Min baby har följt två jordkillar som seglat igenom Nordvästpassagen, en rutt som normalt bara isbrytare klarar av.
Här är liten bit av deras dramatiska berättelse:

”När vi insett att ankaret var borta tankade vi ned en ny väderfil som tre dagar framåt visade symboler som vi aldrig tidigare sett, och när vi konstaterat att dom representerade vindar på över 30 m/s bestämde vi oss för att trotsa dom rådande 15-20 m/s och segla mot Dutch Harbour.
Medan vi fortfarande var i någorlunda lä av ön förberedde vi stormmat och fyllde på bränsle i huvudtanken och i spisen och satte segel.

Belzebub seglade fint över dom 3-4 meter höga vågorna och vi fick känna på Berings havs ökända dubbla vågriktning.
Den gamla sjön som vi hade mot oss var inga problem med att samtidigt ha 2-3 meters brytande vågor som slog in från sidan gjorde att sittbrunnen ofta var full av vatten.
I dagsljuset kunde vi styra undan dom värsta vågkombinationerna men med snart 13 timmars mörker blev det ett par blöta och förvirrade nattpass.

Vinden ökade stadigt och snart hade vi stormseglen uppe igen. Under tre dagar kämpade vi oss igenom vågor och vind tills allt ombord var genomsurt av vågor, stänk och skurar.
Vi såg mer och mer aktivitet på AISen ju närmare Dutch Harbour vi kom och pratade med flera av fiskebåtarna via radion och fick både väderinformation samt tips om vilka barer som var bäst i Dutch Harbour.
Trots dom tuffa förhållanden hade vi full tillit i Belzebub förmåga att klara vind och vågor och vi var aldrig rädda för vår egen säkerhet.

I nattens mörker kunde vi se siluetterna av dom höga bergen som omger Dutch Harbour och vi gled i i hamnen som var kantad med stora krabbfiskebåtar. Vi förtöjde och somnade efter en kort tur runt hamnområdet.”
Läs mer här.
För övrigt anser jag att ”Dutch Harbour” låter jävligt exotiskt.