Att en fotbollsarena mår bäst av levande läktarkultur kan alla vara överens om.

Häftig stäming i klackarna, röststarka ramsor och sånger, tifon, flaggor, banderoller; allt är ett mäktigt stöd till respektive lag. Det blir extra tydligt under ett derby.

Men när Blåvittklacken bränner av ett gäng bengaler innan den redan försenade matchen, ja, då är det extra tydligt att det finns de i klackarna som skiter fullständigt i sin klubb och bara tänker på sitt eget höga nöje.

Mental härdsmälta.

Så sent om i förra årets derby brände Gaisklacken av några bengaler, som de sedan slängde ifrån sig. En kvinna blev brändskadad i den brand som uppstod. Det var inte smart då, det är inte smart nu.

När en bengal sedan tänds i andra halvlek, när Blåvitt dessutom trycker på och håller på att mala ner sitt motstånd, vittnar ju bara om ett  fullständig ointelligent uppträdande.

Gais får en paus, då domaren, helt enligt regelboken (ingen nyhet ens för en bengalist), blåser av matchen. Sedan blir det svårt för IFK Göteborg att komma igång och Gais fick en andhämtning, som laget så väl behövde.

Blåvitts ledning är rasande. Rätt skönt, när det alldeles för sällan tas avstånd från idiotin. Å andra sidan, vid den andra bengaleldningen buade Blåvittklacken åt flanen eller flanarna som tände den elden.

Den eldfängda idén kommer kosta IFK Göteborg många dyra slantar – helt i onödan.

Vi snackar derbyfeber. Kvart över tre är 17169 biljetter sålda. En bit kvar till utsålt, men trångt och gott redan nu.

Gaisarna har mutat in Poseidon och Gustav II Adolf, dekorerat bronsgubbarna inför matchen i kväll.

Blåvitt håller sig sansat, men så är laget också bortalag i kväll.

Det är två lag som inte riktigt är överens med spelet som möts. Gais är i en nedåtgågende spiral, två torskar mot motstånd (Syrianska och Sundsvall), som laget normalt sett bord ge bonk.

IFK Göteborg har inte direkt blommat under rubriken Real Göteborg, även om den överskriften knappast är lagets egen. Men det finns saker som gänget kan göra bättre och där två oavgjorda resultat (MFF och Mjällby) känns som give aways.

Samtidigt så är det derby och bollen är rund och allt kan hända; faktiskt mer i en sådan här match än vad sportklyschorna vidrör.

Nu, bara timmar kvar.

Man tror knappt att det är sant. Den fattbara 5–1-ledningen är stabil. Efter 20 minuter är det som det ska vara. Den röda maskinen har skoningslöst malt ner det vita motståndet. Anfallen är rappa och effektiva, skotten sitter precisa och noggranna, försvaret håller motståndet stången. Det är komplett.

Men…

Plötsligt äter vita sig ifatt. På de återstående 40 minuterna inte bara ifatt utan också förbi.

På 40 minuter lyckas det tidigare så effektiva röda maskineriet inte mäkta med mer än ett enda, ynka mål. Vita är alltså värre. Lyckas göra åtta stycken och förnedrar de röda laget. Det är kontringarna som gör det. Ensam är jag inte stark och det rinner till bakåt.

Det är som om ryska landslaget skulle drabbats av något slags IFK Norrköpingsyndrom. Det vill säga leda en match övertygande och sedan klappa ihop fullständigt. Självklart inget jag gillar.

Klart att jag surar en skiten måndag när solen strålar, värmen är här och ett derby hägrar i kvällningen.

Det mesta är nedpackat. Men inte allt. Det är ett hälsosamt kaos då jag och lillkillen ska agera flyttlag. När vi kommer på plats tillsammans med Z:s minsting, som minsann inte är så liten (snart ikapp mina 177 cm), finns det ingen flyttbil på plats. Jag sätter ändå igång för vädret är med oss. Grått, javisst. Men inget regn. Så vi bär ner hyllor, lådor, sängar, byråer, fler lådor och när Z väl kommer med flyttbilen och elegant backar in med den på p-platsen är det bara att lasta på.

