KICKING HORSE. Visst hade jag ett hyfsat hum om hur jag trivs och vad jag gillar men det blev väldigt tydligt när vi anlände till Kicking Horse för en sista skiddag. Redan den långa gondolfärden upp bar på ett löfte om något riktigt bra. Skogen glesnade och bjöd exponerad terräng med stora öppna ytor. Kände genast ett skönt sug i magen. När jag själv får sätta svängen kan det vara hur brant och jävligt som helst. Det är inga problem. Men med trilskande träd är jag inte helt överens. En stadig stam är ju inget man utmanar om än jag absolut försökte ett par gånger. Förlust varje gång. En av drabbningarna slutade till och med med blodvite. Blev rappad i nyllet av en ilsken gren.
Snön för dagen var knappast mästerlig, kroppen ordentligt sliten efter veckans strapatser och solen hade tagit sin tillflykt in bakom molnen. Men det spelade ingen roll. Där fanns glädje i varje sväng och jag sörplade girigt i mig Kanadas sista skidsötma – för den här gången.
Jag vet vi ses igen…
/Jenny

REVELSTOKE. Revelstoke är färskingen. Skidhistoria har området en hel del i ryggen men föddes som skidort att räkna med först 2007. Och ambitionen är större än att förbli minstingen. Målet är att växa förbi Whistler…vilket ju skvallrar om en stadigt satt ribba. Men varför inte! Revelstoke kan redan skryta med flest fallhöjdsmeter i hela Nordamerika: över 1700! Likt många andra skidorter längs Powder Highway kretsar skidåkat runt ett par tre liftar. Freeridefantasten trivs för här finns såväl sköna skogsåk som högalpina vidder. Men nu som det snålats med snö är varje meter i direkt anslutning till systemet spårad flera gånger om. Så vi får ta till trasket i ett par timmar för att komma åt ett par svängar kallt och fint. Men naturen och de spektakulära vyerna är promenaden värd. Dessutom har vi för dagen bonusguiden Rebecka Eriksson som är en av Sveriges vassaste friåkningstjejer. Sådant inspirerar!
Sätter ytterligare en bock på mitt BC-cv
/Jenny

SELKIRK. Det känns för fattigt och futtigt att ens försöka göra den här dagen rättvis. Orden räcker inte till. Kommer bra nära det bästa jag upplevt i mitt skidburna liv såhär långt. Sol i mer än sinne och snö kall och försvinnande fluffig. Sviktade och gav skjuts ur varje sväng. Blåste ny glöd i slocknat självförtroende. Och vilka åk sen! Raviner, öppna fält, mjuka pillows och lagom skog. Från lättsam lutning till kittlande brant. Dagen med Valhalla Powdercats lämnar minnen för livet och drömmar som besannats.
Somnar salig…
/Jenny

WHITEWATER/NELSON. Att gå på tur är omåttligt poppis här i Whitewater. Var och varannan kör med lös häl och tryck i trampet. Själv är jag långt ifrån en turtomte och travar i motlut gör jag ogärna. Men eftersom skinnen fått följa med över Atlanten så fanns ju inte alternativet att banga en promenad. Knatade upp på White Queen…tog lite mer än timmen. Nog var panoramat magnifikt och första tre-fyra svängarna pur magi. Men säg den glädje som varar, efter nästa krön låg skarsnön från helvetet i bakhåll. Självförtroendet blev ordentligt tilltufsat för det var stört omöjligt att få till något som ens liknade skidåkning. Praktiserade plogsväng och kramade träd under vägen ner. I morgon skiftas stighudar mot pudervessla. Räknar kallt med överdos av virgin snow och first tracks. Då blir det åka av!
/Jenny

WHITEWATER/NELSON. Från skogsbruk till tveksamma grödor. Nelson är den flummiga hippiehålan där var och varannan drygar ut kassan genom att odla eget. Att kränga braj uppges vara största inkomstkällan. Inte undra på att stämningen här är mer än laid back. Att puffa på något suspekt verkar höra till livsstilen…i byn som på berget. Kojan vi klev förbi idag under ett av våra åk hade gömmor både högt och lågt.
Men döva sinnen är ointressant. Vi fann vårt eget rus genom kuddkrig i skogen. Att studsa fram över pillows är fantastiskt skoj och när landningen känns som sockervadd finns inget att tveka på. Så vi skuttade runt som ett gäng ystra kalvar på grönbete. Skidglädje – en himmelsk drog.
/Jenny

