Fjollan är den rödhåriga pojken längst fram i bänkraden på högstadiet som de andra ungarna spottar tuggade papperskulor på.
Den som ”undanbedes” när bögar nätdejtar, den vars kroppsspråk – en vrickad handled – får utgöra symbol för alla avvikande freaks, den vars dionysiska närvaro det ockas och ackas över på insändarsidor, i fikarummen och bland surpruttande svennepuggor.
Fjollan är bögarnas svarta får, den lite för högljudda och silikonläppade frånskilda mostern som dyker upp halvpackad på familjetillställningar, den nykursade singelfarbrorn som ingen orkar ringa längre. Den feta gubben som oblygt visar upp sin runda kropp i duschen på badhuset och inte ens har vett att skämmas.
Ibland undrar jag hur fjollan orkar.
Men äsch, det är att oroa sig helt i onödan. Fjollan klarar sig alltid, det ligger i hans bedrägliga underläges natur, i hans rosaglittriga dna-spiral av stål.
En fjolla borstar, efter varje attack från klasskompisarna, demonstrativt av sig de tuggade papperskulorna som fastnat i den omsorgsfullt fixade frippan och viftar vidare med den brutna handleden.
En riktig fjolla skäms inte och skulle aldrig heller göra det.
Han vet att han bara är den ornamenterade handspegeln som varje gång han visar sig ute i homosammanhang riktas mot det pappersspottande bögkollektivet och konfronterar det med bilden av vad det innerst inne redan vet om sig självt: det här är VAD du är i din heterofila omgivnings ögon, det är så här du EGENTLIGEN ser ut, det här är ditt öde och det undkommer du aldrig, aldrig, aldrig.
Ingen assimilering, inga reinfeldtska bedyranden om vikten av homofila äktenskap i kyrkan, inga QX-intervjuer med heterosexuella schlagerstjärnor som berättar om alla sina härliga bögvänner, inga rickymartinska utkomster efter ett helt liv i glasgarderoben, inga parader genom Stockholms innerstad förändrar det enkla, deprimerande och oföränderliga faktum som står skrivet i ögonen på det där välmejkade ansiktet i spegelbilden.
Vi BLIR aldrig som dem. Vi BLIR aldrig accepterade fullt ut, hur mycket vi än runkar upp vår maskulinitet på gym. De. Vill. Helt. Enkelt. Inte. Ha. Oss. Aldrig, punkt slut.
Det vet en riktig fjolla. Och en riktig fjolla vet att den insikten kostar. En riktig fjolla kan rabbla namn som Oscar Wilde, Truman Capote, Tennessee Williams, Rainer Werner Fassbinder, Bengt Martin och, såklart, Georgette, Sally Bowles och Blanche DuBois i sömnen.
En fjolla kan alla repliker i Sweet bird of youth utantill och identifierar sig med Geraldine Page ända fram till slutet då hen speglar sig i Paul Newman.
Och det är därför fjollors fnitter ekar mellan väggarna så fort de går ut och festar. Så högt och gällt kan nämligen bara någon som promenerat vid avgrunderna i både hetero- och homolandskapen skratta.
Och om du då, fjolla, ser en avundsjukt blängande bög i ett hörn i baren där du är så kan det vara jag.
För: Fjolla! Jag blir så glad när jag ser dig. Jag blir så himla, himla glad när jag ser dig. Och jag kan också Sweet bird of youth utantill.
(Publicerad i Mums #2 2010)
Senaste kommentarer