Jag missar början eftersom jag måste skriva klart liverecensionen av Fleet Foxes. Det jag ser, hör och känner är dock sommarens starkaste konsertupplevelse.

Jag läser recensioner från Thåströms tidigare spelningar, men ingen lyfter fram ”Aldrig nånsin komma ner”, det allra bästa spåret på Thåströms allra bästa soloalbum, ”Mannen som blev en gris”. Den skivan fick genomgående treor i betyg när den släpptes 2002. Den får full pott av mig.

I ”Aldrig nånsin komma ner” knottrar sig huden, håret ställer sig i givakt och håller sig där genom hela ”Fanfanfan”.

Jag försöker ta ett bildbevis, men det går lagom bra. Alltså, bort med mig och fram med Thåström, som får avsluta bloggens äventyr på Arvikafestivalen.

Thåström
spelar som bekant på festivalen i kväll. Därför tänkte jag bjuda
er på en artikel om honom som jag gjorde 1994. Det finns mycket att
säga om den.

1)
Thåström var inne i en av sina kreativt starkaste perioder, men
Peace, Love & Pittbulls slaktades av kritikerna. Minns att Lars
Lindström totalsågade en turnépremiär, i Uppsala tror jag, och
använde ordet ”bulldozer” som något negativt. I min värld är
”bulldozer” däremot något väldigt positivt och signalerar att
det är förkrossande brutalt. Jag kände mig väldigt ensam bland
recensenter på dagstidningar om att älska Peace, Love &
Pitbulls på den tiden.

2)
Thåström var iskall i skiv- och mediebranscherna. Ebba Gröns
samlingsalbum hade dock fått en renässans, liksom den nygamla
svenska trallpunken och den nya, amerikanska poppunken. Skivbolaget
MVG erbjöd mig att få träffa Thåström i Köpenhamn. Det var så
stort, så stort för mig. Ett litet problem dock – Expressens
nöjeschef tyckte inte att det var värt att snacka med Thåström.
Jag vet, det låter helt absurt, men så iskall var Thåström då.
Men, om jag fick ”punkfarfar” att snacka om Ebba och de nya
punkbanden skulle det bli en artikel.

3. Notera
   fotnoten till artikeln: ”Hardcore är en
   hårdare variant av punk”. Hardcore var inget självklart grepp i
   nöjesbilagan för 15 år sedan.

4. Konserten
   i London som det refereras till i artikeln var jag på. PLP spelade
   på legendariska Marquee och det var bara 30 pers där, inklusive
   MVG:s dåvarande A&R-kung Per Kviman. När jag gick ut på gatan
   stod Thåström där och lastade själv in utrustningen i skåpbilen.
   En bisarr syn. Jag såg även PLP på ett ställe vid King’s Cross
   lite senare. Då var det i alla fall ett hundratal som dök upp,
   inklusive Kviman.

5)
Det sjukaste med hela artikeln var ”fotosessionen” jag gjorde med
Thåström. Kanske var det ölen som gjorde att han gick med på det,
kanske var det… nä, det finns ingen rimlig förklaring. Vi gick ut
från puben och jag såg mig omkring. ”Bara en massa gråa
byggnader och jag som är en så kass fotograf.” Vi gick i en minut
och jag fick syn på honom: BR-gubben! ”Japp, det här är
klockrent! Thåström, Köpenhamn, BR-gubben!” Jag kan inte fatta
att det verkligen har hänt, men hur som helst ställde Thåström
sig bredvid en stor jävla reklamskylt med BR-gubben på. Och jag
knäppte bilder. Helt ovärdigt, men ändå ganska kul 15 år senare.Vart bilder tagit vägen vet jag inte, men här är BR-gubben.

Aldrig
mer Ebba Grön för Thåström. ”Jag hade stagnerat, men nu är
det kul igen”

Av
MARTIN CARLSSON

KÖPENHAMN
(Expressen). JOAKIM THÅSTRÖM går sin egen väg. Och struntar fullständigt
i vad folk tycker.

Därför
har han bytt ut arenor mot klubbgig med sitt tunga band PEACE, LOVE &
PITBULLS.

