Mycket har man hört om kulturskribenter. Att vi ägnar oss åt ”svårartade performancevrål och dekonstruktioner av könet” (Göran Hägglund). Att vi skapar ”kulturrädsla” (Lena Adelsohn Liljeroth). Och att vi mest tycks vara intresserade av ”tjeckiska operetter” (Jimmie Åkesson). Sådana grejer är det bara att skaka av sig. För vilken kulturskribent värd namnet skulle frivilligt gå på en operett?
Värre är det med den anklagelsekvast som Isabella ”Blondinbella” Löwengrip fyrar av i senaste numret av den borgerliga tidskriften Neo. Kulturskribenter, säger Löwengrip, ”försöker ta bort livsglädjen i människor. /…/ På kultursidorna har man inte någon medkänsla eller solidaritet med andra människor”.
Man känner sig liksom påkommen. Här har man gått som en dementor i Harry Potter och sörplat i sig verklighetsfolkets livslust och trott att det inte märkts.
Och så kommer en visionär entreprenör som älskar utmaningar och brinner för att få människor att växa och demaskerar en i en hejig rörelse.
Så man får väl kapitulera och erkänna. Allt snack om kulturradikalism och upplysningsideal och kulturdebattens anspråk på att få människor att träda ut ur sin självförvållade omyndighet är mest retoriskt lull-lull. I själva verket vill vi bara göra alla andra lika hängläppade som vi själva redan är.
Senaste veckan har vi därför på denna sida lagt ut en veritabel bombmatta med deppigheter. Artiklar om våldtäkter, Syrien och klimathot, konstrecensioner med obegripliga referenser och notiser om mördade PLO-ledare.
Så här i juli tycks dock folk mest rycka på axlarna och låter i stället det tjocka sommarskägget fladdra för vinden. Slickar på sina mjukglassar som kossor på en saltsten och ids inte tänka på annat än kvällens grillväder.
Tur därför att vi är experter på att se livet från den jävliga sidan. Det är bara några veckor kvar tills det vänder och höstmörkret än en gång drar in över Sverige.
Klart att man gnuggar händerna.