Vi tog en klämdag, min baby och jag.
Och plötsligt blev man off gruvan länge, om man säger.
Men det var då. Nu är det nu.
Och det går i 130 direkt.

Jag rör mig efter jordytan efter Vasagatan, Valand, Heden och Bohusgatan.
Jag försöker få upp flåset. Jag inbillar mig att jag får det om jag ömsom ger järnet, ömsom tar det lugnt.
Jag tar hjälp av papperskorgarna. Jag springer som själva fan var efter mig mellan två, joggar sakta fram till nästa och sedan blir det själva fan igen.

Jag kör så fram till idrottsarenan där vänder jag. Jag känner att jag inte orkar jogga under vilopassen, utan jag går i stället.
Sen håller jag på så hela vägen hem till lyan.
Jag är helt slut. Svetten rinner och hjärtat bankar i falsett.
Jag berättar för min baby vad jag gjort.
Hon säger:
– Du måste ha sett rätt rolig ut.
Jag svarar kaxigt:
– Det bjuder jag på.

Varje dag när jag tittar på riksnyheterna på SVT och det är dags för Västnytt och andra regionala nyhetsprogram säger nyhetsuppläsaren:
– Och nu är det dags för era regionala nyheter.
Alternativt, fast mer sällan, ”nu är det dags för dina, regionala nyheter”.

Vadå era eller mina?
Varför säger de så?
Varför denna familjära tonen när det gäller lokalnyheter?
Innebär det per automatik att riksnyheterna inte är mina eller våra?
Och när jag tänker efter ligger det nog nåt i det.

Vi vandrar omkring GöteborgsVarvet. Min baby ska inte jobba, jag ska inte springa och vi är hemma för första gången på några år.
Vi börjar uppe vid Götaplatsen och tjôtar lite med GT:s nya chefredaktör.

F är ett fynd. Det är klar Loketklass på henne när hon står bakom mikrofonen och framför kameran.
Hon tar en bild på oss och lägger ut på twitter. Hon frågar hur många gånger jag och min baby sprungit varvet.

Jag svarar elva och min baby en. På twitter blir det alltså tolv gånger för oss båda.
Vi vandrar ner till en korvkiosk och stoppar var sin tjock med bröd i munnen.
Vi tänker ta oss ner till Avalon och träffa P och H men vi kommer inte över den mänskliga floden av jordlöpare.

Vi vandrar tillbaka runt Götaplatsen och ställer oss vid Vasagatan i nån timme, sen vi tagit var sin öl på Flygarns Haga.

Vi ser många vi känner men missar en hel del. Min baby blåser i en visselpipa och klappar händer till de värker.
Vi ropar och tjoar.
När strömmen av löpare börjar sina kommer P och H släntrande. Men de står på andra sidan och det är omöjligt att komma över.

En jordfunktionär säger åt dem att gå ner till Teatergatan. Där har Varvet fixat en sluss.
I mitten av löparbanan finns en plattform.
Löparna skickas först till vänster om den medan folk går över. Sedan får de springa till höger så kan folk passera till vår sida Vasagatan.

Listigt.
Vi tar en öl till med herrskapet. Stjärnan solen lyser på oss.
Sämre har man haft det.
Och det är klart bättre än att springa.

Jo, att livet är som en cirkel.
Kolla här!
Sylvester Stallone fanns redan på 1600-talet…

…hoppar inte jag bungyjump.

Vi ska gå på begravning. Min babys far ska till den sista vilan. Jag tar på mig en mörk kostym, en mörkgrå skjorta och tar ner en specialgalge med slipsar för att välja en.
Den måste vara diskret, snygg och inte svart för nån sån har jag inte och inte vit för så nära är jag inte familjen.

Jag ber min baby titta. Jag har många slipsar. Hälften använder jag inte. De ser förstås för jävliga ut. Här hänger en med djurmönster, den är fyllda av zebror och lejon.
En annan har palmer som främst motiv. Några fick jag av en vietnamesisk delegation på studiebesök.

Jag har sparat dem eftersom min baby förbjudit mig att kasta dem, hon säger att det är synd att slänga dem och att hon nån gång ska sy nåt av alla hemska slipsar.
Men nu tittar min baby kritiskt på samlingen och säger:
– Varför sparar du alla de här gamla hemska slipsarna?
Min haka ramlar ner med en smäll.

Jag:
– Jag har ju sparat dem för att du bad om det. Jag ville slänga dem men du sa att du skulle sy något eller att de nån gång skulle komma till användning.
Hon:
– Jag?

Jag säger:
– Ja! Förnekar du det nu?
Hon:
– Det är väl inte förbjudet att glömma.
Jag väljer till slut en diskret grå slips och frågar:
– Ska jag kasta bort alla gamla slipsar nu då?
Min baby:
– Nej, det är väl synd.
Jag tänker:
Livet är som en cirkel.

Kaffe.
Presentera oss.
Grupparbete.
Frukt.
Presentera grupparbetet.
Lunch.
Kaffe.
Grupparbeten.
Presentera grupparbeten.
Öl.
Utomhusbassäng.
Vin.
Inomhusbassäng.
Byta skjorta.
Öl.
Middag.
Vin.
Prat.
Dessert.
Kaffe.
Vin.
Mer prat.
Sängdags.
Klockan ringer sju.
Frukost.
Kaffe.
Åka till Göteborg med blommor.

Vi står vi floden i Lilla Edet och äter var sin lunchmacka.
Grekiskt lantbröd, kantarellost, skinka och brie. Vi öppnar en päronsoda till.
Den smakar konstgjort. Fast min baby läser på etiketten att den innehåller ”naturliga aromämnen”.

Uppe vid bergskammen bit upp i luften ser vi något konstigt: Det är två kråkor som jagar en rovfågel.
Vilken sort ser vi inte, det kan vara en hök eller en vråk.
Det ser ut som en luftstrid med propellerplan. Kråkorna anfaller från två håll och rovfågeln tvingas glida undan.
Den är en bättre flygare, den glider på vindarna men kråkorna är agressiva och rovfågeln tvingas längre och längre bort.

Till slut ger den upp. Det går förstås inte att jaga i lugn och ro med ett par ilskna kråkor i närheten.
Vi stiger in i raketen, startar motorerna och sätter kurs söderut.

Några riktiga höjdare.
Varsågod!