Man börjar nästan tycka synd om Roy Hodgson. Det känns som om förbundskaptenen kritiseras varenda dag för att han pillar in tvivelaktiga Liverpool-spelare i den engelska EM-truppen. Men vad ska han göra då? Har han något annat val? Spelarna trillar ju bort som flugor, en efter en, varje dag.

Och som väntat kom det en ny smäll för England bara en dag efter att Jermain Defoe tvingats lämna truppen då hans pappa gick bort – Ashley Cole är magsjuk och premiären hänger i luften. Chelsea-veteranen tränade inte under torsdagen och kommer inte heller att vara med under dagens samling. Evertons Leighton Baines känns visserligen som en supererättare, men Coles mästerskapsrutin samt hans samarbete med polaren John Terry är något som Roy gärna hade velat bygga defensiven kring. För Englands bästa måste ytterbacken bli friskt och 100 procentigt fräsch till på måndag. Annars blir det nog åka av i premiären när Ribery och Nasri sätter fart.
Men Roy kan i alla fall glädjas åt att både John Terry och Scott Parker är med på fredagens träning och de båda ska kunna spela i premiären. Thank god for that!

Engelska landslaget under Roy Hodgson börjar mer och mer likna ett spöklag. Varenda dag är det någon superstjärna som ryker och nu kommer alltså ytterligare ett blytungt besked inför EM – Gary Cahill har en ådragit sig två frakturer efter smällen mot Belgien i går och sommarens mästerskap är förstört. Detta på grund av en feg knuff av Dries Mertens som gjorde att Chelsea-stjärnan smällde ihop med målvakten Joe Hart. Jag hade jagat den där lille belgaren till världens ände om jag var Cahill, det där var så ruskigt onödigt.

In kommer i stället en ny Liverpool-spelare. Efter att Jordan Henderson anslutit till truppen tidigare i veckan då Frank Lampard kastade in handduken kommer nu ytterbacksdoldisen Martin Kelly in i Roy Hodgsons trupp. Hur i h-vete gick det till?

Att Micah Richards inte ens var med i den första truppen som Hodgson tog ut var helt befängt. Och att sedan ytterbacken nobbade att ta en plats bland ”reserverna” har nu gjort att han missat chansen att åka med till EM, och jag förstår City-backens besvikelse över petningen. Richards är självskriven i truppen och med alla dessa skador borde Hodgson svälja sin stolthet, tänka om och ändå ta ut högerbacken i och med skadekrisen. Allt för engelska landslagets bästa.

Med Kelly uttagen har den före detta Liverpool-managern skickat hela sex spelare från sin gamla klubb till EM: Steven Gerrard, Glen Johnson, Stewart Downing, Jordan Henderson, Andy Carroll och nu alltså Martin Kelly.

Roy försvarar Kellys plats i EM-truppen med ”footballing reasons”. Något som fick Rio Ferdinand att gå bananas på twitter och skriva följande ”svar” till förbundskaptenen minuter efter beskedet: ”What reasons?????!!!”

Ja, på vilka grunder egentligen? Att Roy hävdar att beslutet har med ”fotboll” är göra är ju ett lika stort skämt som när förbundskaptenen bestämt hävdade att Ferdinand-petningen inte hade med Terry-konflikten att göra.

Visserligen visar ju statistiken att Martin Kelly gjort 42 lyckade tacklingar jämfört med Cahills 24 under Premier League-säsongen och då spelade ytterbacken dessutom 17 matcher färre. Intressanta siffror, men något som Richards självklart skiter i.

Och med Cahill borta är det förmodligen Joleon Lescott som kommer att få bilda mittbackspar med John Terry till EM-premiären. Duon har endast startat två matcher tillsammans genom åren – båda mot lilleputtlandet Andorra i kvalet till VM 2010…

Här har ni förresten startelvan med de skadade spelare som kunde kommit med till Ukraina. Skulle nog bli rätt tajt om de skulle få möta det ”verkliga” landslaget. Lägg dessutom till petade Aaron Lennon, Micah Richards, Rio Ferdinand, Paul Scholes, Michael Carrick och Daniel Sturridge etc.

SKADEELVAN:
Ruddy
Walker, Cahill, Dawson, Smalling
Wilshere, Huddlestone, Lampard, Barry, Rodwell
Bent.

Jag trodde att Liverpool hade lärt sig av läxan. Att ta in en succémanager som med fjuttiga medel tagit en miniklubb till en imponerande och stabil mittenplacering bara leder till fiasko.

