West Coast Riot-aktuella Suicidal Tendencies är det band jag har sett näst flest konserter med. Överlägsen etta är Metallica.
För mig är Suicidal Tendencies evigt förknippat med sommaren 1994, denna fantastiska sommar då jag och några andra svenskar flygluffade i USA under två månader. För 799 dollar kunde man flyga standby med Delta Airlines hur jävla mycket man ville under två månader. Och som vi utnyttjade detta… Vi var på i snitt minst en flight per dag och var i över hälften av USA:s alla stater.
Vi åkte dit för att följa Metallica, som turnerade hela sommaren. Under andra hälften av turnén var Suicidal Tendencies förband och då fick vi tillfälle att lära känna de killarna lite närmare.
Att det fanns stora spänningar i bandet är en underdrift. Det bleka albumet ”Suicidal for life” hade inte direkt rosat marknaden och det kändes som att slutet var nära (det var det också – året därpå sprack bandet).
Trummisen Jimmy DeGrasso dök upp på arenan flera timmar före de andra, alltid på sin cykel och alltid med en sorgsen uppsyn. Han var i det närmaste utfryst ur bandet och brukade få höra att han kommit direkt från pudelbandet White Lion till Suicidal Tendencies.
Gitarristen Mike Clark var den glada festprissen och sologitarristen Rocky George… ja, vad säger man om Rocky? Ni kommer ändå inte tro mig när jag säger att han hade med sig en stor plastburk i stil med GB:s Big Pack full med kokain. Ja, det var som taget ur en Hollywood-rulle med den vrålsnortande stjärnan som lever för en enda sak.
Basisten Rob Trujillo, numera i Metallica, var den som vi stod närmast. Under några dagars ledighet i Los Angeles, då vi stod mitt i brasseklacken på Rosebowl i Pasadena när Sverige blev utspelat i VM-semifinalen i fotboll, tog han med oss på surfing i Malibu. Mot slutet av turnén fick han dessutom ihop det med en av fransyskorna som vi flygluffade med. Rob är fortfarande en av de mest genuint trevliga musikerna som spelar på en så hög nivå. När vi träffades i våras snackade vi mycket om Rocky, som har skärpt till sig något men är och förblir Rocky.
Mike Muir har alltid varit skum. Ena dan kunde han vara hur trevlig som helst, nästa ville han inte kännas vid en. Precis som Lars Ulrich, med andra ord.
En natt fick han ett ryck och bestämde sig för att det skulle bli racerkörning på motorvägen söder om San Francisco. Han satte sig i en av våra två hyrbilar och att förarsätet var dyngsurt efter en olycka hindrade inte Muir.
Själv hade jag somnat i den andra bilen. Jag vaknade när vi befann oss på motorvägen, tittade till höger och där satt Muir och tryckte gasen i botten. Det var en vansinnesfärd, verkligen enligt hans motto ”suicidal for life”.
Bara Muir och Clark är kvar från den tiden. Men det ska ändå bli kul att se Suicidal Tendencies i dag och gasta ”ST! ST! ST!” som om det var sommaren 1994 igen.
Hmmm
Skulle gärna vilja höra mera om ”olyckan” som gjorde sätet i hyrbilen blött..
Enligt riktigt insatta killar så var det en mycket överförfriskad reporter från en Svensk Tidning, han hette M.Carlsson tror jag, som helt sonika pissat på sätet i bilen efter att han sabbat Metallicas Party genom att sparka ikull några clowner som gick på styltor till mångas stora missnöje…
Kanske finns anledningar att en del kändisar ibland inte vill låtsas om dig?
Vill gärna höra den sanna historien från urinisten själv