WHITEWATER/NELSON. Skidsystemet Whitewater är en udda figur. Bara tre rassliga sittliftar – inte helt up to date. Den yngsta i trion anno tidigt 80-tal…
Men vilket powparadise! Kreativt och lekfullt och sina få liftar till trots oerhört effektivt. Var du än väljer att vika ner hamnar du vid botten av en lift utan alltför många trötta steg.
Himlen bar inte ett moln och det var flera dagar sedan senaste snöfall. Ändå fick vi frossa i puder och mjuka pillows. Glädjetjut, breda grin och massor med bus präglade dagen. All cred till vår superguide Erik som verkar sitta inne på skattkartan till det vita guldet Dessutom såg han till att säkra dagens i särklass snyggaste bild. Så bra!
/Jenny

FERNIE. Storvuxna skogshuggartyper, råbarkade skoterskinn, lurkiga lastbilschaffisar, neondränkta diners, vägmotell och vildmark…
Kanada matchar min stereotypa föreställning med trumfen att folk är på gränsen till övertrevliga och ursociala. Som stram svensk känner man sig lätt introvert och hasplar ur sig något halvtaffligt när var och varannan välkomnar med bredaste leendet och bjuder mer än enstaviga hälsningsfraser. Lurar nästan på om det märkliga systemet med manuell avläsning av liftkorten mest är en ursäkt för personalen att få snacka lite strunt.
Och efter ytterligare en maxad skiddag i Fernie knödde vi in oss i vanen och satte av de dryga trettio milen till Nelson. Min romantiska inställning till roadtrip naggades lite i kanten. Rätt långt ifrån behagligt att vika ihop sig som en märla i ett par tre-fyra timmar med stumma lår och ömmande muskler. Men konceptet känns ändå klockrent. För imorgon bryter vi ny mark – i Whitewater.

/Jenny

FERNIE. Drömresan fick en småsur start men såren plåstrades rackarns snabbt när den gamla gruvstaden Fernie välkomnade med sol och kallsnö. Det åldrande liftsystemet förläts av skidområdets vildvuxna charm, lekfulla terräng och lättillgänliga offpist. Fernies ”skålar” (bowls) bjöd ömsom öppna fält ömsom glesa barrträd å fjäderlätt före. Nära nog episkt blev åket när vi under eftermiddagen sneglade strax utanför det säkrade skidområdet och skar ner genom Fish bowl. Syran som smög sig på blev en lätt match för glädjeruset som gjöt liv i matta muskler när snön smekte upp över benen.
Kanada plockar powpoäng!
Imorgon leker vårt ystra gäng om 13 vidare i Fernie och packar sedan vanen smetfull och rullar mot Nelson…
Dag 1 – drömmen lever

/Jenny

Det får visst aldrig gå helt friktionsfritt när passet är packat och skidresan ska flygas. Regler och riktlinjer – jo just det! För det verkar inte bättre än att det är helt avhängigt vem man snubblar över i incheckningsdisken hur dyr skidfrakten blir. Såklart satt en gniden surgubbe bakom skärmen och deklarerade att det minsann kostade extra att checka in skidfodralen. Och det köper jag. Men när vi sedan travar bort till biljettkassan för att berala kostar kalaset närmare 1400 spänn per skidpar – enkel resa! Biter ihop och pyntar den sura summan. Men går i taket när jag får höra att vissa i ressällskapet inte har pungat ut ens en krona medan andra kommit undan betydligt billigare. Sista ordet är inte sagt…
Liten men klen tröst att stewarden över Atlanten var helt galet serviceminded. Någon som fattat det där med kundens värde iaf
/Jenny

Äntligen, äntligen, äntligen har jag lite tid att skämma bort min svårt eftersatta blogg.
Så vad kan då ha triggat min skrivariver?
Well:
1. Jag har semester!
2. Resan jag drömt om så länge jag kan minnas kan mycket väl vara den som väntar bara dagen bort.
Så nu checkar jag ut från Melodifestivalångest och planeringshysteria och välkomnar de stora bergens harmoni.
* Först ut Fernie. Snörapporten skvallrar om sex meter under säsongen och 40 cm nysnö det senaste dygnet.
* Efter två dagar rullar vanen vidare till Whitewater. Håller tummar för mer pow. Under veckan som gått har det rasat ner i runda slängar 70 cm nytt.
* Next stop Red Mountain för en snabb visit.
* Därefter Revelstoke som skryter med nära nog sju snömeter i säsongstotalen so far och över 70 cm den senaste veckan.
* Avslutar med ett par skiddagar i Kicking Horse. Som ju inte vill vara sämre snowwise. Närmare metern under de senaste sju dagarna och ett totalt vinterdump på över sex sköna meter.
ABS:en är påpluggad och packad. Guiden heter Erik Nylander och kasar runt på planka. Men har man vunnit Red Bull Home Run så är man med säkerhet en riktig killer.
Hej stumma lår!
Hej syra!
Hej Kanada!
Du hakar väl på?
Följ min resa här på bloggen…
/Jenny