Förra gången. Med Roy Hodgson blev det katastrof och nu gör John W. Henrys lag det igen när Brendan Rodgers i dag presenterades som Kenny Dalglishs efterträdare. Ett vågat beslut och givetvis ett bättre val än Wigan Roberto Martinez, men frågan är om det är rätt.

Jag har älskat Swanseas sätt att spela fotboll den här säsongen och de har radat upp bragdinsatser mot flera av de allra största drakarna i Premier League. Att den hyllade Rodgers skulle vara en jagad man bland de floppande storlagen är inte direkt förvånande. Men kan filosofin överföras till Liverpool? Finns de rätta spelarna att tillgå eller kommer Rodgers att börja försöka rensa ut dyra floppspelare som kanske inte passar in i hans bild. Hade jag varit Andy Carroll, Jordan Henderson, Stewart Downing och Charlie Adam hade jag varit lite orolig, om nu Rodgers vågar ta besluten.

Men stortränare världen över verkar vara ense om att Rodgers kommer att göra stordåd i Liverpool i framtiden. Kolla bara in de här hyllningarna:

Jose Mourinho: ”I like everything in him. He is ambitious and does not see football very differently from myself. He is open, likes to learn and likes to communicate.”

Alex Ferguson: ”The way Swansea have played this season has been admirable. They have played some fantastic attacking football. Their manager has insisted on that and stuck by his principles. They look as if they are enjoying their game.”

Arsene Wenger: ”Swansea are brave, but not too adventurous, they go through their wingers and they keep possession, but they do not throw all their bodies forward. You should give credit to the manager for doing that.”

Ser fram emot att se hur Rodgers tar sig an uppgiften i Liverpool och hur de kommer att agera på transfermarknaden. Jag är övertygad om att huvuden kommer att rulla i alla fall.

Tack vare den säkrade CL-titeln kan Chelsea fortsätta bygga sitt superlag trots det stora fiaskot i Premier League. Och i dag kom det första beviset på det.

I och med segern blev man helt plötsligt kvalificerade för superturneringen även nästa år och vips var miljardlaget återigen attraktivt för alla världens storspelare inför nästa säsong. Storspelare som Eden Hazard. Som i och med Chelseas CL-triumf gjorde en kovändning – tidigare hade han som bekant slagit fast att han ”kommer att spela i Manchester nästa säsong” även om han inte hade valt vilket av lagen ännu.
Men Hazard tänkte om, lyssnade på Chelsea och efter någon vecka ska nu alltså den 21-åriga belgaren vara klar för Premier League (även om inget är officiellt). Och jag älskar att han äntligen är här – i världens mest intressanta liga.

Jag har väntat på att Eden Hazard ska komma till Premier League i år känns det som. Ändå sedan storklubbarna fick upp ögonen för honom efter succén i Frankrike har jag kikat en hel del på belgaren och jag tror att han verkligen kommer att göra underverk i Premier League.
Han har allt känns det som. Farten, blicken, tekniken, skottet, viljan och spelintelligensen – det här osar pangsuccé redan innan han ens dragit på sig den blå tröjan.

Däremot undrar jag vad som fick Hazard att bestämma sig. Hur vet han att Chelsea är rätt val? Hur vet han vad han kommer att få för roll? Det är ju inte ens klart vem som kommer att träna miljardlaget till nästa år och Hazard har tidigare sagt att speltid och förtroende var oerhört viktigt för honom när det gällde att välja klubb.
Eftersom ingen basar över laget finns det ju ingen uppställning, ingen taktik, ingen spelidé som Hazard kan förhålla sig till eller se sig själv i. Visst, vilken manager i världen skulle väl vilja ha en spelare som den här supertalangen i sitt lag och ingen kan ju peta honom – men hur kan han själv veta att det här är rätt för honom.
I Manchester City eller United hade det varit enklare för honom att se VAR han skulle spela och HUR. Nu känns det nästintill omöjligt för honom att veta vad han tilldelas för roll i Chelsea – och av vem…
Ska bli väldigt spännande och höra hela den här historien när väl spelaren ger den första intervjun.

