Med tanke på den Moneyball-princip som Liverpool försöker sträva efter är det inte så konstigt att Kenny Dalglish fått sparken. Statistiken talar sitt tydliga språk. Trots en vunnen ligacuptitel och en FA-cupfinal mäktade man bara med en åttondeplats i ligan (efter Everton bland annat) och detta efter ett pinsamt resultat på Anfield. Med Kenny D vid rodret tog Liverpool bara sex segrar på den legendariska borgen som ju ska vara helt ointaglig. Det är inget annat än pinsamt. Det är faktiskt den sämsta noteringen av Liverpool sedan säsongen 1948/1949 och den näst sämsta genom historien.
Siffror som givetvis matematikkåta ägarna John W Henry och Tom Werner inte kan acceptera.

Jag tycker egentligen allt kring Kenny Dalglish tid i Liverpool varit väldigt märklig. Managern har fått enorm kritik för klubbens dyra floppvärvningar, hanteringen av Suarez rasistavstängning och klubbens usla hemmaform. Det har funnits stunder när det har känts som om Dalglish fått sitta kvar bara för att han är den stora Liverpool-legendar han är. Fansen älskar honom oavsett och det är aldrig en bra kombination. Ingen kan ifrågasätta Dalglish vilja och hårda jobb – men filosofin sågas av engelska experter för att den är för ”omodern”.

Nu ryktas redan nya tränare vara på väg in på Anfield. Bland favoriterna ser man André Villas-Boas, Rafa Benitez och Roberto Martinez och jag kan inte se att någon av de tre ska eller bör ta över Liverpool. Jag hoppas att Liverpool försöker få loss någon av Alan Pardew, Martin O’Neill, Harry Redknapp eller varför inte göra en kupp och dra iväg David Moyes från värsta rivalen Everton? Fatta vilken bomb!

***
Kul förresten att Kenny Dalglish och Roy Hodgson stjäl rubrikerna samma dag – igen. För ett och ett halvt år sedan var det ombytta roller när Hodgson sparkades från Liverpool och ”King Kenny” tog över. I dag är det Roy som äntligen får le. Även om det inte dök upp ett enda leende under presskonferensen som följde efter att EM-truppen tagits ut. Varenda fråga från journalisterna handlade ju om Rio Ferdinands frånvaro och då röt förbundskaptenen ifrån.
”Jag har tagit ut 23 spelare i truppen och ni ställer bara frågor om en som inte är med.”

Hodgson förklarade gång på gång att det var ett beslut bara baserat på fotboll – Rio var inte tillräckligt bra och för skadebenägen. As simple as that. Men det hela känns också bara som en stor lögn. Självklart var beslutet gigantiskt tufft att ta och självklart var det för lagets bästa att någon av dem fick vara hemma – lotten föll på Rio.
Jag tror inte att någon kan sätta sig in i hur svårt det här beslutet måste ha varit för Hodgson. Det kanske bara Glenn Hoddle som var tvungen att peta Paul Gascoigne inför VM 1998, kan sätta sig in i.

Bortsett från Rios frånvaro innehöll ändå truppen en hel del frågetecken. Framförallt ur Liverpool-synvinkel. Att Andy Carroll, Stewart Downing och Glen Johnson är med och inte spelare som Micah Richards eller Daniel Sturridge. Det är för mig en gåta.

Och apropå Moneyball. Stewart Downing stod för noll mål och noll assist under sin debutsäsong i Liverpool som ytter. Ändå är han uttagen till Englands EM-äventyr. Det är siffror som är omöjligt att få ihop för mig.

Joey Barton… Det är nästan så att man önskade att QPR hade åkt ur efter skandalspelarens nya hjärnsläpp i den avslutande Premier League-omgången. Nu klarade sig laget med nöd och näppe och det ska väl mittfältaren och Mark Hughes vara riktigt glada över. För även om Bartons attack var idiotisk är det ju lika inkompetent av managern att göra en sådan spelare till lagkapten.
Visst kan ha driva på sina lagkamrater och mana på dem, men det är väl ingen nyhet att Barton gör lite som han vill på planen och ständigt är en risk för hela laget?

