Jag kan inte komma in här hur jag vill och framförallt är jag helt borttagen från gt.se så jag ska vara förbannat ärlig och säga att jag börjar tröttna.
Jag ska fundera några dagar men min magkänsla nu är att det får vara nog.

Det är mycket med det tekniska.
Men nu tycks det fungera.

Vi går ut och äter med K och I på fredag efter jobbet.
Vi går till La Bouffe för vi är sugna på deras pizzor men det är fullt så vi får vänta i baren och det gör vi, men och sen får vi ett bord och pizzan är god liksom rödvinet.
Vi avslutar kvällen på vår gata i stan framför brasan och det blir förstås senare än vi tänkt.

På lördagen åker vi till BM och PW på middag och där är också SE och M och som fördrink får vi en lingonmartini, och den är inte att leka med om man säger.
Maten, musslor och är fantastisk och vinet, och gin&tonicen och tequilan…
Vi är hemma halv två.
Senare än vi tänkt.
Det är som LG säger när han festat: Det var skjortan rakt ut.
Lite så känns det.
Vi får stoppa in den nästa helg.

Både min baby och jag har var sin pälsmössa.
Båda är hennes egentligen men hon har betalt min men jag mycket mer för hennes.
Det hela är lite komplicerat.
Men det började i Malung en sommar (!) när min baby kollade på pälsmössor i en typisk Malungsbutik och föll för en som nog kostade uppåt en tusing på den tiden.
Jag tyckte mössan var svinfräck och hade nog köpt den om inte hon gjort det.
Men jag bet ihop och sa grattis till den fina mössan.

Så går sommaren, hösten kommer och sen vintern och min baby tar fram sin varma mössa men börjar ganska omgående gnälla.
Den är för liten, den kliar och så där håller hon på och jag förstår att hon inte gillar den och att den nog inte passar egentligen, så jag bidar min tid.
En dag slår jag till:
– Jag kan köpa den av dig, erbjuder jag mig.

Hon:
– Nej, inte behöver du köpa den. Du får den.
Jag provar och den passar perfekt och säger falskt:
– Är du säker på att jag inte ska köpa den av dig?
Min baby ruskar på huvudet.

Jag börjar använda mössan. I like. Och tiden går.
En kall vinter fyller min baby år och jag frågar vad hon önskar sig och hon säger att hon vill ha en riktigt varm pälsmössa.
Vi knallar ner till en pälsaffär och hon hittar en av räv och den får hon i födelsedagspresent.
Den kostar fyra gånger så mycket som vad hon gav för min mössa.

Så kan det gå. Men vi är båda nöjda med våra mössor.
Även om min babys väninnor säger att jag ser ut som en dagisunge i min.

Min baby och jag ska ta bilder till vår visumansökan till Kina.
Vi skulle gjort det förra veckan men när vi kom till vår fotografman på Avenyn var hela labbet, ateljén och affären försvunna.
Innanför dörren var det tomt och mörkt. Det fanns inte ens en lapp om vart allt tagit vägen.

Nu går vi in i en fotoateteljé på väg hem till vår gata i stan.
En jordflicka frågar vad hon kan hjälpa oss med och vi säger att vi vill ha passbilder till ett visum.
Precis så säger vi – ”passbilder”. Det står också så utanför, i fönstret och på skyltar:
”Passbilder till id, visum och körkort”
Hmm.

Själva utrymmet där bilden ska tas är cirka två gånger två meter. Det innebär att kameran på stativet som står därinne först måste flyttas ut, sedan går min baby in, sedan bärs kameran tillbaka, sedan tas bilden.
Vi ska se allvarliga ut, står det i visuminstruktionen.
När bilderna är tagna ber fotoflickan oss vänta några minuter.
Efter en stund kommer hon ut ur ett rum och ropar till en man som verkar vara chefen:
– Var lägger jag bilder till Kina?
Han:
– I Brasilien.

Vi skrattar. Han skrattar också.
Sen kommer bilderna.
Vi ser för jävliga ut..
Min babys passbilder är värst för hon ser svinsur ut.
Vi skrattar åt det också.
Åtminstone jag.

