Jag läser om det företag där allra flest människor vill jobba – Google.
De har en genomtänkt företagskultur som bland annat innefattar 70-20-10-procentsregeln.

70 procent av arbetstiden ska beröra kärnverksamheten.
20 procent om något relaterat till kärnverksamheten.
Och 10 procent ska ägnas åt något som kan ligga helt utanför kärnverksamheten.

Begåvat.
G-mail hittade de på som ägnade sig åt de 20 procenten.

Jag vandrar omkring på stadens gator hela första maj. Jag ska skriva en krönika och för att det ska bli något bra måste jag känna in som Ernst säger, så jag går genom ultravänsterns plakatbärare, tittar på SSU:s hoppborg, lyssnar på en kvinnlig jordtrubadur och låssas att jag är en vanlig jordbo från fria rymden.

Jag har kavaj, snyggeskjorta och rock för jag är av arbetarklass och har i blodet att 1 maj är en speciell dag även om jag har har lika svårt för kommunistisk retorik som fascistisk.
Sen går jag på sossarnas presskonferens och morsar på några ur den stockholmska journalistmaffian som kommit för att rapportera om den nya partiledaren Stefan Löfven.

Jag snackar lite med några politiker jag känner ytligt och vandrar sedan efter några demonstrationståg som skanderar att de rika ska bort och kapitalister ska dö.
Den roligaste är:
”Stoppa borgarna i papperskorgarna”.
På Avenyn är det lugnt och en timme till Löfven ska tala så jag tar mig ett Whopper cheese och bacon-meal på BK.

Jag har precis satt tänderna i den när landets mest kände granskande journalist kommer fram och säger:
– Är det du Jimmy?
– Ja,säger jag och biter en stor bit för nu anar jag vad som ska komma.
Den mest kände granskande journalisten är sur, berättar han eftersom han tyckte att det var ett dåligt jobb jag gjorde om att det var 25 år sedan hans kända film ”På rätt sida älven” sändes.

Sedan pratar han en stund om artiklarna och rubrikerna. Han tycker de var för negativa, för vinklade på att folk var ilska på honom.
Jag undrar hur en jordman som byggt sin berömmelse på att vinkla negativt kan bli upprörd över detta.
Jag undrar hur en man som lurade mig till Debatt och sedan gav sig på mig i direktsändning under ändrade förutsättningar, kan vara en sån prinsessan på ärten?

Men jag vill inte ta den diskussionen nu, och jag har faktiskt bara gjort det jobba som en editionschef i Stockholm la ut på mig, och folk sa det det sa, så jag äter min mat och muttrar ett och annat svar och till slut går han och jag vandrar upp till Götaplatsen för att göra mitt jobb.

Några timmar senare går jag till gruvan och skriver en krönika.
Den blir rätt bra.

Vi ska sitta på uteservering och se Cortegen. Det är tanken.
Men först kommer delar av arvingeskaran förbi på en drink innan de ska till morsan på Valborgsmiddag.
Hon tror nog att det är en snabb affär, att hennes ätteläggar ska gå ut och härja och välta hus efteråt, men sanningen är att även den yngsta har blivit så till åren att Valborg inte är ett utealternativ.

För oss gamlingar gäller inget sånt. Det är skjortan rakt ut bara, som LG säger.
Vi dricker lite vin och tittar på bilder från Peking och pratar och sen går de norrut och vi går österut och möter K och I i porten och beger oss ner på stan för att dricka nån öl i solen och titta på Chalmeristernas upptåg.

Alltså: Det finns de i sällskapet som tror att det ska hända.
Men alla andra jordlingar i hela planetsektorn har tänkt samma sak. Vi vandrar från Götaplatsen, nerför hela Avenyn, med det är fullknôkat.
Vi går över till skuggsidan, men det hjälper inte, den som fått en sittplats sitter kvar.

Vi bryter in på sidogatorna utan framgång medan törsten stiger.
Nu skiter vi i Cortegen, bara vi får sitta ute och ta en öl, så vi hamnar på ett Kebabställe på Kungsportsplatsen. men kebabmannen har inget tillstånd och stället bredvid ska precis stänga.

Avalons bar blir räddningen. Fyra kalla Calsberg och ett ståbord förbättrar livkvaliteten med ett par hundra poäng.
Sen går vi hem till K och I för att äta. Vi tittar lite på Cortegen från deras fönster på femte våningen men så kommer den rökta laxen in och då släpper vi den en gång för alla.
Man är väl flexibel.

