. Två lag som inte riktigt klickat fotbollsmässigt den här säsongen och där kanske framför allt Gais, bäst i stan 2011, inte levt upp till förväntningarna.

Gais-Alec går bra, han sitter och tittar på tv med barn och tycker att det är okej att snacka fotboll, med GT:s sportrookie.

Stahre svarar också. Meddelar att han är kort på batterier, så vi låter det gå fort.

Han pratar i Stockholmstempo, det vill säga i en jädra fart. Han är verserad, kan, precis som Alec, fotboll, så som vilken som helst utbildad inom ett ämne kan.

Jag pratar om matchen i måndags, hur jag tycker att Blåvitts försvar gick bort sig vid båda MFF:s mål – dels det inre mittfältet vid 1–1, dels mittbacken Kjetil Wæhler som krockar med mittfältaren Philip Haglund och misslyckas med rensningen vid 2–2 på övertid.

Sedan försöker jag med ett elegant resonemang fråga hur han ska göra för att få ordning på försvaret, hur löpningarna ska ske och ungefär då Mikael Stahre börjar skratta inser jag att jag dribblar bort mig.

Han säger skrattande ”är du själv nöjd med ditt resonemang?”

Eh, nej. Men jag inser att jag måste förtydliga mig. Så jag menar att Philip Haglund inte skulle varit och duellerat med Kjetil Wæhler om den bollen, och försöker leda snacket rätt igen.

Stahre samlar sig och sig överraskande: ”Ibland tajmar inte basisten med trummisen.”

Ah, vi snackar musikaliska metaforer.

Och jag finner mig i en snabb touché ”Synd bara att det skedde i sista ackordet.”

Jag tror inte jag vann den utmaningen, egentligen, kanske blev det oavgjort. Om det ens var en match.

Precis innan vi lämnar, Big T och jag, GT:s redaktion ser jag ett meddelande från Joel Alme. Kan ju kännas som en tanke då vi, Big T och jag, är på väg mot IFK Göteborg–MFF och dessutom kommer precis när MFF-supportrarna defilerar förbi vaktade av en uppsjö poliser.

Avenyn är avspärrad och de till Göteborg nyss ankomna mamöiterna skanderar ”Hata, hata, hata Göteborg”.

Det kan ju då för en man i övre medelåldern då tyckas vara konstigt att man som fotbollssupporter tagit sig hela vägen till just Göteborg för att besöka den stad som man hatar och för att se en klubb som man hatar.

Men… vi följer inte deras väg. Polisen lotsar klacken från längsmed Vallgraven, upp genom Östra Larmgatan, där de precis då de viker av smäller av några rejäla bomber, och sedan får gänget paradera skanderande upp mot Drottningtorget, längs med Stampgatan och först vid Folkungabron komma över Fattighusån. Där ledsagas de vidare på Skånegatan, nedför Bohusgatan och in på Smålandsgatan för att så småningom få komma in till sin klackposition på Gamla Ullevi södra. En rätt rejäl promenad, som Big T och jag alltså inte delar.

Istället väljer vid att knalla längs med Nya Allén fram till Gamla Ullevi och in på våra presspositioner.

Matchen är underhållande. IFK Göteborgs tränare Mikael Stahre har placerat talangen, den 20-åroge backen Mikael Dyrestam på vänsterbacken. 18-årige David Moberg Karlsson bildar anfallspar med Robin Söder, 21. Tobias Hysén är vänstermittfältare. Det är fart och fläkt från start, men med viss MFF-dominans med hörna redan efter en halv minut.

Men sedan kommer Blåvitt och jag klottrar anteckningsblocket fullt av manövrar från Blåvitt.

Det är göteborgarnas match i 40 minuter, vilket också ger Robin Söders första mål på drygt två år i 30 minuten. Men MFF kvitterar i 44, efter att hemmaförsvaret, framför allt det centrala mittfältet gått bort sig.

