Turerna kring Håkan Juholts politiska öde – utröstad av sosseriets öråd på Sveavägen 68? fälld av borgerliga medier? – befinner sig fortfarande under utredning. Men lösnummerköparen som inte får nog av politiska sammansvärjningar kan tills vidare trösta sig med den påpassligt släppta dvd:n Margaret.

I detta BBC-drama (kvalitet!) från 2009 skildras de sista elva dygnen i Margaret Thatchers politiska liv. Och det är som det brukar. En rebell som kickar i gång processen, trolösa grå eminenser som hugger var sin kniv i ryggen på ledaren, en bakslug giftpadda som till slut övertar kronan efter det fällda bytet. (John Major sjukskrev sig på grund av tandvärk under hela barmhärtighetsmordet och skred in i manegen först när blodspillan hade avklarats.)

För den som inte kan vänta på Iron lady-premiären om två veckor. För den som brukar citera Julius Caesars sista ord. Och för den som trodde att politiskt rävspel inte kunde bli sjaskigare än en hastigt sammankallad presskonferens i ett köpcentrum.

Den prövade partiledaren skulle, efter en höst och vinter av mer och mindre rättmätiga ifrågasättanden, göra comeback på en försvarskonferens i Sälen. Det gick bara inte att misslyckas.
Ämnet: hans. Förväntningarna: så låga att de inte kunde bli lägre. Formkurvan: hög, partiledaren hade just kommit tillbaka efter en månadslång semester.
Det dröjde inte ens ett dygn. Och så stod han där – som vanligt – och babblade i vädret. Och opinionsläget som inte kunde bli sämre förvärrades – som vanligt – ytterligare ett par snäpp.
Det vore lätt att skratta. Men det går inte, det hela är för sorgligt. Aldrig har borgerliga motståndare i parlamentet eller ledarskribenter av diverse valörer och kulörer haft det så lätt som nu. Det är bara att luta sig tillbaka och låta oppositionsledaren sköta snacket.
Mannen lider uppenbarligen av ett slags krypterat självskadebeteende. Han pratar på tills luften tar slut och håller tummarna för att resonemanget håller. Det gjorde det inte den här gången heller. Och lär inte göra det i valet 2014 som, för övrigt, redan är förlorat.
Man önskar att det gick att dra till med någon storstilad liknelse med ett Shakespeare-drama. Att partiledarens kamp för att behålla makten har beröringspunkter med Macbeths eder om att strida tills allt kött har hackats bort från hans ben eller Richard III:s ömkliga rop efter en häst trots att slaget redan är förlorat. Då hade sjabblandet åtminstone haft ett slags klassisk aura.
Men inte ens den slentrianmässiga återkopplingen till klassikerna funkar. Jämförelsen som ligger närmast till hands är David Brent i The office. Famlandet efter orden, det stammande ledarskapet, den osvikliga förmågan att uppsöka och sedan trampa i vartenda klaver som finns.
Ordet skämskudde är ett trött och missbrukat och fjantigt begrepp. Men för första gången i mitt sosseliv har jag nu faktiskt tagit fram min.

Engelska drottningen har rekryterat Ola Rapace till sin hemliga tjänst. Svensk scenkonsts bad boy tillbringar just nu våren på utomrikisk ort med inspelning av nya Bondrullen. Därmed har rollen som Prior i Eva Dahlmans uppsättning av Angels in America på Stockholms stadsteater övergått till Albin Flinkas.
Till skillnad från Rapace – som försåg sin aidssjuke profet med en kantig aggressivitet – ryggar inte Flinkas inför rollens inneboende patetik. Där Rapace drog sig tillbaka i scenisk coolness kör Flinkas på patos och emotion. Stressen som hans rollgestalt befinner sig under får fysiska uttryck: en antydan till stamning, nervösa klipp med ögonen. Och även om porträttet – rimligen instuderat under kort repetitionstid – bitvis får en teknisk slagsida har Flinkas tveklöst en större fallenhet för pjäsens bitchigt bögiga humor än sin buttra föregångare.
Föreställningens problem återstår dock alltjämt. Klumpiga strykningar, bristande insikt i styckets politiska anspråk och en närmast kriminellt bortslarvad slutscen. Tony Kushners änglar förtjänar större vingbredd än så.