Vi har fyra timmar på oss och när vi lämnar Mölndal är det en hart när tom lägenhet (några pryttlar kvar för hennes inneboende som flyttar nästa helg, några lådor och somt som en loppis ska komma och fiska upp) och halva tiden har knappt gått. Vi åker till Göteborg, till den nya bostadsadressen och lillkillen har ringt in några vänner som ska ställa upp. Solen skiner och svetten lackar. Lastbilen töms, möbler bärs in, bokhyllor reses och plötsligt är tiden ute, vi måste hasta och jag och Z åker i kolonn till Statoil för att lämna fordonet och ta vägen förbi en pizzeria för matintag.

Byggkaoset hemma har gett vika för ett flyttkaos. Men vi är inte långt borta från ordning. Var sak på sin plats. När vi somnar på fredagkvällen är det som sambor och vi är en ny familj, som ändå känt varandra i fem år. Det känns märkligt bekvämt, en smula kittlande, men framför allt som det ska. Vi hör hemma här.

Jag sätter mig själv på jobbet. Ska prata med några av fotbollens filosofer här i stan; Mikael Stahre och Alexander Axén. IFK:s respektive Gais. Två lag som inte riktigt klickat fotbollsmässigt den här säsongen och där kanske framför allt Gais, bäst i stan 2011, inte levt upp till förväntningarna.

Gais-Alec går bra, han sitter och tittar på tv med barn och tycker att det är okej att snacka fotboll, med GT:s sportrookie.

Stahre svarar också. Meddelar att han är kort på batterier, så vi låter det gå fort.

Han pratar i Stockholmstempo, det vill säga i en jädra fart. Han är verserad, kan, precis som Alec, fotboll, så som vilken som helst utbildad inom ett ämne kan.

Jag pratar om matchen i måndags, hur jag tycker att Blåvitts försvar gick bort sig vid båda MFF:s mål – dels det inre mittfältet vid 1–1, dels mittbacken Kjetil Wæhler som krockar med mittfältaren Philip Haglund och misslyckas med rensningen vid 2–2 på övertid.

Sedan försöker jag med ett elegant resonemang fråga hur han ska göra för att få ordning på försvaret, hur löpningarna ska ske och ungefär då Mikael Stahre börjar skratta inser jag att jag dribblar bort mig.

Han säger skrattande ”är du själv nöjd med ditt resonemang?”

Eh, nej. Men jag inser att jag måste förtydliga mig. Så jag menar att Philip Haglund inte skulle varit och duellerat med Kjetil Wæhler om den bollen, och försöker leda snacket rätt igen.

Stahre samlar sig och sig överraskande: ”Ibland tajmar inte basisten med trummisen.”

Ah, vi snackar musikaliska metaforer.

Och jag finner mig i en snabb touché ”Synd bara att det skedde i sista ackordet.”

Jag tror inte jag vann den utmaningen, egentligen, kanske blev det oavgjort. Om det ens var en match.

Precis innan vi lämnar, Big T och jag, GT:s redaktion ser jag ett meddelande från Joel Alme. Kan ju kännas som en tanke då vi, Big T och jag, är på väg mot IFK Göteborg–MFF och dessutom kommer precis när MFF-supportrarna defilerar förbi vaktade av en uppsjö poliser.

Avenyn är avspärrad och de till Göteborg nyss ankomna mamöiterna skanderar ”Hata, hata, hata Göteborg”.

Det kan ju då för en man i övre medelåldern då tyckas vara konstigt att man som fotbollssupporter tagit sig hela vägen till just Göteborg för att besöka den stad som man hatar och för att se en klubb som man hatar.

Men… vi följer inte deras väg. Polisen lotsar klacken från längsmed Vallgraven, upp genom Östra Larmgatan, där de precis då de viker av smäller av några rejäla bomber, och sedan får gänget paradera skanderande upp mot Drottningtorget, längs med Stampgatan och först vid Folkungabron komma över Fattighusån. Där ledsagas de vidare på Skånegatan, nedför Bohusgatan och in på Smålandsgatan för att så småningom få komma in till sin klackposition på Gamla Ullevi södra. En rätt rejäl promenad, som Big T och jag alltså inte delar.

Istället väljer vid att knalla längs med Nya Allén fram till Gamla Ullevi och in på våra presspositioner.

Matchen är underhållande. IFK Göteborgs tränare Mikael Stahre har placerat talangen, den 20-åroge backen Mikael Dyrestam på vänsterbacken. 18-årige David Moberg Karlsson bildar anfallspar med Robin Söder, 21. Tobias Hysén är vänstermittfältare. Det är fart och fläkt från start, men med viss MFF-dominans med hörna redan efter en halv minut.