Då kan ju bortaklacken, som redan innan matchstart drog igång några bengaler, inte hålla sig utan bränner av några till med påföljd att matchen får göra ett andetag i den sura luften.

Goa, glada Göteborg.

Efter paus knaprar MFF in sig i matchen och bjuder upp och till chans på chans.

Tobias Hysén har redan i första halvlek chanser som han med fjolårets form hade satt åtminstone en av tre. Men nu blir det på målvakten, utan att MFF:s Johan Dahlin behöver förta sig.

Robin Söder är fortsatt pigg. Mikael Dyrestam likaså, som gör sin första match i Allsvenskan för säsongen. Han är grym. Snabb, klok, intensivt och skoningslös. 20 bast, javisst, men klok i sitt handlande.

Han antecknas också för Blåvitts andra mål, som egentligen tar på MFF:s Pontus Jansson.

Men målet blir inte avgörande. Istället är det MFF, som genom lAlexander NIlsson kvitterar på övertid.

Ändå, det är en underhållande match. Dramatisk, men kanske inte med samma styrka som seriefinalen i Premier league. Men högsta kvalitet för Allsvenskan, gott så.

Efter matchen vaktar jag som en hök på jakt efter spelare. Så hör jag en röst bakom mig.

”Skriv att Blåvitts försvar är kasst. Det har det varit sedan Syrianska.”

Jag känner igen rösten, legendariske Leif Nilsson, en gång stark man på Göteborg & co och en av världens goaste gubbar.

Jag har passerat den där mållinjen några gånger. Vet hur det känns att komma in på lätta fötter med en kraft som om det lätt vore att springa ett nytt varv. Den där endorfinkickade euforin som gör kroppen stark, lätt som en fjäder och andningen i perfekt harmoni med alla organ i det märkliga, mänskliga bygget.

Men, jag vet också hur fruktansvärt plågsamt det kan vara. När varje steg sedan Hisingssidan smärtar, där vaderna vill något annat än hjärnan. När känslan är nej, nej, nej och ändå viljan säger ja, ja, ja.

Nu står jag någon meter innanför mållinjen, ser tusentals, ja, tiotusentals löpare passera revy; ser alla de karaktärer som jag själv varit och några till.

Allt från de kenyaner som tjusar med att vara så löjligt lätta på foten till de som leds förbi på gränsen till kollaps, gröna i huden, förlorade i blick och utan vetskap om att de faktiskt gått i mål. Det finns de som gråter, skrattar, jublar eller skriker. Några är så förtivlade för benen krampar så förbannat, att hälften kunde varit nog, nej, en tredjedel, kanske helst en fjärdedel. Några hålls bara upprätt av sjukvårdare, då benen definitivt lagt av efter målgång. Det finns de som kommer in på Slottsskogsvallen som om vore det ett OS-lopp och de har chansen att göra något historiskt; och det är det ju, något historiskt, alltså.

Vinnaren tar mark.

För varje lopp är unikt på samma sätt som varje människa är det. Jo, likheterna oss emellan består, precis som skillnaderna. Det är fascinerande. Alla har sin stil, sitt sätt att klä sig, sitt sätt att springa. Där finns alla åldrar och kön, människor från skilda ursprung och med olika bakgrund. Det är ingen som frågar, alla är med och det är något vackert över det.

Nu står jag där med fotograf AY och ska samla in intervjuoffer. Vi hugger i högen, fångar in den ena efter den andra. När jag är färdig fyra timmar senare har jag pratat med närmare 70 stycken. Några lite mer, andra en smula mindre och de flesta bara fångade för en kommentar. Om allt detta står att läsa i GT i dag.

Jag har sprungit några gånger. Första gången 1997, då jag var så vältränad och motionsmässigt i klass att jag undrade om jag inte skulle passa på att ta ett extra varv.

Då sprang jag, lovvärt, för en kvinna som tvingats hoppa av på grund av hon nyss genomgått behandling för bröstcancer och inte riktigt var i form.

