Det är när Russell i filmen Weekend håller på att somna som han äntligen börjar formulera sig. Han ligger vid sidan av sin tillfälliga älskare Glens sida. Säger plötsligt, i gränslandet mellan sömn och vakenhet, att han inte får ihop det här med att vara bög. Hemma i lägenheten förhåller han sig aldrig till sitt annorlundaskap, tänker inte på det, känner inte av det. Det är först när han går utanför dörren som upplevelsen av att inte vara som andra kommer över honom. Han säger att känslan påminner om matsmältningsbesvär.

Weekend, ett stillsamt brittiskt lågbudgetdrama av Andrew Haigh och som just nu gör sina sista veckor på svenska biografer, har i hög grad lanserats och recenserats som ett allmängiltigt kammarspel om ett kort möte mellan två personer. En rulle som alla som genomgått skörlevnad och one-night-standande kan känna igen sig i. Människa möter människa, man pratar, man dricker lite grann, man hoppar i säng, man skiljs åt. Påståendena talar visserligen sant. Weekend är så välspelad (Tom Cullen! Chris New!) och exakt avlyssnad att den täcker in flera erfarenheter, ibland så att det närmar sig det outhärdliga och pinsamma.

Likväl gnisslar det en hel del i resonemanget om att detta är en film om vilket möte som helst. Inte enbart. Till skillnad från, säg Notting Hill eller Kort möte som den alluderar på, ingriper politiken oavbrutet i Weekend och saboterar intrigens romantiska anslag. En kvinna och en man som kysser varandra farväl på en tågperrong behöver inte, som Weekends protagonister, bekymra sig om att tonårsgrabbar ska ropa ”bögjävlar” efter dem. En heterosexuell man som snackar om sina erövringar behöver aldrig, till skillnad från Glen, försvara sin sexuella läggning inför en irriterad ofrivillig åhörare. Cary Grant satt inte och teg om sin attraktion för en människa inför ovetande badvaktskolleger i An affair to remember.

Kontexten som Weekends kärlekspar – eller hur man nu ska kategorisera Russell och Glen – ingår i skiljer sig alltså en hel del från sina heterofila motsvarigheter och gör den till något mer än så. Till en film om att försöka finna sin plats i ett samhälle som har anpassats för andra, om den homosexuella erfarenheten, om omöjligheten i att förhålla sig opolitiskt till den sexuella identiteten när omvärlden oavbrutet politiserar den.

Det är, med andra ord, ingen tillfällighet att Russell – denna halvgarderobiga romantiker som raggar upp Glen under ett spontant besök på en gayklubb och sedan tillbringar helgen med honom – halvvägs in i filmen visar sig vara föräldralös och i hela sin barndom har kuskat runt från fosterhem till fosterhem. Ej heller att Glen helt enligt genrekonventionen är Russells antites: en queervänster medelklassig pratkvarn som bestämt tar avstånd från allt vad reproduktion av heteronormativitet heter.

Det är nämligen så man kan betrakta de rivaliserande falangerna i den västliga hbtq-rörelsen just nu. I någon mån präglas hela gaykulturen i vår del av världen av sprickan mellan assimilering och uppror, av den politiska hemlösheten i tider då de stora slagen redan tycks vara vunna. Det skenbart vardagliga samtalet och det knapplösa knullandet som pågår mellan Russell och Glen i filmens en timma och fyrtio minuter konkretiserar den bara och ställer den på sin spets.

Inte minst i hur de båda männen förhåller sig till hur de vill leva sina liv i framtiden. Efter ett halvt sekels – i bokstavlig bemärkelse – blodig kamp för en plats i samhället kom, på relativt kort tid, både rättigheterna och jämlikheten, åtminstone i juridisk mening. Även om det inte innebar att diskrimineringen i vardagen, hatbrotten och känslan av allmän rättslöshet försvann erkändes ändå hbtq-befolkningen som ett demografiskt segment i de flesta västeuropeiska stater och ställdes på sätt och vis inför ett slags den politiserade sexualitetens historiska slut. När till och med politikerna vill marschera med i pridetågen, när till och med konservativa torys började krama bögar, vad fanns det då kvar att slåss för på hemmaplan?