Men sedan kommer Blåvitt och jag klottrar anteckningsblocket fullt av manövrar från Blåvitt.

Det är göteborgarnas match i 40 minuter, vilket också ger Robin Söders första mål på drygt två år i 30 minuten. Men MFF kvitterar i 44, efter att hemmaförsvaret, framför allt det centrala mittfältet gått bort sig.

Då kan ju bortaklacken, som redan innan matchstart drog igång några bengaler, inte hålla sig utan bränner av några till med påföljd att matchen får göra ett andetag i den sura luften.

Goa, glada Göteborg.

Efter paus knaprar MFF in sig i matchen och bjuder upp och till chans på chans.

Tobias Hysén har redan i första halvlek chanser som han med fjolårets form hade satt åtminstone en av tre. Men nu blir det på målvakten, utan att MFF:s Johan Dahlin behöver förta sig.

Robin Söder är fortsatt pigg. Mikael Dyrestam likaså, som gör sin första match i Allsvenskan för säsongen. Han är grym. Snabb, klok, intensivt och skoningslös. 20 bast, javisst, men klok i sitt handlande.

Han antecknas också för Blåvitts andra mål, som egentligen tar på MFF:s Pontus Jansson.

Men målet blir inte avgörande. Istället är det MFF, som genom lAlexander NIlsson kvitterar på övertid.

Ändå, det är en underhållande match. Dramatisk, men kanske inte med samma styrka som seriefinalen i Premier league. Men högsta kvalitet för Allsvenskan, gott så.

Efter matchen vaktar jag som en hök på jakt efter spelare. Så hör jag en röst bakom mig.

”Skriv att Blåvitts försvar är kasst. Det har det varit sedan Syrianska.”

Jag känner igen rösten, legendariske Leif Nilsson, en gång stark man på Göteborg & co och en av världens goaste gubbar.

Jag har passerat den där mållinjen några gånger. Vet hur det känns att komma in på lätta fötter med en kraft som om det lätt vore att springa ett nytt varv. Den där endorfinkickade euforin som gör kroppen stark, lätt som en fjäder och andningen i perfekt harmoni med alla organ i det märkliga, mänskliga bygget.

Men, jag vet också hur fruktansvärt plågsamt det kan vara. När varje steg sedan Hisingssidan smärtar, där vaderna vill något annat än hjärnan. När känslan är nej, nej, nej och ändå viljan säger ja, ja, ja.

Nu står jag någon meter innanför mållinjen, ser tusentals, ja, tiotusentals löpare passera revy; ser alla de karaktärer som jag själv varit och några till.

Allt från de kenyaner som tjusar med att vara så löjligt lätta på foten till de som leds förbi på gränsen till kollaps, gröna i huden, förlorade i blick och utan vetskap om att de faktiskt gått i mål. Det finns de som gråter, skrattar, jublar eller skriker. Några är så förtivlade för benen krampar så förbannat, att hälften kunde varit nog, nej, en tredjedel, kanske helst en fjärdedel. Några hålls bara upprätt av sjukvårdare, då benen definitivt lagt av efter målgång. Det finns de som kommer in på Slottsskogsvallen som om vore det ett OS-lopp och de har chansen att göra något historiskt; och det är det ju, något historiskt, alltså.

Vinnaren tar mark.

För varje lopp är unikt på samma sätt som varje människa är det. Jo, likheterna oss emellan består, precis som skillnaderna. Det är fascinerande. Alla har sin stil, sitt sätt att klä sig, sitt sätt att springa. Där finns alla åldrar och kön, människor från skilda ursprung och med olika bakgrund. Det är ingen som frågar, alla är med och det är något vackert över det.

Nu står jag där med fotograf AY och ska samla in intervjuoffer. Vi hugger i högen, fångar in den ena efter den andra. När jag är färdig fyra timmar senare har jag pratat med närmare 70 stycken. Några lite mer, andra en smula mindre och de flesta bara fångade för en kommentar. Om allt detta står att läsa i GT i dag.

Jag har sprungit några gånger. Första gången 1997, då jag var så vältränad och motionsmässigt i klass att jag undrade om jag inte skulle passa på att ta ett extra varv.