Som sagt har ju Hazard skött i stort sett all kommunikation kring sin framtida flytt via twitter. Det har blivit många tweets den här säsongen och när med facit i hand gjorde nog de engelska tabloiderna rätt mycket hönor av varenda fjäder som belgaren kastade ifrån sig. Kika bara på det här axplocket som spred sig under måndagskvällen:

Med tanke på den Moneyball-princip som Liverpool försöker sträva efter är det inte så konstigt att Kenny Dalglish fått sparken. Statistiken talar sitt tydliga språk. Trots en vunnen ligacuptitel och en FA-cupfinal mäktade man bara med en åttondeplats i ligan (efter Everton bland annat) och detta efter ett pinsamt resultat på Anfield. Med Kenny D vid rodret tog Liverpool bara sex segrar på den legendariska borgen som ju ska vara helt ointaglig. Det är inget annat än pinsamt. Det är faktiskt den sämsta noteringen av Liverpool sedan säsongen 1948/1949 och den näst sämsta genom historien.
Siffror som givetvis matematikkåta ägarna John W Henry och Tom Werner inte kan acceptera.

Jag tycker egentligen allt kring Kenny Dalglish tid i Liverpool varit väldigt märklig. Managern har fått enorm kritik för klubbens dyra floppvärvningar, hanteringen av Suarez rasistavstängning och klubbens usla hemmaform. Det har funnits stunder när det har känts som om Dalglish fått sitta kvar bara för att han är den stora Liverpool-legendar han är. Fansen älskar honom oavsett och det är aldrig en bra kombination. Ingen kan ifrågasätta Dalglish vilja och hårda jobb – men filosofin sågas av engelska experter för att den är för ”omodern”.

Nu ryktas redan nya tränare vara på väg in på Anfield. Bland favoriterna ser man André Villas-Boas, Rafa Benitez och Roberto Martinez och jag kan inte se att någon av de tre ska eller bör ta över Liverpool. Jag hoppas att Liverpool försöker få loss någon av Alan Pardew, Martin O’Neill, Harry Redknapp eller varför inte göra en kupp och dra iväg David Moyes från värsta rivalen Everton? Fatta vilken bomb!

***
Kul förresten att Kenny Dalglish och Roy Hodgson stjäl rubrikerna samma dag – igen. För ett och ett halvt år sedan var det ombytta roller när Hodgson sparkades från Liverpool och ”King Kenny” tog över. I dag är det Roy som äntligen får le. Även om det inte dök upp ett enda leende under presskonferensen som följde efter att EM-truppen tagits ut. Varenda fråga från journalisterna handlade ju om Rio Ferdinands frånvaro och då röt förbundskaptenen ifrån.
”Jag har tagit ut 23 spelare i truppen och ni ställer bara frågor om en som inte är med.”

Hodgson förklarade gång på gång att det var ett beslut bara baserat på fotboll – Rio var inte tillräckligt bra och för skadebenägen. As simple as that. Men det hela känns också bara som en stor lögn. Självklart var beslutet gigantiskt tufft att ta och självklart var det för lagets bästa att någon av dem fick vara hemma – lotten föll på Rio.
Jag tror inte att någon kan sätta sig in i hur svårt det här beslutet måste ha varit för Hodgson. Det kanske bara Glenn Hoddle som var tvungen att peta Paul Gascoigne inför VM 1998, kan sätta sig in i.

Bortsett från Rios frånvaro innehöll ändå truppen en hel del frågetecken. Framförallt ur Liverpool-synvinkel. Att Andy Carroll, Stewart Downing och Glen Johnson är med och inte spelare som Micah Richards eller Daniel Sturridge. Det är för mig en gåta.

Och apropå Moneyball. Stewart Downing stod för noll mål och noll assist under sin debutsäsong i Liverpool som ytter. Ändå är han uttagen till Englands EM-äventyr. Det är siffror som är omöjligt att få ihop för mig.

Joey Barton… Det är nästan så att man önskade att QPR hade åkt ur efter skandalspelarens nya hjärnsläpp i den avslutande Premier League-omgången. Nu klarade sig laget med nöd och näppe och det ska väl mittfältaren och Mark Hughes vara riktigt glada över. För även om Bartons attack var idiotisk är det ju lika inkompetent av managern att göra en sådan spelare till lagkapten.
Visst kan ha driva på sina lagkamrater och mana på dem, men det är väl ingen nyhet att Barton gör lite som han vill på planen och ständigt är en risk för hela laget?