2012 är tydligen året för återupprättandet av det danska ryktet. I DN skriver Dilsa Demirbag-Sten att vi blågulingar har gjort en ful vana av att tillgripa Danmark som rödvitt skynke för att dölja vår egen främlingsfientliga byk. I mellandagarnas avsnitt av återupplivade komediklassikern Absolutely Fabulous fick Jennifer Saunders Edina hänga med sin stora hjälte: hårdkokta kriminalaren Sarah Lund från danska deckarserien Brottet. Och i dagens Independent bejublas Sidse Babett Knudsen för sin insats som politiker i tv-rafflaren Borgen.

Expressens kulturredaktion vill inte vara sämre. Vi kräver att få se mer av följande danska fenomen under det kommande året:
1. Henrik Vibskov. Danmarks främsta modeskapare just nu visade nyligen sina kreationer på Röhsska museet i Göteborg.
2. Dronning Margrethe. Ciggsmackaren som i dessa hälsofundamentalistiska tider och på helt egen hand står för uppiggande rökmolnutsläpp av Eyjafjallajökull-dimensioner.
3. En tredje del av Lars von Triers ockulta sjukhussåpa Riget. Om inte annat i synopsisform. Vi kräver att få veta hur det gick för spökjägaren fru Drusse när sjukhushissen plötsligt störtade rakt ned i helvetet.
4. Skagenmålare. Dokumenteras bör det som dokumenteras kan. Pronto, por favor. I dessa tider av klimatförändringar tycks kuststäderna snart vara ett minne blott.
5. Dansk kulturradikalism. Ge oss en ny Georg Brandes! Eller en Leif Panduro, för den delen. Skit i traditionerna!

I dag avfärdar en sedvanligt stridsrustad Johan Lundberg Stieg Larssons Millenniumtrilogi som ren fantasy på dessa sidor. För en gångs skull är jag böjd att hålla med honom. Och är dessutom beredd att ta det hela ett steg längre: Millennium är science fiction.
Det vet alla som har gått och sett den bioaktuella The girl with the dragon tattoo. David Finchers slicka filmversion av Stockholm tycks nämligen utspela sig i ett parallellt och lite trevligare universum. Här röks det som hade ciggförbudet på krog och restaurang aldrig klubbats igenom. I varenda celluloidruta sitter det någon och blossar. På jobbet och hemma, på sjukhus och i offentliga arkiv, före sex och efter sex och möjligen även under. Och bäst av allt: inte en enda grinig rökmotståndare som sitter och ockar sig över den förpestade luften så långt ögat når.

Det är som att resa tillbaka till tiden då den ständigt ciggsnuttande Gun Hellsvik var i sin krafts dagar. Trista Stockholm med sina nyyogade lattemorsor och glåmiga kontorsråttor får plötsligt en air av Berlin och dekadens. Här har fortfarande inte skatten på tobaksvaror fått några privatekonomiska konsekvenser, finansminister Anders Borg har ännu inte tagit fram pekpinnen och sagt att folk ska arbeta och inte supa och röka.
Att nästa film – jo, det blir en sådan, trots det hittills ganska klena publikintresset rent internationellt – betitlats The girl who played with fire är alltså helt logiskt. Vad annars ska Lisbeth Salander göra med alla tändstickor medan hon sitter där och njuter av sin giftpinne?

It gets better hette förra årets stora virala kampanjsuccé. I den satt lyckade homosexuella amerikaner på Youtube och anpassade sina egna livsberättelser efter en aristotelisk dramaturgimodell samt lovade guld och gröna skogar till mobbade regnbågsbarn så att de inte skulle ta livet av sig.

Påfallande många det-blir-bättre-predikanter hade en sak gemensamt: de hade gjort karriär inom kreativa yrken, hittat likar i storstäder med blomstrande subkulturer eller var på annat sätt framgångsrika.

Det handfasta implicita bättrandebudskapet, nästintill kliniskt befriat från klassperspektiv, löd: flytta till storstaden. Tjäna pengar så du kan umgås i toleranta miljöer. Var dig själv nog.

Hbt-kidsen som ville stanna på landet, saknade resurser och kontakter eller kanske inte ens kunde vara öppna lämnades på det hela taget därhän.

Men det blir inte bättre. Inte för de flesta på planeten och inte heller i storstaden. Inom kort röstar de ledande politikerna i S:t Petersburg igenom en lag som förbjuder öppna hbt-personer att skriva böcker, artiklar eller tala högt om sin läggning. Den som bryter mot förbudet bötfälls.