Jag gjorde henne besviken. För hon stod vid kurvan på viadukten Dag Hammarskjöldsleden/Margretebergsgatan, ni vet den där lilla med den svaga lutningen precis då man kommer ut ur Slottsskogen och bara har några hundra meter kvar.

Hon stod där och väntade på någon som aldrig kom och det gjorde henne ledsen, för hennes tidigare varvstider var ju excellenta och nu matchade jag dem inte detta år då tvingats stå över.

Men…

Jag hade sprungit snabbare än vad hon drömt om. När hon med sällskap stod där och väntade hade jag redan knatat förbi.

Ja, jo, inga mästerskapstider, men jag visste inte heller hur långt 21 kilometer var eller är att springa.

1,44 någonting blev det då.

Något sämre tränad var jag ändå åren senare nere på 1,39.10 – bästa tiden.

Det skulle gå utför med både träning och varvstider.

Halvt springande, halvt gående (”det är faktiskt meningen att man ska springa Göteborgsvarvet”, som en liten rackare sa när jag stapplade för Handelshögskolan 2006) blev det lite drygt två timmar som värst.

Förra året var det på håret att jag kommit under två timmar och med en förberedelse som trots allt varit okej med åtminstone 14 kilometer på asfalt i lätt tempo veckan före loppet.

Men på Avenyn slog krampen till i först vänster vad sedan i det högra. Jag blev förbannad, försökte stretcha bort den utan att lyckas något nämnvärt. Så tänkte jag på Tomas Gustafson, skrinnare, som i Calgary efter sina guldlopp berättade hur han tänkte bort smärta, så… jag springer på. Ont men med ett slags rullande teknik går det, trots allt.

Det blir två timmar och någon sekund, ungefär en timme sämre en vinnaren, vill jag minnas.

Då sprang jag åter för ett vällovligt syfte, det vill säga för Stadsmissionen. Organisationen vill att jag skulle springa i år igen, men nej tack. Vaderna har fortfarande inte hämtat sig och de nya skorna har inte blivit utbytta mot de gamla, alldeles för trånga.

Dessutom är jag i tjänst, plikten kallar, så ja, jag kommer vara både i start och mål utan att springa en meter. Skönt, på sätt och vis. Men en jädrans massa meter text att skriva tillsammans med mina kollegor.

Jag är inbjuden till Stadsteatern på gamla meriter. Jag är lockad, går dit och vill känna fläktandet av teatern, skådespel och bröd. Utanför regnar det tyngre än en Bob Dylantitel. Inne i foajén på andra plan är skådisarna samlade mangrant och de är fnissiga, för det här är bara ytterst små smakprov ur pjäser som inte är inrepeterade eller ens instuderade, planerade att locka publiken kommande säsong.

Dramafrestelse.

Det blir Shakespeare men också nyskrivet som av Pamela Jaskoviak och Kristina Lugn. Det blir gammalt och nytt och jag kan inte låta blir att tjusas av mötet mellan de förra teatereleverna Gerd Hegnell och Sven Wollter, som ska agera tillsammans 60 år senare. Och Carin Mannheimer, denna vackra, intensiva, skarpa kvinna, som fortsätter skörda frukterna av sitt arbete. Hennes senaste succépjäs ”I sista minuten” får en ny vår i höst. Precis som ”Påklädaren”, där också Sven Wollter har huvudrollen tillsammans med Tomas von Brömssen.

Efteråt träffar jag Carin Mannheimer hukandes i regnet i väntan på den buss som tar henne nästan hela vägen hem. Vi språkas och hon säger ”det var trevligt att se dig och jag tänkte, att där finns det i alla fall en som begriper”. Smickrande, förstås.

Den har legat och lurat, en ilande känsla som blixtrar till då och då och gör mig oförmögen. Åtminstone på det lilla.

Det är en retning, en smärtförnimmelse som ilar i vänster ben, mellan höft och knä. Jag försöker identifiera den, men har svårt att hitta.