Då sprang jag, lovvärt, för en kvinna som tvingats hoppa av på grund av hon nyss genomgått behandling för bröstcancer och inte riktigt var i form.

Jag gjorde henne besviken. För hon stod vid kurvan på viadukten Dag Hammarskjöldsleden/Margretebergsgatan, ni vet den där lilla med den svaga lutningen precis då man kommer ut ur Slottsskogen och bara har några hundra meter kvar.

Hon stod där och väntade på någon som aldrig kom och det gjorde henne ledsen, för hennes tidigare varvstider var ju excellenta och nu matchade jag dem inte detta år då tvingats stå över.

Men…

Jag hade sprungit snabbare än vad hon drömt om. När hon med sällskap stod där och väntade hade jag redan knatat förbi.

Ja, jo, inga mästerskapstider, men jag visste inte heller hur långt 21 kilometer var eller är att springa.

1,44 någonting blev det då.

Något sämre tränad var jag ändå åren senare nere på 1,39.10 – bästa tiden.

Det skulle gå utför med både träning och varvstider.

Halvt springande, halvt gående (”det är faktiskt meningen att man ska springa Göteborgsvarvet”, som en liten rackare sa när jag stapplade för Handelshögskolan 2006) blev det lite drygt två timmar som värst.

Förra året var det på håret att jag kommit under två timmar och med en förberedelse som trots allt varit okej med åtminstone 14 kilometer på asfalt i lätt tempo veckan före loppet.

Men på Avenyn slog krampen till i först vänster vad sedan i det högra. Jag blev förbannad, försökte stretcha bort den utan att lyckas något nämnvärt. Så tänkte jag på Tomas Gustafson, skrinnare, som i Calgary efter sina guldlopp berättade hur han tänkte bort smärta, så… jag springer på. Ont men med ett slags rullande teknik går det, trots allt.

Det blir två timmar och någon sekund, ungefär en timme sämre en vinnaren, vill jag minnas.

Då sprang jag åter för ett vällovligt syfte, det vill säga för Stadsmissionen. Organisationen vill att jag skulle springa i år igen, men nej tack. Vaderna har fortfarande inte hämtat sig och de nya skorna har inte blivit utbytta mot de gamla, alldeles för trånga.

Dessutom är jag i tjänst, plikten kallar, så ja, jag kommer vara både i start och mål utan att springa en meter. Skönt, på sätt och vis. Men en jädrans massa meter text att skriva tillsammans med mina kollegor.

Jag är inbjuden till Stadsteatern på gamla meriter. Jag är lockad, går dit och vill känna fläktandet av teatern, skådespel och bröd. Utanför regnar det tyngre än en Bob Dylantitel. Inne i foajén på andra plan är skådisarna samlade mangrant och de är fnissiga, för det här är bara ytterst små smakprov ur pjäser som inte är inrepeterade eller ens instuderade, planerade att locka publiken kommande säsong.

Dramafrestelse.

Det blir Shakespeare men också nyskrivet som av Pamela Jaskoviak och Kristina Lugn. Det blir gammalt och nytt och jag kan inte låta blir att tjusas av mötet mellan de förra teatereleverna Gerd Hegnell och Sven Wollter, som ska agera tillsammans 60 år senare. Och Carin Mannheimer, denna vackra, intensiva, skarpa kvinna, som fortsätter skörda frukterna av sitt arbete. Hennes senaste succépjäs ”I sista minuten” får en ny vår i höst. Precis som ”Påklädaren”, där också Sven Wollter har huvudrollen tillsammans med Tomas von Brömssen.

Efteråt träffar jag Carin Mannheimer hukandes i regnet i väntan på den buss som tar henne nästan hela vägen hem. Vi språkas och hon säger ”det var trevligt att se dig och jag tänkte, att där finns det i alla fall en som begriper”. Smickrande, förstås.

Den har legat och lurat, en ilande känsla som blixtrar till då och då och gör mig oförmögen. Åtminstone på det lilla.

Det är en retning, en smärtförnimmelse som ilar i vänster ben, mellan höft och knä. Jag försöker identifiera den, men har svårt att hitta.

Dum som är jag fortsätter jag spela och nu har skadan förvärrats. Dags för en paus, men jag behöver benen, för det är mycket att göra just nu.

Flytt nästa helg, Göteborgsvarvet som jag lyckligen slipper springa, men ska skriva om. Jo, benen lär få sitt.