KICKING HORSE. Visst hade jag ett hyfsat hum om hur jag trivs och vad jag gillar men det blev väldigt tydligt när vi anlände till Kicking Horse för en sista skiddag. Redan den långa gondolfärden upp bar på ett löfte om något riktigt bra. Skogen glesnade och bjöd exponerad terräng med stora öppna ytor. Kände genast ett skönt sug i magen. När jag själv får sätta svängen kan det vara hur brant och jävligt som helst. Det är inga problem. Men med trilskande träd är jag inte helt överens. En stadig stam är ju inget man utmanar om än jag absolut försökte ett par gånger. Förlust varje gång. En av drabbningarna slutade till och med med blodvite. Blev rappad i nyllet av en ilsken gren.
Snön för dagen var knappast mästerlig, kroppen ordentligt sliten efter veckans strapatser och solen hade tagit sin tillflykt in bakom molnen. Men det spelade ingen roll. Där fanns glädje i varje sväng och jag sörplade girigt i mig Kanadas sista skidsötma – för den här gången.
Jag vet vi ses igen…
/Jenny





