Dum som är jag fortsätter jag spela och nu har skadan förvärrats. Dags för en paus, men jag behöver benen, för det är mycket att göra just nu.

Flytt nästa helg, Göteborgsvarvet som jag lyckligen slipper springa, men ska skriva om. Jo, benen lär få sitt.

När jag kommer tidigt är det inte, eller knappt, en käft i lokalen. Jag befarar det värsta. Vi hör soundchecken, sweet, sweet music, från Joel Alme och Göteborgssonen är på plats för att fira sitt nya album och spela några låtar därifrån.

När dörrarna öppnas sätter vi oss strax framför baren, perfekt utsikt för den lite trötte, medelålders, som jag ju är. Det är ju, som alla vet, lite värre än så. Det är glest i den fantastiska lokalen som Pustervik genomgått en metamorfos, men där blir det åtminstone bättre.

Precis när jag ska gå in kommer Joel Alme ut, kramar mig och fladdrar vidare, klart tagen av dagen.

När han väl står på scen är det framför rejält med folk. Pustervik fungerar alldeles utmärkt, även då det inte är lika fullt som vid invigningen.

Angenämnt, Alme.

Han spelar låtar från ”A tender trap”, tillägnar en räcka till sin vackra fru och bjuder in Bad Cash Quartet-polarna Jonas Lundqvist och Martin Elisson. Den förstnämnde får vädra en av sina låtar från senaste soloalbumet och Martin Elisson gör sin version av Almes ”A young summer’s youth”, som ju är originalet till den låt som blivit ”Snart skiner Poseidon”, som ju Elisson gjort till ”Utan personlig ansats”. Det låter fint och känsligt. Men faran med framför allt Joel Alme, är att han kommer inte vidare på scen.

Jo, ”A tender trap” är annorlunda arrangemangsmässigt. Men… det är fina låtar han skriver, men också same same but different. På scen blir det ännu tydligare. Han är nervös, men den tendensen har alltid funnits där och påverkar egentligen inte så mycket. Men jag kan sakna intensiteten, dynamiken, in- och utlevelsen, kraften…

Visst, randanmärkningar i detta korta set. För det är releasefest och egentligen spelar inte någonting någon roll mer än just att skivan har kommit och ska firas. Förstås.

Det har ju, mig veterligen inte, med vart annat att göra Christian Olsson och MMA. Han sitter inte ens i en bur då han spelar. Istället är det croonerstället på, en soft tillställning på St Jörgen resort. Han med sin röst ensam med en flygel och vi i publiken i lite spridda skurar.

Men det blir en sådan afton då hans musik möter MMA.

Han bjuder på låtar ut Fibes., Oh Fibes-karriären. Han sjunger, som alltid, grymt, men inte så varierat och inte heller så rafflande dramatiskt, som i inledningen av karriären då han spelade och sjöng så att han närmast välte sitt instrument och inte sällan trillade av pianopallen.

Soft crooner i popformat.

Jag har druckit någon öl, har sällskap av en hockeypolare och hans käraste. Jag slabbar i mig en hamburgare och pommes frites, en alldeles för generös portion, dessutom en hamburgare som var lite i flottigaste laget, om än välsmakande.

Jag har cyklat ut och när konserten är slut på förkvällen styr jag kosan in mot stan. Det är en vacker vårkväll och jag kikar in mot centrum, ser Skanskaskrapan, Göteborgs blygsamma skyline.

Göteborg i vårkvällen.

Väl tillbaka på fastlandet (ja, St Jörgen ligger på Hisingen, en ö, en av de största i Sverige) är det MMA-galan i Lisebergshallen som gäller. Den skulle egentligen skett i början på oktober, men sköts upp. Orsaken till att jag vill se den är Eddy Bengtsson. En av de snällaste jag känner, men pålitligt stark också och 120 kilo tung.