Och nu kan Barton få en rekordavstängning. Mittfältaren kommer åtminstone att få fyra matchers avstängning för armbågen som sänkte Tevez och dessutom kan den förra City-spelaren dömas för att ha sparkat ner Agüero samt försökt skalla Kompany – också det fyra matcher vardera och tolv totalt. Sedan avslutade Barton det hela med att gå till attack på twitter åt alla möjliga håll och kallade bland annat legendaren och BBCMOTD-programledaren Gary Lineker för ”vidig padda”…

Skulle inte förvåna mig om FA även hittar på något mer gällande Bartons dom på grund av hans historia och helt hänsynslösa beteende. FA ska ha ett sammanträde senare i veckan – vi väntar spänt på ett utlåtande.

Och nu hotar engelsmannen jättar som Cantona och Di Canio där upp i bustoppen i Premier League. Uniteds legendariska fransman stängdes ju av i åtta månder för karatesparken mot en supporter 1995 och Di Canio fick vila elva matcher efter att han hade attackerat domaren Paul Alcock 1998.

QPR-ledningen ska ha haft ett möte med Barton på agendan under måndagen där mittfältarens framtid diskuterades. Antingen försöker man göra sig av med bråkstaken genom att sälja, sparka eller lösa honom från kontraktet. Personligen hoppas jag att överfallet på City-spelarna var det sista vi såg av Barton i QPR-tröjan. För inga av Bartons fantastiska fotbollskonster kan försvara hjärnsläpp av den där kalibern.

Oh my god! Vilket jävla drama! Jag är helt slut. En av historiens mest rafflande och spektakulära säsonger genom historien fick det mest dramatiska och sanslösa slutet någonsin.

City var nere på nio, men reste sig två gånger om på övertid och nu är 44 års väntan över. Manchester City har till slut tagit över den engelska fotbollstronen. Att komma tillbaka så, på det sättet är otroligt imponerande och inget mer än en fantastisk laginsats. Och den här titeln tillfaller givetvis Roberto Mancini.

Sällan har en manager i England haft så fullt upp på jobbet som italienaren haft under det här året i City. Det hela började egentligen under en tung kväll i München i höstas när superstjärnan och skyttekungen Carlos Tevez plötsligt vägrade att hoppa in när City låg under mot Bayern München. Argentinaren skulle aldrig mer få dra på sig en ljusblå tröja igen och bötfälldes samt stängdes av innan han drog iväg hem till Argentina med svansen mellan benen. Och under den här tiden följde skandalen även Roberto Mancini var han än gick: ”Var är Tevez nu? Har du pratat med honom? Är ni nära en lösning? Var vill han gå? Har några klubbar kontaktat er?”. Frågorna tystnade aldrig och italienaren tog med sig Tevez svidande myteri var han än gick.

Sedan vände allt. Tevez var för dyr för att säljas och kom helt plötsligt tillbaka under vintern, öste in mål och blev ett perfekt komplement till Sergio Agüero när Edin Dzeko varit iskall och Balotelli strulat. Ett drag och ett beslut som givetvis bäddade för Citys säkrade titel i dag.

Men vindarna har blåst riktigt hårda för Mancini även före Tevez myteri. Italienaren fick en ofantlig press på sig direkt när han tog över världens mest köpstarka klubb och det krävdes titlar direkt. Och det började något trögt för italienaren som fick hoppa in mitt under säsongen efter att Mark Hughes hade fått sparken. Men City visste att de hade gjort rätt.

När André Villas-Boas fick sparken tidigare i år läste jag att portugisen faktiskt hade haft ett bättre facit på sina matcher i Chelsea än vad Roberto Mancini hade under samma period när han tog över City. Roman Abramovitj hade inte någon is i magen, men City-ledningen med shejk Mansour i bakgrunden valde att tro på italienaren. Något som belönar sig nu.

Dessutom har Mancini tidigare fått kritik för att hans uppställning, filosofi och taktik varit allt för defensiv. Även om Carlos Tevez gjorde mål där framme menade vissa att det fanns en italiensk taktisk och tråkig defensiv som laget var byggt kring. I år visade Mancini hur han hade tänkt. Italienaren började helt enkelt med att skapa en solid grund, en ryggrad, som har fått spela ihop sig under två-tre säsonger för att sedan komplettera och krydda laget med offensiv kraft. Mancini valde att bygga bakifrån och ryggraden har varit intakt i flera säsonger när Joe Hart, Vincent Kompany och Joleon Lescott dominerat försvarslinjen. Sedan kom den offensiva ”dödsstöten” med Sergio Agüero, Samir Nasri som tillsammans med David Silva och Yaya Touré kunde dominera även längre fram i planen. Ett mästardrag även det signerat Mancini.