Jag vaknar av skrikande röster utanför fönstret ner på trottoaren på vår gata i stan.
Några skrålande jordmän går därnere och de sjunger högt och ljudlig ”Snart skiner Poseidon”, Blåvitts hymn.

Det låter för jävligt. Vilket inte hindrar dårarna att vråla ännu högre för att hela kvarteret ska vakna.
På morron frågar jag min baby om hon också vaknade och hon svarar jag och säger:
– Det är bara folk som håller på Blåvitt som kan vråla så.
Jag tänker:
Gais har ju inte en en sånga att sjunga ens för den fulle och vråltokige.
Men det säger jag inte.
Det är ju ändå Valborg.

På arbetsområdet utanför Saluhallen står en grävskopa.
Det står också en gammal lyktstolpe med kupa. Den har fått sig en dagsedel och ser lite knäckt ut men nån har tydligen bestämt att den ska stå kvar.

Så grävmaskinistmannen höjer varje gång skopan när han passerar lampan vilket han gör två gånger per skoptag:
Han lyfter nån skit och lägger i en container och måste lyfta högt över lampan.

Sen ska den tomma skopan tllbaka och grävjordlingen måste komma ihåg att lyfta lite extra igen.
Klart underhållande.
Frågan är inte om han glömmer det – utan när.

Jag tar på mig min löpoutfit inklusive mina blågula joggingskor och ger mig iväg efter jorden.
Jag rundar den stora idrottsarenan och springer efter ån när jag kommer fram till en gammal idrottsplats med byggbråte i mitten och löparbanor runt om.

Jag vet att min son Polisen en gång tränat intervall där så jag tittar och mycket riktigt:
En yngre jordling ligger på en av löparbanorna och gör korta situps med vridning.
Jag har inga glasögon och det är en bit bort och han ligger med hjässan mot mig men jag tror att det kan vara Polisen.

Så jag joggar fram till staketet och ropar:
– Pontus?
En röst från den situpande jordlingen svarar:
– Nä! Men jag känner han.
Exakt så.
Jag vänder mig om och lunkar vidare.
Graciös som en bäver.

Jag vandrar min väg efter jordytan mot gruvan och jag går med mer sugna och lustfyllda steg nuförtiden än förr i mörkret.
Och dragspelskungen från Centraleuropa är tillbaka.
Han står vid Bazarbron, vid Floras kulle, och spelar. Framför honom ligger en jacka och där lägger en jordkvinna några mynt, jag hör hur det skramlar till.

Dragspelskungen tar några danssteg mot mig och spelar ledmotivet ur Gudfadern. Han säger:
– Al Pacinoooo…
Så tittar han mig i ögonen och hälsar.
– Godmorgon.
Jag gör honnör åt honom och låter blicken svepa tillbaka mot bron och min färdriktning och då ser jag plötsligt att jag går på Gillis Edenhjelms gångväg.

Jag tänker: Vem tusan är Gillis Edenhjelm?
Uppe i gruvan när jag läst några tidningar och tjôtat en stund med nyhetschefen googlar jag på namnet.
Jag inser att Gillis var en bra jordbo.
Jag inser att jag tycker att generalmajor är en fräck titel.
Jag undrar om jag nånonsin får en gångväg uppkallad efter mig.
Jag är klok nog att tvivla starkt på det.

Lämnar raketen på sextusenmilaervice.
Får låna en hyrraket: En Peugoet 3008 och jag klättrar in, slår på motorerna och ska precis lätta när det blinkar en lampa på vilken det lyser ett meddekande som säger ”handbrake on”.

Jag spanar efter handbromsspaken. Jag ser ingen. Jag reser mig, stiger ur och kollar in – men inte fan ser jag nån handbroms.
Öppnar handskfacket för att kolla instruktionsboken: Ingen instruktionsbok.

Suck.
Jag tänker att jag struntar i lampjäveln, lägger in ettan och börjar köra, men jag kommer ingenstans.
Jag letar igen. Nån knappas måste det ju vara. Jag tänker en massa elaka saker om franska bilar.
Det är inte svårt.

I mittkonsolen där normalt handbromsspaken sitter finns en avlång knapp som ser mysko ut och som jag inte fattar vad den har där att göra.
Jag pillar lite på den och det ”önnneur” (typ) och nu lyser en lampa som säger handbrake off.

