Man ska sluta på topp.
Som alla läsare av den här bloggen upptäckt skriver jag allt färre inlägg. Det beror på nya arbetstider, nya arbetsuppgifter och att jag upplever en slags motstånd när det gäller bloggen – jag är till exempel inte med på GT:se längre.
Det är också svårare att hinna skriva bloggen och min storytelling tar tid att skriva och tänka ut och den tiden får jag inte.
Så jag slutar efter sju, åtta år, eller är det längre?
Tack alla läsare.
Nu är det definitivt slut.
/jimmy
Fick den här från J2.
Vänta tills de visar filmklippet.
Här är den kanadensiska alternativrockgruppen The Barenaked Ladies som sjunger ledmotivet till världens just nu bästa komediserie Bing Bang Theory.
Går ut på gården för att jogga efter jordens yta. Klockan är strax efter åtta på morronen och det är grått i rymden.
Jag knyter skorna på den bänken där Göta brukar sitta och sola och därför kallas Götaplatsen.
En extremt liten hund kommer fram och börjar hooppa på mina ben.
Jag sträcker ner en hand och klappar den.
Em jordkvinna kommer ut från porten bredvid.
– Slute å höppe på främmande mänsker, Helda, säger hon på värmländska till den rätt så fula pyttelilla hunden.
Jag lunkar ner till Götaplatsen och sedan vidare mot inomhusarenan och jag tänker ta till vänster för det är kallt och börjar småregna men i stället svänger jag höger.
Jag gillar att lura hjärnan så. Visst är det schizofrent men man måste inte göra som man bestämt.Man kan överraska sig själv ibland.
Jag hamnar vid Korsvägen och sedan börjar jag den långa stigningen efter Eklandagatan.
Det går ju inte fort direkt men det går och när jag når Gibralatargatan är det bra fart på hjärtat.
Nerför sen och hem via Kapellplatsen.
Det blev längre än jag tänkt mig. 40 minuter. Men jag känner mig kaxig när jag går till gruvan.
Min klocka ringer klockan 07.46.
Jag stänger av den går upp, går ut i köket och slår på kaffemaskinen som jag laddat kvällen innan (listigt!!!), går på toa, tvättar ansiktet i kallt vatten, tar på en morronrock och går in och pussar på min baby.
Hon ligger i sängen med en hand om sin egen väckarklocka och den andra över ögonen så hon slipper se ljuset.
När hennes klocka ringer trycker hon på snooze utan att röra något annat än fingret.
Jag går ut i köket och häller kaffe i två muggar, fyller på mjölk i min babys, går in i tv-rummet, sätter på teven, slår på nyhetsmorron och kollar texttv.
Just i dag sitter det en massa nyhetspaneler i morronsofforna för det är fredag och de pratar om sånt man tycker är intressant i Stockholm och som resten av världen struntar i i alla fall jag så jag sänker ljudet.
Strax innan nyheterna börjar tumlar min baby upp ur sängem, sätter sig hos mig, dricker sitt kaffe och nyhetssurfar på sin iPad samtidigt som vi kollar nyheter, sport, Västnytt och väder.
Sen går hon in och duschar och gör sig i ordning och jag fixar fram tallrikar och glas till frukosten.
Sen läser jag mejl och min baby äter sin frukost och så går hon och jag vinkar vid fönstret och sen tränar jag en stund samtidigt som jag lyssnar på nyheter i P1.
Sen äter jag min frukost stående och det är en macka med skinka, proviva och youghurt och kaffe och blodtryckspiller.
Sen rakar jag mig, borstar tänderna och duschar. Har jag tid över och det har jag nästan alltid gör jag nåt nyttigt typ stryker mina skjortor eller rakar aska eller plockar ur diskmaskinen.
Sen går jag ut i världen ofta i kavaj och vandrar de tio minuterna till gruvan.
Från J2 i Peking får jag den här lyckliga länken.
Jag vaknar, sätter på kaffet, kysser min baby fast hon krampaktigt ligger och håller i sin snoozande väckarklocka, häller upp kaffe, ser på nyheter och sport, lyssnar på P1-morgon, kysser min baby hej då, tränar i 30 minuter, äter. duschar, borstar tänderna och ger mig ut efter jordytan för att byta ut mitt körkort till ett nytt.
Jag vandrar till Nordstan. En tiggare sätter sig mitt emot Börsen. En ung man instruerar hur hon ska sitta.
Jag försöker gå in till Posten från sidan så att säga men den dörren till Nordstan är låst så jag går runt till huvudingången och där står den unge mannen och en annan tiggarkvinna, och den unge mannen pekar och hon sätter sig ner precis utanför ingången.
Jag går till Posten som bara har öppet mellan 8 och 10 på morgonen och den ligger nere i källaren och jag får mitt nya körkort som gäller till 2023 och postmannen gör hål i mitt gamla körkort två gånger.
Jag jämför fotona. Jag får inte mer hår om man säger. Sedan slänger jag det gamla och vandrar därifrån.
Jag går mot Saluhallen via Fredsgatan och vid kompassen står en målare på en ställning. Han har en bergsprängare bredvid sig på ställningen som spelar Sultans of Swing med Dire Straits.
Jag tänker:
– Det är inte ofta målare spelar Dire Straites nuförtiden.
Vid Saluhallen är det en ny utsättning. Den unge mannen i skinnjackan visar en äldre farbror med en pappmugg i handen var han ska stå.
Den unge mannen blänger misstänksamt mot mig.
Jag går in i Saluhallen och köper oliver, både gröna och svarta.
Sen blir det gruvan.
Jag skyndar efter jordens yta på fredagskvällen och på skolgården möter jag en man som drar i golden retrievern som min baby och jag brukar se genom fönstret.
Hunden är urgammal och vill inte gå fort. Ibland bara sätter hon sig ner som en åsna.
Jag stannar och pratar. Jag berättar att jag själv haft en golden och att vi ser dem gå på trottoaren ibland.
Han berättar han är daghusse till ”Mitzi” som är tolv år.
– Oj, säger jag, det är mycket.
Daghusse nickar.
– Ja du, säger han, vi har väl tänkt sådana tankar ibland men det är svårt.
Mitzi viftar lite på svansen åt mig och nosar med sin vita nos, sedan sätter hon sig ner, innan hon lägger sig och rullar över på rygg.
Hon tänker inte röra en fena.
Jag säger hej då och går. Daghusse står där med sitt flexikoppel. Han bönar och ber med mjuk rlst men Mitzi ligger stilla och stirrar på himlen.
I morse när jag kom ut ur huset på väg till gruvan hörde jag någon ropa och det var daghusse på andra sidan gatan. Jag gick över och hälsade på Mitzi som gav mig en buff med nosen innan hon satte sig ner.
– Du har inte bråttom, säger jag.
– Man kan inte ha bråttom med Mitzi, svarar daghusse.
Sen säger han:
–Vad bor du?
Jag pekar.
Daghusse:
– Världen är liten. Mina föräldrar bodde i lägenheten ovanför. Fast det var innan de blev bostadsrätter.
Jag:
– Jag måste sticka. Ska till jobbet, vi ses nog igen.
Han nickar.
Men Mitzi sitter kvar.
Hon har ingen som hest brådska.
Jag mejlade den här filmen till Polisen och han svarade:
–Respekt!
Kan bara hålla med.
Fast, jag jag tycker den är rolig också.
|
|