Detta är den senaste – och allvarligaste – politiska inskränkningen mot hbt-personer i ett land som redan dras med svåra problem på fronten mänskliga rättigheter. Och naturligtvis har förslaget redan stött på patrull i form av en viral gräsrotskampanj och namninsamling.

De styrande i S:t Petersburg lär dock, om än i totalitär form, bemöta kritikerna med It gets better-kampanjens grundbudskap. Passar inte galoscherna är det bara att flytta. Så avfolkas platser på hbt-personer alltmedan intoleransen kapslar in sig. Kulturell rensning i praktiken.

Här skriver du på namninsamlingen.

Svenska kulturkonservativas debattmetod förnekar sig inte. Först producera kilovis med tidskriftsartiklar om faran med fundamentalistisk bokstavstrohet – inte minst när det gäller muslimer och vänsteraktivister – och därefter tillämpa samma bokstavstrogna läsning på alster som inte faller dem själva på läppen.

Det krävs nämligen att man, för att låna ett uttryck från Peter Englund, betraktar världen genom ett sugrör för att gå miste om de satiriska inslagen i Turteaterns uppsättning av Scummanifestet. För om kulturkonservativa verkligen på allvar tror att unga feminister, till tonerna av ”Also sprach Zarathustra”, vill kastrera alla män och skapa en utopi där även kvinnosläktet, nota bene, är dömd till undergång förstår jag att de darrar i knävecken.

Nu är dock Scummanifestet – åtminstone i Turteaterns och regissören Erik Holmströms händer – inte avsett att tolkas bokstavligt. Det är en föreställning som i en timme och tjugo minuter på lek låter den manliga publiken befinna sig i samma strukturella underläge som kvinnan har befunnit sig i årtusenden. Samt i inverterad form utsättas för den typ av förklenande omdömen som fällts om kvinnan. Bara en titt i programmet ger en fingervisning om det historiska läget: stora män som Strindberg och Luther konstaterar att kvinnans främsta funktion är att utgöra slida och föda barn.

Ironierna slungas därefter som medicinbollar mot publiken. Andrea Edwards rollfigur skanderar fraser om det manslösa samhället till tonerna av antisemiten och totalitärt anstrukna Richard Strauss. Hon hänger upp generaliserade påståenden om mannens fördärvlighet – men på lika kvinnligt stereotypiserade och därmed trivselskapande broderade dukar. Leker implicit med den komplementära föreställningen om kön: om kvinnan förutsätts vara en vårdande, känslig och omhändertagande snuttenatur måste väl det i rimlighetens namn även innebära att mannen är just den empatilösa skit som Valerie Solanas hävdade att han var? Eller är det binära tolkningsmodellen som det är fel på?

I slutet slås fönstren upp mot omvärlden och framtiden. Tonåringar av båda könen äntrar scenen. Dags att omsätta ett kathartiskt primalskri till en politiskt hållbar vision där den strukturella över- och underordningen har raserats. Edwards höjer kampnäven mot den kvinnliga delen av publiken under applådtacket, vänder sig om och gör detsamma mot den manliga.
Det känns bisarrt att försvara ett verk som Scummanifestet, som litteratur betraktat tycker jag i själva verket mycket illa om det, men någon måtta får det ändå vara på sugrörstolkningarna. Även för kulturkonservativa debattörer.

Tryggare kan ingen vara än en ledarskribent som parkerat ändalykten på den mediala punschverandan och fyrar av studentikosa gapskratt över samtiden.
Tidigare i veckan garvade Svenska dagbladets fingertoppskänslige Per Gudmundson läppen av sig över de fängslade svenska journalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson, i en uppdatering på Facebook.
”Du där, vill du sova på filt, jag sa du där, äta somaliskt vilt, jag sa du där, som aldrig ser det futilt att söka svärta ner Carl Bildt”, lyder en av raderna.
I Dagens media viftar Gudmundson bort kritiken: ”Humorlösa människor finns det alltid”.
Ja, fan ska vara satiriker i lilla landet lagom. Det vet Gudmundson. I våras polisanmälde han ett satiriskt dödshot i tidskriften Galago och är alltså väl medveten om var humorgränsen går. Och när mikroskopiska aktivistgruppen Queerinstitutet härom året arrangerade uppenbart satiriska tillställningen Heterohatets dag ockade sig svensk ledarjournalistiks svar på Adde Malmberg över arrangemanget.
Men det är klart. Queerinstitutet sparkade uppåt, medan Gudmundson riktar sparken i motsatt riktning. Moderaterna må ändra partiprogram och värdegrund, men svensk högerhumor är sig lik.