Och nu kan Barton få en rekordavstängning. Mittfältaren kommer åtminstone att få fyra matchers avstängning för armbågen som sänkte Tevez och dessutom kan den förra City-spelaren dömas för att ha sparkat ner Agüero samt försökt skalla Kompany – också det fyra matcher vardera och tolv totalt. Sedan avslutade Barton det hela med att gå till attack på twitter åt alla möjliga håll och kallade bland annat legendaren och BBCMOTD-programledaren Gary Lineker för ”vidig padda”…

Skulle inte förvåna mig om FA även hittar på något mer gällande Bartons dom på grund av hans historia och helt hänsynslösa beteende. FA ska ha ett sammanträde senare i veckan – vi väntar spänt på ett utlåtande.

Och nu hotar engelsmannen jättar som Cantona och Di Canio där upp i bustoppen i Premier League. Uniteds legendariska fransman stängdes ju av i åtta månder för karatesparken mot en supporter 1995 och Di Canio fick vila elva matcher efter att han hade attackerat domaren Paul Alcock 1998.

QPR-ledningen ska ha haft ett möte med Barton på agendan under måndagen där mittfältarens framtid diskuterades. Antingen försöker man göra sig av med bråkstaken genom att sälja, sparka eller lösa honom från kontraktet. Personligen hoppas jag att överfallet på City-spelarna var det sista vi såg av Barton i QPR-tröjan. För inga av Bartons fantastiska fotbollskonster kan försvara hjärnsläpp av den där kalibern.

Oh my god! Vilket jävla drama! Jag är helt slut. En av historiens mest rafflande och spektakulära säsonger genom historien fick det mest dramatiska och sanslösa slutet någonsin.

City var nere på nio, men reste sig två gånger om på övertid och nu är 44 års väntan över. Manchester City har till slut tagit över den engelska fotbollstronen. Att komma tillbaka så, på det sättet är otroligt imponerande och inget mer än en fantastisk laginsats. Och den här titeln tillfaller givetvis Roberto Mancini.

Sällan har en manager i England haft så fullt upp på jobbet som italienaren haft under det här året i City. Det hela började egentligen under en tung kväll i München i höstas när superstjärnan och skyttekungen Carlos Tevez plötsligt vägrade att hoppa in när City låg under mot Bayern München. Argentinaren skulle aldrig mer få dra på sig en ljusblå tröja igen och bötfälldes samt stängdes av innan han drog iväg hem till Argentina med svansen mellan benen. Och under den här tiden följde skandalen även Roberto Mancini var han än gick: ”Var är Tevez nu? Har du pratat med honom? Är ni nära en lösning? Var vill han gå? Har några klubbar kontaktat er?”. Frågorna tystnade aldrig och italienaren tog med sig Tevez svidande myteri var han än gick.

Sedan vände allt. Tevez var för dyr för att säljas och kom helt plötsligt tillbaka under vintern, öste in mål och blev ett perfekt komplement till Sergio Agüero när Edin Dzeko varit iskall och Balotelli strulat. Ett drag och ett beslut som givetvis bäddade för Citys säkrade titel i dag.

Men vindarna har blåst riktigt hårda för Mancini även före Tevez myteri. Italienaren fick en ofantlig press på sig direkt när han tog över världens mest köpstarka klubb och det krävdes titlar direkt. Och det började något trögt för italienaren som fick hoppa in mitt under säsongen efter att Mark Hughes hade fått sparken. Men City visste att de hade gjort rätt.

När André Villas-Boas fick sparken tidigare i år läste jag att portugisen faktiskt hade haft ett bättre facit på sina matcher i Chelsea än vad Roberto Mancini hade under samma period när han tog över City. Roman Abramovitj hade inte någon is i magen, men City-ledningen med shejk Mansour i bakgrunden valde att tro på italienaren. Något som belönar sig nu.

