Av rent reseffektiva skäl brukar jag välja säte vid mittgången på flyget. Men de gånger jag fastnar vid fönstret sitter jag ofta klistrad vid rutan, fullkomligt fascinerad av världen från ovan. Så när möjligheten dök upp i höstas att få flyga ballong över vår vackra huvudstad i gryningstimma var jag inte sen att hugga. Men gång efter annan blev luftfärden inställd. Och till slut blev det för kallt och äventyret sköts på framtiden. Framtiden är här nu Och jag låter mig inte nedslås av att vädret än en gång satte käppar i hjulet för gårdagens första försök. Det kommer fler… Och snart hoppas jag få sväva högt i det blå!
/Jenny

Droppa klippor – på stjärtlapp?
I X-treme asslapp är allt möjligt.
Som uppvärmning till NM i extremskidåkning nöttes det rumpor så det stod härliga till i Riksgränsen.
Tävlingen bedömdes utifrån:
* Val av linje
* Snökontakt
* Aggressivitet
* Teknik/Lekfullhet
Vassaste baken i årets upplaga hade Viktor Knutsson.
Ett ömmande grattis är väl på sin plats *aj*
/Jenny

På med turlaggen och trampa 3000 höjdmeter – om dagen.
Keb Classic avgjordes i helgen. Men Sveriges tuffaste skidtävling upp på Kebnekaise fick en blåsig inledning och banan fick kapas med 1000 höjdmeter under första dagen. Bland deltagarna fanns äventyraren Fredrik Sträng. Och med ”7 Summits” på sin resumé är han knappast någon duvunge i sammanhanget men låter sig ändå hänföras av den svenska vildmarken: ”Kan varmt rekommendera detta till alla! Vi har haft 30 cm puder ospårat, det är sjuukt bra miljö o jag har sett ganska mycket under mina dagar ” skriver han på sin facebooksida.
Det blev en fjärdeplats i totalen. Hela kalaset kammades hem av Björn Rydvall och Mikael Andersson.
/Jenny

 

…musten ur trötta hjälmfotingar. Men med korta knatteben och pjäxans stödhjälp går det alldeles utmärkt att ta en tupplur i skidbacken:

/Jenny

Drömmen var maxade skiddagar. Bräcka förra vinterns fyrtio till antalet. Vika varje ledig helg till timmar i pisten. Då blir det till att rappa på å det grövsta. För hur mycket jag än vrider och vänder på säsongen landar det inte i fler än arton futtiga stackare. Merparten i smällsmol vilket såklart svider lite i puderskinnet. Men starka minnen har jag massor:
* Campingpremiären i Sälen som inleddes med en köldnatt då vi inte fick snurr på värmen.
* Den fanatiska jakten på fallhöjdsmeter i Åre under trettonhelgen. Fem vändor Skutan till dal utan stopp sved i låren. Men nog är det attans skoj när resultaten loggas och du får ett kvitto på din ”bedrift” (läs vansinne).
* Drömresan till Kanada som äntligen blev av och mötte de larvigt upptrissade förväntningarna med besked. Skidorter som inte liknade något jag upplevt tidigare. Och så den där snön… Magiskt kall och försvinnande flyktig!
* Återkomsten till Bad Gastein. Så många ansikten från förr; vänner, kollegor, ytligt bekanta… Elva år har rusat förbi men kändes nästan som igår.
Jag sneglar lite mot norr och smakar på Riksgränsen. Och så finns ju Stryn förstås…
Tjugo plus ska jag väl ändå lyckas skrapa ihop!
/Jenny

Ojoj…skenande tid och snålt med inlägg. Min bloggmoral är visst sisådär.
Men kan passa på att droppa något småspännande från min senaste skidsafari. Rundade i Flachau. Och det går inte att missa att man är hemma hos Hermann Maier. Den stabbiga statyn, pisten som bär hans namn, skidskolan likaså…
Klart jag tog chansen att skida ihop med lillebror Maier. Och Alex han är inte så pjåkig på lagg han heller. Trots ett förflutet i snowboardlandslaget. Vi hade en galet rolig dag på berget – mer off än on pist.
Som det ska vara…
/Jenny

Hade mycket lägligt bokat in mina dagar i Schladming när WC-finalerna skulle avgöras. Med det lilla kruxet att jag ju inte är sportreporter! Så att damerna knäckte under lördagen det läste jag om på nätet. Och att Myhrer såg till att fixa slalomcup och svenskfest igår fick jag höra under ett samtal hem. För själv var jag upptagen med att lägga fyra berg under skidorna och söndagen gick åt till att tura på Dachstein tillsammans med ett gäng tyska journalister. Det var rena rama paparazzikalastet där vi skinnade fram på glaciären för att sedan smöra hela vägen ner till Ramsau i ett härligt offpiståk.
Ibland har man det ganska glassigt.
/Jenny

Mytomspunna Schareck…trodde väl aldrig att jag skulle mästra monstret. Bara fåtalet vågade sig på denna överdjävul på ”min” tid. Vild, vacker å med ett värstingrykte reser hon ragg intill Sportgastein. Med sin råa bergssida ser hon ut att tugga friåkare till frukost. Jag gjorde i alla fall ett väldigt bra jobb med att skrämma upp mig själv inför äventyret…å inte blev det mycket bättre när guiden tillika min gamla kollega Robert mycket myndigt deklarerade att var man inte riktigt vass hade man inte på Schareck att göra. Svensk som man är började självförtroendet förstås svika… Helt i onödan! För 1500 fallhöjdsmeter senare krampade käkarna minst lika mycket som låren. Leendet var konstant Öppna fält, lagom kuperad terräng och fina korridorer bjöd ett åk i världsklass. Utmanande absolut – men inte oövervinneligt.
Livet!
/Jenny

Det är elva år sedan jag packade säsongsbagaget å stack solo för att övervintra i Bad Gastein…
Över årtiondet har rusat förbi sedan jag delade boende med bästa Berit, skyfflade hjälmfotingar i skidskolan, skaffade mig rackarns massa skinn på näsan, fick smak för ospårade åk, lät afterskipulsen slå dubbelslag på Silverbullet, dansade på borden på Häggbloms, gryningsbadade på Felsentherme och helt handlöst förälskade mig i Österrike.
Det är en rejäl dos nostalgi jag bär i bröstet när jag nu återvänt för att återupptäcka svenskfavoriten ur ett turistperspektiv. Spaltkilometer har skrivits. Varje snöflinga vänts å vridits. Som att vaska guld i Klondike? Men jag tror och hoppas ha tillräckligt på fötterna för fräscha vinklar. Ser redan något som glimmar…
/Jenny

På väg mot flygplatsen undrar jag vad för djävulskap resan ska ställa till med idag. Sist surnade jag ihop totalt när halva reskassan gick åt att skicka skidorna över Atlanten. Särskilt som flera ur sällskapet kom undan utan att pynta ett extra öre. Mycket agg gick att utläsa mellan raderna när jag klagade hos bagageboven SAS. Men kändes ungefär lika hoppfullt som att stå å vråla ut i ingenting. Byråkrati i formulärform *nja* Men sicken skräll…jag fick faktiskt rätt! Ursäktande till tusen var det personliga svaret jag fick veckan senare…och pengarna tillbaka på kontot. Snyggt…och framför allt rätt! SAS putsar till en i mina ögon skamfilad profil.
/Jenny