I dag avfärdar en sedvanligt stridsrustad Johan Lundberg Stieg Larssons Millenniumtrilogi som ren fantasy på dessa sidor. För en gångs skull är jag böjd att hålla med honom. Och är dessutom beredd att ta det hela ett steg längre: Millennium är science fiction.
Det vet alla som har gått och sett den bioaktuella The girl with the dragon tattoo. David Finchers slicka filmversion av Stockholm tycks nämligen utspela sig i ett parallellt och lite trevligare universum. Här röks det som hade ciggförbudet på krog och restaurang aldrig klubbats igenom. I varenda celluloidruta sitter det någon och blossar. På jobbet och hemma, på sjukhus och i offentliga arkiv, före sex och efter sex och möjligen även under. Och bäst av allt: inte en enda grinig rökmotståndare som sitter och ockar sig över den förpestade luften så långt ögat når.

Det är som att resa tillbaka till tiden då den ständigt ciggsnuttande Gun Hellsvik var i sin krafts dagar. Trista Stockholm med sina nyyogade lattemorsor och glåmiga kontorsråttor får plötsligt en air av Berlin och dekadens. Här har fortfarande inte skatten på tobaksvaror fått några privatekonomiska konsekvenser, finansminister Anders Borg har ännu inte tagit fram pekpinnen och sagt att folk ska arbeta och inte supa och röka.
Att nästa film – jo, det blir en sådan, trots det hittills ganska klena publikintresset rent internationellt – betitlats The girl who played with fire är alltså helt logiskt. Vad annars ska Lisbeth Salander göra med alla tändstickor medan hon sitter där och njuter av sin giftpinne?