Återstod antingen att nöja sig med det man redan hade fått, göra som de andra alltid har gjort – gifta sig, skaffa barn och ägna sig åt fredagsmys i hörnsoffan, vilket Russell inte tycks ställa sig främmande inför – eller, i vetskap om att rättigheter kan försvinna lika fort som de har kommit, på aktivistisk väg fortsätta kämpa för sin plats i det politiska rampljuset för att utmana och störta den patriarkala och heteronormativa maktordningen helt. Som Glen med sina konstprojekt och evighetsmonologer om heterovärldens självgodhet.

Denna strategikonflikt, denna tilltagande splittring mellan tillbakadragandets och konfrontationens politik, bubblade senast upp till ytan i samband med Anja Pärsons utkomst i radio då sportstjärnan och hennes beundrare krävde rätten att slippa digna under det hbtq-politiska okets tyngd medan hennes kritiker uttryckte besvikelse över hennes uppenbara behov av att distansera sig från rörelsen.

Men den ekar även i händelser som tidningen Gay Times hyfsat nyliga rundabordssamtal mellan äldre brittiska och fortfarande verksamma gayaktivister och några bögar i tjugoårsåldern där den senare gruppen vare sig visste att homosexualitet till alldeles nyligen var förbjudet enligt lag eller att trekanter mellan homosexuella män fortfarande var det. I krocken mellan Uppsala Prides hårt vänsteraktivistiska profil och Stockholm Prides apolitiska dito (Pridegeneralen Alf Kjeller klargjorde nyligen i en QX-intervju att Pride inte är en politisk tillställning). I det dalande homofila intresset för engagemang i folkrörelser som RFSL men ett tilltagande dito för melodifestivalen.

Kanske är det denna upplevelse av ett förlorat syfte, av att vara del av en kultur som håller på att ömsa skinn från proteströrelse till senil glömska, som gör att den personliga historieskrivningen blir så viktig för både Russell och Glen. På varsitt håll dokumenterar de noggrant sina sexuella erfarenheter. Glen gör diktafonintervjuer med sina tillfälliga älskare om hur det kändes att ha sex med honom som han tänker använda till ett konstprojekt. Russell skriver, å sin sida, ned minnena av sina tillfälliga förbindelser i ett worddokument på sin dator.

Visserligen utgör dokumentationen för både Russell och Glen ett slags självbespeglande riter i syfte att bekräfta sig själva som sexualobjekt, men blir naturligtvis i den undermedvetna förlängningen även en skildring av den kultur, det sammanhang, de ingår i. Omvärlden tränger sig på och in i Glen och Russells berättelser och förvandlar därmed anteckningarna till ett slags sociologisk tillståndsbeskrivning av den kvarlevande skammen inom såväl hetero- som homokulturen. En pojkvän som är otrogen och raggar upp Russell på en bar. En småbarnspappa som blir avsugen i en bastu innan han skyndar hem till familjen. Män med beröringsskräck i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse och som kompenserar sin samhälleliga anpasslighet till hemliga små erotiska utbrott då och då.

Genom dokumentationen ger både Glen och Russell uttryck för ett allt större behov av att försöka skapa mening och struktur i den postmoderna förvirringen. Ett behov av att på en gång fritt uttrycka hela sitt sexuella jag och länka samman sina erfarenheter i en kedja som förhoppningsvis ska få bitarna i identitetsbygget att falla på plats.

Utan att avslöja för mycket. Det händer inte. Vare sig Russell eller Glen har heller förändrats i grunden när de skiljs åt i filmens vemodigt ironiska slutscener. Russell har vägrat att godta att Glen inte vill ha ett förhållande – tvåsamheten strävar väl alla efter i grund och botten? – och Glen, som protesterar mot påståendet, har gjort sig lustig över Russells romantiska drag. Det kommer inte att bli en fortsättning för de här två personerna.

Men de har åtminstone fått stanna upp och fundera över sina positioner i ett sammanhang som är större än dem själva, fått blicka in i varandras bakgrunder och upplevt ett ögonblick av samhörighet inför det begär som, trots allt, förvandlar dem till politiska varelser, oavsett om de önskar det eller ej.

Samt enats om att det mesta när det gäller upplevelsen av att vara homosexuell kan sammanfattas i en fras som uttalas mellan dröm och krass verklighet: att vara en person hemma och förvandlas till en annan så fort man går utanför dörren.

Det är en personlig erfarenhet av ett annorlundaskap och som man egentligen inte önskar någon. Det är en erfarenhet man inte vill vara utan.