Att kalla Grekland för den just nu svagaste länken i Europa är en rejäl underdrift. Vore eurosamarbetet en dokusåpa eller, säg, en gameshow hade demokratins vagga röstats ut för länge sedan.
Som av en händelse dammar Sjuan av den gamla brittiska 90-talssuccén Weakest link samma dag som det stormar som värst om Papandreou.
I denna tv-tävling, under Kajsa Ingemarssons ledning, söker frågesportdeltagare efter den slöaste kniven i laglådan och röstar sedan ut under osentimentala former. ”Du är den svagaste länken, hej då”. Allt i vinstmaximeringens namn: ju färre svaga länkar, desto större chanser att kamma hem storkovan.
Det är underhållande, men också ett slags gameshowallegori över marknadssamhället. Här står var och en för sig själv. Avgörande beslut fattas på magkänsla i stället för faktaunderlag. Förlorare elimineras, kastas bort och hörs aldrig av igen.
På sin tid fick Weakest link kritik för sin cynism och hårdhänta hantering av deltagarna. I dag har den aldrig känts mer aktuell.

Här replikerar Stina Oscarson på gårdagens artikel om middagen med Juholt.

REPLIK/OPARTISKHET
Det är nästan komiskt hur många företrädesvis män med makt som verkar skrämmas av tanken på den fria konsten. Så till den grad att de sviker de värden de utger sig för att försvara. Nu senast ser vi det i Johan Hiltons inlägg om opartiskhet i Expressen.
Att Håkan Juholt bjuder in ett 20-tal intellektuella till ett fördjupat samtal om konstens värde och plats i samhället är ett initiativ åt vilket vi alla som medborgare borde glädjas. Så idéfattig som politiken har varit de senaste decennierna. Fler partier borde ta efter.
Grunder för demokratin är ju trots allt att det offentliga samtalet förmår höja sig över de mediala drevens förenklingar.
Vad gäller min egen närvaro vid denna middag så ser jag det som del av mitt uppdrag, som medborgare, konstnär och som chef på Sveriges Radio, att i de sammanhang där det finns en möjlighet att föra samtal om konst, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati, finnas och delta. Och det är en syn som jag delar med radions ledning.
Jag anser att det finns värden man kan och bör försvara för att inte förlora sin opartiskhet. Ty detta är värden oberoende av partipolitisk färg. Ett public service befolkat av anställda som inte drivs av en vilja säga något om människan, samhället eller vår tid skulle förlora sitt existensberättigande. Men vi är och ska vara många som tycker olika saker.
Opartiskhet för mig innebär att som Dag Hammarskjöld uttryckte det, vara immun mot påverkan från olika intressegrupper, vare sig de är kommersiella, ideella eller politiska. Alltså inte att låta bli att ta ställning, men att aldrig gå någons ärenden. Och det tror jag vare sig jag eller någon av de andra på middagen den femte oktober skulle låta sig användas till.

STINA OSCARSON
Chef för Radioteatern

SVAR
Huvudet på spiken, Stina Oscarson. Här sitter jag och darrar som ett asplöv inför tanken på den konstnärliga friheten. Eller inte alls.
Oro på riktigt känner jag däremot inför följande tre faktum:
1) Att Oscarson låtsas att det var vilka intellektuella som helst som bjöds in till Juholts middag – samtliga är tunga opinionsbildare i kulturfrågor på vänsterflanken – och att det inte fanns några baktankar från socialdemokratiskt håll.
2) Att Oscarson påstår att jag ”sviker” värden när jag ifrågasätter lämpligheten i att hon, som företrädare för public service, håller föredrag om konstens utmaningar i ett samhälle där det blåser högervindar på ett inofficiellt vänsterseminarium. Så talar en dogmatiker.
3) Att Oscarson obekymrat blandar ihop begreppen ”medborgare” och ”chef” och talar om hur hon personligen tolkar ordet opartiskhet. Därmed avslöjar hon att hon tar relativt lätt på direktiven om opartiskhet och sitt uppdrag som mellanboss på ett medieföretag i allmänhetens tjänst.
Jag gläder mig dock åt att Oscarson skriver om värden som är oberoende av partipolitisk färg. Det ska bli mycket spännande att höra hennes föredrag om konstens utmaningar i ett samhälle där det blåser vänstervindar den dagen då Reinfeldt bjuder på middag för intellektuella i Sagerska palatset.

JOHAN HILTON