Jag joggar efter jordytan i syraregnet.
Inte för att jag vill utan för att jag måste hålla mig i form.
Jag har aldrig gillat att springa i regn men eftersom jag bor i ett land på jorden och i en stad som är känd för sitt våta klimat kommer jag inte undan.

Så jag tar på mig skärmmössa, vantar, en massa funktionskläder och mina blågula skor och ger mig i väg.
Jag har en gul väst med reflexer men min baby säger att hon är mest rädd att jag ska halka på de blöta löven.
Det är jag med.

Så jag springer försiktigt i mittfåran nerför Föreningsgatan, svänger söderut ner mot Konstepedemin och sen över vägarbetena till Linné och där svänger jag söderut.
Jag kryssar mellan jordbor med paraplyer och barnvagnar med regnskydd.
En och annan dåre som är ute och joggar möter jag också.
– Har de inga hem? tänker jag.

Vid Järntorget styr jag stegen österut och nu börjar vattenpölarna bli besvärande. Jag försöker hoppa över de värsta men jag hör att det klafsar om mina fötter.
Vasagatan bort och på min hemmagata kör jag full fart uppför backen.
Det dödar mig nästan. Men jag inbillar att det är nyttigt för cirkulationen och sånt. Hoppas jag har rätt.

Nästan en halvtimma från det jag stängde dörren öppnar jag den och tumlar in i hallen.
Min baby frågar hur det gick.
Jag svarar att det gick hyfsat men att turen blev kortare på grund av vädret.
– Men jag sprang uppför backen, tillägger jag stolt.
Hon:
– Då var det dig jag hörde när jag var ute på balkongen.