Jag vandrar över kullen med det vackra drakträdet på väg till min frisör.
Jag möter en massa jordföräldrar och deras telningar. De små har det gemensamt att de bär på små fiollådor.
Eller rättare fiolfodral i tyg. Jordbarnen är små och fiolerna verkar extra små också.
Det är helt uppenbart någon form av lektion i violinistfabriken.

Strömmen av fiolfodral ska alla till den privatskola som varje morgon och afton förmörkas av stora SUV:ar med stressade föräldrar.
Men dessa går precis som jag efter jordytan. Kanske är fiolspelarna ett eget släkte?

Ett litet barn med sin fiol i handen saktar plötsligt in och säger:
– Mamma, hej då.
Mamman svarar:
– Nej, jag följer dig in.
Den lilla fiolspelerskan stannar helt och säger med högre och mer bestämd röst:
– HEJ DÅ!

Jag passerar förbi, jag kan inte tjuvlyssna längre. Jag får aldrig veta jur det går.
Men jag möter fler fiolbärare i backen.