Jag kommer lagom till andra akten och jag får berättat för mig att kamperna innan har varit av medioker karaktär.

Nu doftar det hane, kamp och blod. Publiken ylar mot månen och står upp och vrålar ”kill! kill! kill! i brutal takt och hänsynslöshet.

Nej, det är inte på det viset.

Jo, det applåderas och vrålar förtjust, men i buren är det tuff kamp och när det är två fighters som är jämna blir det mer grepp än slag och sparkar.

Det dröjer innan Eddy Bengtsson går in i ringen. Men väl på plats går det undan. Han tar tid på sig innan han är plats, gå i sakta mak med Joel Almes Blåvitthymn som entrémusik. Han ska möta en vitryss, som i sina kortbyxor ser aningen babyaktig. Eddy Bengtsson möter hans blick med en närmast blyg framtoning. Inte det där vilda, oövervinnerliga. Men, när väl kampen börjar tar det slut efter 33 sekunder. Eddy är lika skoningslös som snäll; fast utnyttjat på helt skilda tidpunkter.

Vi fascineras av handbollen. Stryktåliga spelare och får och tar skit utan att gnälla. Oavsett om det är herrar eller damer som spelar.

Så när Sävehof möter Ystad i en match som hemmalaget vid vinst kan göra det finalklart, är det inte bara ett sedvanligt handbollskiv utan också ett förbannat gnäll. Framför allt från Sävehofs sida och det är ett evigt gnäll på domarna, som för att skyla över sin egen insats. Som om det inte räcker spelar främst Sävehofs spelare över med manér som påminner om italiensk fotboll. Det håller naturligtvis inte och det är med andra ord Ystad som såtr upp när Sävehof faller. ibland med så god distans som fem mål. Men när hemmalaget lägger skådespeleriet åt sidan är det ett effektivt lag. 10–11 i paus är beundransvärt med tanke på den första kvarten.

Time out och paussnack ger sitt. Sävehof skärper sig, men det blir inte utan dramatik.

Lagets främsta drama queen, Tobias Albrechtson, är också både en effektiv försvarspelare och giftig målskytt, som med sina fem mål ligger i topp denna afton. Det är inte utan förvåning när han en bit in i andra blir utvisad.

En pose utan skådespeleri. Foto: BOBO LAUHAGE/KAMERAPRESS

Visst, han har fått sina slag i ansiktet. Men reaktionen över hur slagen tar är överdrivna – åtminstone med handbollsmått mätt. Så när han återigen går i klinch med Ystads Sebastian Seifert blir det gurgel; Seifert kallar Albrechtson Pajas, som domaren missar. Albrechtson kontrar med idiot, som domarna hör och skickar ut honom.

Jag frågar efteråt vad han gick på, för han var klart kickad.

Svaret är inte utan poäng: ”Det vara la Oboy och hönökaka, som vanligt”.

Och, jo han gav Sävehof energi, förutom sina mål, något som till slut gav segern och ny finalplats för herrarna.

Solen lyser starkt över Gamla Ullevi. När Blåvitt kommer in på planen och Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” sjungs i en imponerande allsång stämmer sportchefen Håkan Mild in i den och håller sin blåvita halsduk utsträckt. Bredvid sitter Bebben, legendaren, som inte ser så mycket av matcherna, men som ändå vill vara på plats för att få intrycken.

En intensiv Mild.

Ja, det är fler än så. Janne Plånbok och förre agenten Kent Carlzon var också ute i det fria för att se på fotboll.

Blåvitt dominerar inledningsvis och Tobias Sana väntar inte länge förrän han frestar Sundsvalls målvakt, som räddar till en hörna. Förtjänstfullt slår Nordin Gerzic den som når Tobias Hysén som nickskarvar den till Hannes Stiller som trycker in 1–0 med skallen.

Det blir 2–0 innan pausvilan och det resultatet cementerade IFK Göteborg efter full tid, trots att inhopparen David Moberg-Karlssons två ramträffar i slutminuterna.