Dessutom har Mancini tidigare fått kritik för att hans uppställning, filosofi och taktik varit allt för defensiv. Även om Carlos Tevez gjorde mål där framme menade vissa att det fanns en italiensk taktisk och tråkig defensiv som laget var byggt kring. I år visade Mancini hur han hade tänkt. Italienaren började helt enkelt med att skapa en solid grund, en ryggrad, som har fått spela ihop sig under två-tre säsonger för att sedan komplettera och krydda laget med offensiv kraft. Mancini valde att bygga bakifrån och ryggraden har varit intakt i flera säsonger när Joe Hart, Vincent Kompany och Joleon Lescott dominerat försvarslinjen. Sedan kom den offensiva ”dödsstöten” med Sergio Agüero, Samir Nasri som tillsammans med David Silva och Yaya Touré kunde dominera även längre fram i planen. Ett mästardrag även det signerat Mancini.

Sedan har vi ju också Mario Balotelli. Om Mancini har haft fullt upp med att sköta Tevez-affären kan jag bara föreställa mig vad mycket han fått jobba med italienska strulpellen. Men han har aldrig gett upp. Inte ens efter det röda kortet mot Arsenal som först såg ut som anfallarens sista minuter i klubben. Med några minuter kvar och underläge hemma i säsongens viktigaste skede mot QPR tvekade Mancini inte på att kasta in problembarnet, som med ett rött kort mycket väl hade sabbat hela festen.

Men managern visade att han hade is i magen och titeln blev som sagt Citys efter ett sanslöst drama. Jag är fortfarande helt svettig och trots dramatiken ska inte United behöva deppa alltför mycket – City är värdiga mästare. Vilken show de har bjudit på, både på och utanför planen! Tack och grattis!

Helt rätt att Vincent Kompany och Alan Pardew utsetts tills säsongens spelare respektive manager. Visserligen kunde väl Robin van Persie utmanat belgaren som priset som bästa spelare efter alla åtskilliga fullträffar för Arsenal, men City-kaptenens säsong har varit helt obeskrivlig och det var häftigt att han fick kröna säsongens insats genom att sänka rivalen United i derbyt med ett vackert nickmål.

Kompany har fascinerat mig länge och man ser tydligt att mittbacken utgör ryggraden som resten av Manchester City-stjärnorna lutar sig tillbaka mot.  Dessutom får man lyfta på hatten när han dessutom tagit beslutet att ta en Major i ekonomi genom att nu plugga tre år på Manchester business school. Imponerande. Rena rama Philip Haglund-fasonerna, skulle vilja se Mario Balotelli eller Carlos Tevez ta samma beslut.

När det gäller utmärkelsen till Alan Pardew tycker jag inte heller att det finns någon egentlig diskussion. Hela Newcastle har överträffat sig själv och managern har visat äckligt precis fingertoppskänsla när det gäller både att värva och rensa i spelartruppen. Papiss Demba Cissé, Demba Ba och Yohan Cabayes fantastiska genombrott har varit en av säsongens stora behållningar och ett verk som Pardew ligger bakom. Hoppas innerligt att man klarar av att ta en Champions League-plats i morgon i den sista omgången. En triumf som kan vara det som är skillnaden mellan att kunna värva fler klasspelare under sommaren och att förlora de storstjärnorna som klubben redan har. I morgon är det inte bara en jättematch för Citys framtid, utan även för Alan Pardews nybyggda Newcastle.

Han jagas av alla storklubbar i Premier League och har tidigare avslöjat att det kommer att bli en flytt till England i sommar. Men nu lägger supertalangen Eden Hazard ännu en pusselbit på bordet för oss silly season-galna. Nästa år kommer han att bära en blå tröja.
När supertalangen besökte Manchester-derbyt på plats fick han frågan om vilken färg han föredrog på tröjan. Hazard, som i dag spelar i Lilles röda dress, svarade att han gillade båda men att:

”Det är den blå jag kommer att bära nästa säsong, definitivt den blå”, säger han enligt The Guardian.

