Usch, usch, usch. Det här med avsked, inte min grej. Särskilt inte när det gäller ens barn. Hundra pussar och kramar senare vinkade vi av dem hos mormor och morfar och så snart bilen var utom synhåll storgrät jag. Som att lämna en kroppsdel (en viktig). Inte förrän på fredag skall jag åka och hämta dem. Det är lång tid och aldrig har jag hoppats att tiden skall gå fort som nu. Har en massa saker att fylla veckan med, skall ju åka iväg och spela in så huvudet kommer vara fullproppat men saknaden efter barnen sliter i bröstet. Mannen försäkrar mig om att de kommer ha det underbart, något jag inte betvivlar. Men jag?
Så in i jobbdimman. Varför inte börja med det här underbara mönstret från Elitis. Älskar´t.
