Jag har drabbats av det vita Opel-syndromet.
Föra måndagen lämnade jag in min röda raket för en lackskada – bakre vänsterdörren skulle lackas.
Okej, ingen problem, sa dom på den stora fina lackverkstaden. Vi ringer när den är klar. Det tar nån vecka.

Jag gick bort till desken där hyrbilsmannen satt och sa att verkstaden hade bokat en hyrbil.
Hyrbilsmannen sa att det hade dom glömt. Så det fanns ingen. Jo, förresten, en liten Seat Ibiza.
– Det här är ju ingen bra början sa jag.’
– Den drar väldigt lite bränsle var glad för det sa hyrbilsmannen.

Så gick dagarna. Ingen ringde. Jag ringde på torsdagen och fick beskedet att man inte visste något om min bil.
– Vad konstigt, sa lackskadechefen, den borde varit klar nu.

Jag ringde på fredagen och fick beskedet att den inte var klar men att den skulle bli det på måndag tisdag.
Så jag ringde i måndags och fick beskedet att den skulle vara klar på onsdag, senast torsdag.
– Vi ringer, sa han.
Ingen ringde.

Så jag ringde på onsdag och fick beskedet att det var nån som gjort nåt fel – dörren skulle lackeras om.
– Men, sa jag, jag måste ha den till helgen. Jag ska dra en släpkärra och måste ha en bil med dragkrok.

– Den blir nog klar, sa lackmannen.
– Nog?
– Jag har den nog här på torsdag och då ska den bara monteras.
Jag ringde i torsdags eftermiddag eftersom ingen ringt mig.

Jag sa:
– Hej, det är mannen med den vita Opeln.
Lackmannen skrattade lite ansträngt.
Han sa:
– Jag ringde och frågade och dörren är i ugnen nu.
Jag sa att det inte sa mig något och frågade om bilen är klar i morgon fredag.
… Ring mig, sa lackmannen.

Jag ringde klockan halv tio i morse och presenterade mig igen som mannen med den vita Opeln.
– Dörren är här nu, sa lackmannen.
– Kan jag få bilen i dag? frågade jag.
– Allt tyder på det, sa lackmannen.
– Vad menas med det? sa jag.
– Den ska monteras.
– Blir det gjort? sa jag.
– Jag ska se till att det bli gjort, sa lackmannen.
– Då kan jag hämta bilen sen? sa jag.
– Högst troligt, sa lackmannen.
Sen tillade han:
– Jag ringer så fort den är klar.