Min baby ska på kören för första gången för säsongen.
Jag ska på extra medlemsmöte i bostadsrättsföreningen eftersom det finns ett förslag om att vi ska stänga sopnedkasten och börja sopsortera.
Sopnedkast känns ju lite 1950 så jag tänker rösta jag som ombud för lägenhet 1115.

Jag stressar hemåt, hämtar ett paket på posten, ser alla missade samtal på min telefon, pratar med Polisen, och ringer min baby som ringt och läst in ett meddelande och min baby svarar, suckar och säger:
– jag är på väg hem. Kören börjar först nästa tisdag. Jag var en vecka för tidig.
Jag:
– Då kan du vara med på sopmötet.

Efter en stund går jag med hjälp av mina fötter och ben ner till porten till möteslokalen och min baby är.
Faktum är att det bara är hon där.
– Är det inte öppet? säger jag och rycker i den låsta dörren.
Vilken i och för sig är lika korkat som att trycka en gång till på hissknappen när man ställer sig bredvid någon som väntar på en hiss.

En misstanke far som en blixt genom hjärnan. Jag tar fram kallelsen till mötet och läser att det hålls tisdagen den 7 februari.
Alltså är vi en vecka för tidiga igen.
Sen vandrar vi hemåt efter jordytans isiga asfalt under ömsesidig tystnad.

Den här länken har jag skickat till den främste experten jag känner på Legofigurer: Lille Joel, 6 år.
Jo, inne på sidan måste man skrolla ner för att se filmen.

Vi träffas på Dubliner på Järntorget vi som jobbar kvar på GT och de som en gång jobbat här.
Ordet har gått och plötsligt är vi ett 20-tal som bygger ett gigantiskt långbord.
Jag dricker några Brooklyn lager och äter en hamburgaresom smakar så där.
Det är trevligt att träffa folk man inte sett på länge. Några är pensionärer, andra såna som fått dra-åt-helvete-bidrag.
Några är också uppsagda och formellt anställda till och med januari nästa år.
De har fullt betalt men är arbetsbefriade.
De är garanterat gladast.
Ölen flödar.
Min baby och jag bryter upp först – vi är nästan de enda som ska upp och jobba.

Deltar i en märklig presskonferens på telefon med Saabs konkursförvaltare.
Man får ett telefonnummer, en kod som man knappar in och så får vi ställa frågor i bokstavsordning.
Vi är bland andra GP, SvD, DN, TT, ttela, SR, P4 Väst TV4.

Vi ställer våra frågor men får inga svar.
Antingen svarar konkursförvaltarna att ”det kan vi inte kommentera” eller också svarar de ”det är inte klart ännu” och frågar man när det blir klart blir svaret ”det går inte att säga”.
På min fråga om vi kan få komma in i den tomma fabriken för att ta bilder kommer det enda raka svaret:
– Nej!

Jag vandrar efter jordytan bort till Snabb för att köpa ett par skridskor som inte gör mig till invalid.
Mina gamla epaskrillor i storlek 43 är för stora, för hårda, för gamla, för elaka och jag har sagt tusen gånger att nu jävlar åker de i soporna och min baby har svarat att ”det har du sagt tusen gånger, köp ett par nya innan du slänger de gamla”.

Jordkillen bakom disken har mössa på sig och det beror förmodligen på att det är iskallt inne i affären. Jag säger:
– Jag behöver ett par skridskor.
Han:
– Vilken storlek.
Jag:
– Typ, 43, jag har 42 men vill ha plats för en tjock strumpa.

Han:
– Jag har inga begagnade men jag har dom här (så försvinner han bort till en hylla och kommer tillbaka, och det är stora storlekar så pröva 42:orna. Ska jag snöra dem?
– Ja, säger jag och han gör det snabbt och vant.
Sen provar jag och de känns bra det är gott om plats så jag säger:
– Jag vill ha dem slipade också.

Han:
– Jag fixar det men det kostar 50 spänn extra och då blir det 550 kronor. Och eftersom vi inte tar kort föreslår jag att du går till bankomaten medan jag slipar.
Jag gör det.
Och när jag kommer tillbaka med mina hundralappar får jag skridskorna.
Slipade och klara.
Bara en sån sak.
Jag tänker:
Hade de tagit kort hade jag minsann fått vänta…