Jag kör in still city och parkerar. Jag tänker att jag inte ska experimentera med den franska handbroms så jag struntar i att pilla på knappen utan bara stänger av motorn.
Då säger bilen ”önnneur” igen och på intrumentbrädan blinkar det: Handbrake on.
Då klättrar jag ut ur raketen och vandrar ut på gatorna och jordytan utan att vända mig om en enda gång.
Jag tänker:
Elektrisk handbroms är inget för jordbor.

Vi öppnar en flaska Voga och ställer fram lite nötter pratar en stund innan vi går ner till Svarta Oliver på Kristinelundsgatan.
Lyktgubben har jag redan skickat dit eftersom han är sen från jobbet så jag säger att han kan sätta sig vid vårt bort och ta en öl så länge.

Jag gick in i onsdags och bokade bord för åtta pers klockan halv åtta på fredagskvällen och jag såg hur en rödhårig servitris skrev in det i boken så jag är trygg när vi kommer och ser att det är kö nerför trappan.
Lyktgubben står därnere också.
– Jag fick ingen öl. Det finns inget ledigt bord, säger han besviket.

Jag berättar för en stressig servitris att jag bokat bord och hon svarar ”vänta på hovmästaren”.
Vi väntar.
Och väntar.
Lokalen är sprängfull. Klockan är närmare kvart i åtta och jag börjar bli förbannad.
Jag säger:
– Jag har bokat bort till klockan halv åtta. Nu har vi väntat en kvart.

Ingen av personalen svarar mig ens.
Ett par bakom mig säger:
– Vi hade bokat bord till klockan sju – det var för 45 minuter sedan.
Jag tar telefonen och ringer La Bouffe och A svarar och jag frågar om vi med lite kort varsel kan komma sju stycken och hon svarar att ”ge mig fem minuter och ring tillbaka”.

Jag väntar fem minuter. Sen går jag fram till hovmästaren och säger:
– Nu har vi väntat en halvtimme. När får jag mitt bord?
Han:
– Det kan ta fyra, fem, sex minuter kanske.
Jag:
– Nä. Det tar ingen tid alls för nu går vi. Jag tänker inte sätta min fot på det här skitstället igen. Jag lovar att ni ska få äta upp det här. Ni har satt i system att överboka.

Sen drar vi. Det känns skönt. Jag ringer A som säger att vi är välkomna att sitta i baren en kvart typ innan något bord blir ledigt.
När vi kommer dit tar hon våra kläder och lägger på kontoret, för det är fullt på hängarna och vi ställer oss i baren en stund och jag betalar hela rondan.
Inte för att det var mitt fel det som hände.
Men det var mitt ansvar.

Vaknar strax för fem. Kan inte somna om. Ställer om klockan från springtid 0630 till kort tabatapass 0655.
Min baby snusar när jag går upp.
Sätter på kaffet. Gör mina grejor. Ångrar att jag inte gick upp en halvtimme tidigare och sprang.

Ser att det regnar. Ångrar att jag ångrade mig.
Häller upp två muggar kaffe. Ger en till min baby som ser ut som en sömnig zombie.
Kollar nyheterna. Retar mig på Västnytt som aldrig berättar en historia helt färdig utan hänvisar till kvällssändningen.

Äter frukost. Städar diskmaskinen. Bäddar. Går till jobbet.
Får ett jobb om Hedens framtid av nyhetschefen.
Åker med fotograf KH till Kallebäck för att ta en bild på ett gäng som jobbar på ett företag som tagit fram en belysning som kan manipulera växter.

Vi tar en bild utifrån in på en lastbrygga. Innanför står en massa vitklädda forskare från ett annat företag som blir svinförbannade för att vi ramlar in utan skyddskläder.Såna smällar får man ta.

Åker tillbaka till gruvan. Skriver om tre olika teknikföretag som vunnit pris.
Jobbigast: Att förklara hur de gör det det gör.

Gör grejen om Heden.
Bokar ett jobb i nästa vecka i Åmål och preliminärt ett annat i Lysekil.
Går hem.
Förbereder kvällens vernissage av den nyrenoverade toaletten.
Tar fram snacks och bubbelvin. Tar emot gästerna.
Äter och dricker och tjötar.
Går till Svarta oliver på after work.