Sedan har vi ju också Mario Balotelli. Om Mancini har haft fullt upp med att sköta Tevez-affären kan jag bara föreställa mig vad mycket han fått jobba med italienska strulpellen. Men han har aldrig gett upp. Inte ens efter det röda kortet mot Arsenal som först såg ut som anfallarens sista minuter i klubben. Med några minuter kvar och underläge hemma i säsongens viktigaste skede mot QPR tvekade Mancini inte på att kasta in problembarnet, som med ett rött kort mycket väl hade sabbat hela festen.

Men managern visade att han hade is i magen och titeln blev som sagt Citys efter ett sanslöst drama. Jag är fortfarande helt svettig och trots dramatiken ska inte United behöva deppa alltför mycket – City är värdiga mästare. Vilken show de har bjudit på, både på och utanför planen! Tack och grattis!

Helt rätt att Vincent Kompany och Alan Pardew utsetts tills säsongens spelare respektive manager. Visserligen kunde väl Robin van Persie utmanat belgaren som priset som bästa spelare efter alla åtskilliga fullträffar för Arsenal, men City-kaptenens säsong har varit helt obeskrivlig och det var häftigt att han fick kröna säsongens insats genom att sänka rivalen United i derbyt med ett vackert nickmål.

Kompany har fascinerat mig länge och man ser tydligt att mittbacken utgör ryggraden som resten av Manchester City-stjärnorna lutar sig tillbaka mot.  Dessutom får man lyfta på hatten när han dessutom tagit beslutet att ta en Major i ekonomi genom att nu plugga tre år på Manchester business school. Imponerande. Rena rama Philip Haglund-fasonerna, skulle vilja se Mario Balotelli eller Carlos Tevez ta samma beslut.

När det gäller utmärkelsen till Alan Pardew tycker jag inte heller att det finns någon egentlig diskussion. Hela Newcastle har överträffat sig själv och managern har visat äckligt precis fingertoppskänsla när det gäller både att värva och rensa i spelartruppen. Papiss Demba Cissé, Demba Ba och Yohan Cabayes fantastiska genombrott har varit en av säsongens stora behållningar och ett verk som Pardew ligger bakom. Hoppas innerligt att man klarar av att ta en Champions League-plats i morgon i den sista omgången. En triumf som kan vara det som är skillnaden mellan att kunna värva fler klasspelare under sommaren och att förlora de storstjärnorna som klubben redan har. I morgon är det inte bara en jättematch för Citys framtid, utan även för Alan Pardews nybyggda Newcastle.

Han jagas av alla storklubbar i Premier League och har tidigare avslöjat att det kommer att bli en flytt till England i sommar. Men nu lägger supertalangen Eden Hazard ännu en pusselbit på bordet för oss silly season-galna. Nästa år kommer han att bära en blå tröja.
När supertalangen besökte Manchester-derbyt på plats fick han frågan om vilken färg han föredrog på tröjan. Hazard, som i dag spelar i Lilles röda dress, svarade att han gillade båda men att:

”Det är den blå jag kommer att bära nästa säsong, definitivt den blå”, säger han enligt The Guardian.

Uttalandet kom som sagt efter att City spelade ut rivalen framför ögonen på Hazard. Insåg anfallaren då att de ljusblå var framtiden och att United inte var någonting för honom? Eller är det Chelsea som dyk upp som en outsider som dessutom kan bli utan CL-spel nästa år.
Hur som helst svider säkert Hazards ord rejäl för sir Alex Ferguson och Harry Redknapp som båda varit på plats för att se belgaren i Lille – och nu ser ut att få nobben.

Jag hoppas dock inte att det här var slutet på Hazards transfersaga. Liksom de flesta älskar jag en smaskig silly-följetong som sträcker sig över hela sommaren. Det enda som är klart är att Hazard kommer göra dundersuccé i England och att han kommer bli en stor publikfavorit. Kolla bara in det här axplocket nedan.

Chelsea hade gett upp redan på förhand kändes det som. Di Matteos laguppställning var försiktig och b-betonad. Kanske hade laget redan insett att loppet om CL-platserna var kört och utom räckhåll. Givetvis ska man ta inte ta ifrån Liverpools deras offensiva uppvisning, men Chelsea har för länge sedan insett vad som krävs för att få spela CL-fotboll nästa säsong – genom att vinna finalen i München.

Och det måste de verkligen göra – CL-fotboll utan Chelsea känns inte riktigt rätt. De blå hör hemma där och att de nu inte grejar en plats dit via seriespelet är givetvis årets största fiasko i Premier League.