Uttalandet kom som sagt efter att City spelade ut rivalen framför ögonen på Hazard. Insåg anfallaren då att de ljusblå var framtiden och att United inte var någonting för honom? Eller är det Chelsea som dyk upp som en outsider som dessutom kan bli utan CL-spel nästa år.
Hur som helst svider säkert Hazards ord rejäl för sir Alex Ferguson och Harry Redknapp som båda varit på plats för att se belgaren i Lille – och nu ser ut att få nobben.

Jag hoppas dock inte att det här var slutet på Hazards transfersaga. Liksom de flesta älskar jag en smaskig silly-följetong som sträcker sig över hela sommaren. Det enda som är klart är att Hazard kommer göra dundersuccé i England och att han kommer bli en stor publikfavorit. Kolla bara in det här axplocket nedan.

Chelsea hade gett upp redan på förhand kändes det som. Di Matteos laguppställning var försiktig och b-betonad. Kanske hade laget redan insett att loppet om CL-platserna var kört och utom räckhåll. Givetvis ska man ta inte ta ifrån Liverpools deras offensiva uppvisning, men Chelsea har för länge sedan insett vad som krävs för att få spela CL-fotboll nästa säsong – genom att vinna finalen i München.

Och det måste de verkligen göra – CL-fotboll utan Chelsea känns inte riktigt rätt. De blå hör hemma där och att de nu inte grejar en plats dit via seriespelet är givetvis årets största fiasko i Premier League.

Hoppet är ute för Blackburn – Steve Kean lyckades inte göra några underverk med den krisdrabbade klubben. Efter förlusten mot Wigan står det klart att Rovers flyttas ner till The Championship tillsammans med Wolverhampton nästa säsong. Kanske inte riktigt det Marcus Olsson väntade sig när han skrev på i vintras – degradering med två olika klubbar (först Halmstad BK) på ett drygt halvår. Surt, tungt, bittert.

Men framtiden då, hur den ut för de svenska Olsson-tvillingarna i Blackburn? EM-aktuella Martin Olsson har kontrakt till 2015 och Marcus till 2014 vilket gör att klubben kommer att kräva ganska mycket för dem om någon klubb är intresserad. För Marcus utveckling är det givetvis varit bäst om han stannar i klubben för att starta så mycket som möjligt i Championship och försöka kämpa upp klubben till Premier League igen, men jag tycker att Martin borde resonera annorlunda. För landslagsytterbackens bästa måste han givetvis spela i Premier League för att han ska ses som ett förstaalternativ för Erik Hamrén i VM-kvalet.

Samtidigt tror jag att intresset för svensken är stort och realistiska klubbadresser är: Aston Villa, WBA, Stoke, Sunderland eller varför inte Newcastle? Dessutom ryktas ju succébacken Benoît Assou-Ekotto vara på väg bort från Tottenham. Har Harry Redknapp i så fall ögonen på Martin Olsson som tänkbar ersättare? Det hade ju varit drömmen.

Roberto Mancini ryker ihop med Mark Hughes. FOTO: Daily Mail

Det känns som om de har helt olika taktiker när det gäller det psykologiska spelet, Roberto Mancini och sir Alex Ferguson. När City hade fem poäng upp till United för några veckor sedan gick italienaren ut och avfärdade sitt lags titelchanser. ”Fem poäng var för mycket och United var för starka” hette det då. Nu, när rollerna är ombytta och de ljusblå toppar tabellen med en match kvar att spela, gör sir Alex det motsatta.

Efter segern mot Swansea höll managern ett tal för fansen på Old Trafford och öppnade ändå för en guldfest – trots att City stod pall borta mot Newcastle: ”Förhoppningsvis kommer vi att ha vårt livs största firande nästa vecka. Så se till att vara där. Vi kommer att åka till Sunderland för att vinna, sedan vet man aldrig vad som händer.”