-
Jag säljer hellre 2 000 plattor i Frankrike än återförenas med
EBBA GRÖN och
får en miljon kronor i Lund, säger Thåström.

Vi
har bestämt träff på en liten pub i stadsdelen Västerbro. På
morgonen

läser
jag att det har passerat Christiania som Köpenhamns värsta

knarkkvarter.

Stället
heter Guldregn, vilket kanske har sin förklaring i ölpriset: tio

danska
kronor för en flaska. Några meter bort ligger en av många

sexbutiker.

Fräsch
36-åring

Men
den dekadente Thåström som jag hade väntat mig dyker aldrig upp.

Däremot
en fräsch 36-åring som ser betydligt yngre ut än sin ålder. Han

har
flytt Amsterdam och bosatt sig i Köpenhamn. Mest av en slump,

faktiskt.

-
Jag skulle flytta till New York, men så hamnade jag på den skånska

myllan
(Malmö) och tyckte att det var för jobbigt att flytta över alla

grejer.
Så jag for till Köpenhamn för ett och ett halvt år sedan,

berättar
Thåström.

-
Mot slutet var det skittrist i Amsterdam. Jag flyttade dit för att
komma

från
Sverige, kände ingen och kunde inte språket. Det funkade i ett år.

Thåström
är i färd med att flytta igen. Men denna gång håller han sig inom Köpenhamn.
Nära Sverige och sitt band Peace, Love & Pitbulls, som inte bytt
blågult mot rödvitt.

Nästa
vecka släpps andra albumet ”Red sonic underwear”.

Det
är, som Thåström uttrycker det, ”en orgasmisk utlevelse”.

Skrik
och stön. I kubik. Och än en gång mot en bakgrund av dundrande

gitarrer
och elektroniska ljud.

-
Jag försöker främst ruska om mig själv och hålla mig vaken. I
slutet av

80-talet
höll jag på att somna. Det var helt enkelt tråkigt att göra musik

och
det är det värsta som kan hända, tycker Thåström.

Måste
göra något nytt

-
Jag hade två val: att sluta eller komma på någonting helt annat.

Det
blev Peace, Love & Pitbulls som fick ta vid efter Ebba Grön,
Imperiet och
Thåströms svenska solokarriär.

Trots
att den självbetitlade albumdebuten framkallade ångestkänslor hos

många
inbitna fans har han inte fått nog.

-
Man startar ju inte ett sånt projekt om man tänker på hur
reaktionerna

ska
bli. Den som blir chockad av Peace, Love & Pitbulls kan inte ha
hört någonting
sen 1962, skrattar Thåström.

-
Jag märker att kamrater som jag har känt länge tycker ”Nja,
det är väl

kul
att du har kul” typ. Det är människor som jag tycker har
stagnerat i

sitt
musiklyssnande och vägrar att gå vidare när de fyllt 22.

I
stället för utsålda arenor spelar Thåström i dag på klubbar.
Ibland utan

framgång.
I London, till exempel, dök ett 30-tal människor upp och

förlusten
blev 40000 kronor.

-
Vi satt i en buss och bar själva utrustningen. Om någon för fem år
sen

sagt
till mig att jag skulle bära hade jag svarat ”Lägg av!”

Allt
slit är dock självvalt. Thåström kan tjäna stora summor på att

framföra
Ebba Grön-klassisker varje kväll. Men vill inte.

-
När vi spelade med Ebba i början var allting så enkelt. Vi
diskuterade

aldrig
vad vi skulle göra utan bara gjorde det och allting flöt till 100

procent.
Det kommer jag aldrig att få uppleva igen, tror han.

-
Det var ju naturligtvis nytt och fräscht då. Jag vet inte vad andra

tycker,
men detta känns fräscht för mig. Jag hade stagnerat, men nu är
det kul
igen. Den glädjen går att jämföra med Ebba.

Ångrar
Bellman

En
sak i sin karriär ångrar han dock: Imperiets tolkning av Bellmans

”Fredmans
epistel nr 81″ (”Märk hur vår skugga… ”). Än i
dag tror folk

nämligen
att Peace, Love & Pitbulls bara är ett tidsfördriv och att det

snart
kommer en käck ballad.