Sedan hoppas sir Alex att en av hans gamla guldhjältar ska ge laget lite hjälp på traven. Den gamla United-anfallaren Mark Hughes, som tidigare sparkades från tränarposten i City, är nu manager för QPR som de ljusblå har som sista hinder i den avslutande omgången. Enligt Ferguson skulle det betyda mycket för hans gamla adept om den ratade tränaren lyckades täppa till truten sin förra arbetsgivare som behandlade honom så illa.
”Han sparkades av City på ett väldigt oetiskt sätt. Och det kommer han ihåg…”, säger Ferguson.

Givetvis gör sir Alex bara sitt jobb när han ger sina mannar en liten strimma hopp, men han vet precis som vi andra att loppet är kört. Newcastle var det sista provet Roberto Mancinis stjärngäng behövde övervinna – och de klarade det med bravur. QPR hemma i sista omgången, inför fullkomligen lyriska fans som redan tillverkat guldlöp och titelbanderoller, kommer bara att vara en munsbit och en enda stor fest. Eller är det Mark Hughes som får skratta sist?

Det känns trist att behöva haka upp sig på ett omdiskuterat domslut varje gång det spelas en betydelsefull match i Premier League. Men så har det varit, säsong efter säsong.

Den här gången var det Robin van Persie som tillsammans med hela Emirates Stadium skrek efter en straffspark i slutminuterna av mötet med Norwich. Förgäves. Knuffen på den framstötande skyttekungen var oerhört tydlig och Arsenal missade därmed chansen att koppla greppet om tredjeplatsen i och med Newcastles och Tottenhams matcher i morgon.

Men oavsett straffsituationen borde Arsenal avgjort betydligt tidigare. Ett storlag med så mycket att spela för och med ett sådant stöd från sin hemmapublik borde ha städat av den här matchen mycket snyggare och som sagt mycket tidigare. Det är den där beslutsamheten och kylan som Arsene Wenger måste få in i truppen om titeltorkan ska brytas. Annars kommer det här bara att fortsätta.

***
Lider också med Bacary Sagna. Franska högerbacken har varit grym här i slutet av säsongen efter comebacken sedan hans benbrott i höstas. Nu har försvararen alltså ådragit sig ytterligare en fraktur efter en duell med Norwich Bradley Johnson och EM är över. Erik Hamrén och Roy Hodgsons mannar är nog de enda som gläds av det beskedet.

***

Och som om vi inte hade fått nog av tuffa domslut under eftermiddagen i Arsenal-matchen fick ju ännu en omdiskuterad situation stå i centrum under kvällens FA-cupfinal. Var Andy Carrolls kvitteringsnick för Liverpool mot Chelsea inte över linjen? Vid första anblick såg det ut som ett solklart mål, men efter att några repriser hade rullat såg det mer och mer ut som en superräddning av Petr Cech. Hur som helst säkrade Roberto Di Matteo Chelseas första titel på två år när Blues alltmer börjar se ut som den galna lagmaskin som det var för några år sedan.

Och det kan dessutom bli ytterligare en om två veckor när Champions League-finalen går av stapeln. Dessvärre är rätt säker på att Chelsea inte kommer att kunna ha en janne mot Bayern München utan Terry, Ivanovic, Meireles eller stekhete Ramires. Dessutom är de enda kvarvarande mittbackarna Cahill och Luiz frågetecken inför finalen. Tvingas Chelsea ställa upp med ett försvar utan de här bjässarna kommer Bayern-offensiven att käka upp dem innan domaren ens blåst för avspark. Det är jag rätt säker på.

Det är avgjort, omröstningen är klar. Wayne Rooneys bicykleta mot Manchester City i förra årets derbymöte på Old Trafford har utsetts till Premier League-historiens snyggaste mål genom tiderna.

Känns som en rätt värdig vinnare va? Även om min lott föll på Dennis Bergkamps oförglömliga manöver mot Newcastle.