-
Ja, det är bara att inse att den där Bellman-singeln är det
största

misstaget
som jag lyckats haspla ur mig. Har aldrig känt mig som en sån

som
blir igenkänd av tanter på kaféer. Men det är ingenting som jag
lider av…
jo, det gör jag nog eftersom jag talar om det, ha ha!

Offspring

Thåström
har inte spelat punk sedan Ebba Gröns splittring 1983.

Han
var dock den definitiva punkaren och sjöng tidigt: ”fortsätt
fortsätt

å
va rebell”.

Elva
år har gått och punken är tillbaka på listorna.

Expressen
undrade vad punkfarfar Thåström tycker om dagens framgångsrika band.

BAD
RELIGION

Förgrundsfigurer
inom den melodiösa punken med listframgången ”Stranger than
fiction”.

-
Den här typen av snabbpunk är så jävla förknippad med en viss
period i mitt
liv. Punk låter jävligt pubertalt. Det är kanske hela meningen med den,
men jag har mycket svårt att relatera till den även om jag är
väldigt infantil.
Men det här… tja, det kan nog vara bra när man är pissfull på en
klubb.

DE
LYCKLIGA KOMPISARNA

Singeln
”Vad har du i fickan, Jan?” med covers av bland andra Eddie
Meduza och
Mörbyligan.

-
Musik som man blir glad av. Förut var punken aggressiv och stod förnågonting.
Nu känns den bara som tra la la. Tiden har helt sprungit i kapp musikformen.
Jag vet ingenting om De Lyckliga Kompisarna förutom lite som jag
har läst. Den här (med covers) är någonting som punkgrupper
brukar ha en
förkärlek till. Antar att det kan skyllas på Ebba Grön att man
ska göra covers
på alla möjliga och omöjliga grupper. Ebba valde nog med lite rättare
smak än De Lyckliga Kompisarna, tycker jag. Men de hade säkert skitkul
i studion.

OFFSPRING

Miljonsäljande
amerikansk poppunk med MTV-hiten ”Come out and play” i spetsen.

-
Va? Det var det jävligaste! Bäst hittills. Känns lite kul och
eget. Mer 90-tal?
Ja, men det låter jävligt mycket 60-tal.

GREEN
DAY

Mer
miljonsäljande amerikansk punk med brittisk sång från albumet”Dookie”.

-
Green Day har jag sett på burken. Det är något engelskt, va? Inte?
Jo, det
är väl okej. Jag kan lyssna på det och förstå varför de gör
det men jag
får ingen kick av det.

DIA
PSALMA

Succéplattan
”Gryningstid” är svensk folkpunk.

-
Jag har bara hört hiten. Vad jag inte förstår är att det är så
vänlig musik.
Punken har utvecklats till något slags trallvänlig grej. Inget ont om
Dia Psalma, men om jag var punkare skulle jag spela hardcore.

FOTNOT:
Hardcore är en hårdare variant av punk.

I natt spelar technobandet Field. Med sin har de Jesper Skarin, sångare och basist i Switch Opens, på trummor. Han beskriver jobbet som livebatterist i ett technoband ”som AC/DC, jag bara följer musiken”.

Kolla absolut upp Switch Opens (tidigare Fingerspitzengefühl). Nytt, självbetitlat album i september. Stökig, eklektisk, rock/metal som lär bli en av höstens och kanske årets bästa plattor. Jag hört flera av låtarna live så det krävs ett sammanbrott av bandet för att skivan inte ska bli fantastisk.

Field/Jesper: posing has been out since 89, let me have a cigarette in peace!

Kerry King, Slayers skallige gitarrist, är så klart inte här. Men Engels gitarrist ”Sune” berättade precis, efter att ha hört att jag tagits för både den ena och den andra hårdrocksstjärnan, att en kille på en festival trott att han var Kerry King.

- Kerry King stod då bara några meter ifrån mig, skrattar ”Sune”.

Sune: Kerry King?! Äh, jag är en ung Glen Benton med sug i blicken!

Här står Anna Ternheim. Hon spelar gitarr och sjunger. Vilken uppenbarelse! Det röda pianot, alltså. Skandal att ställa en vattenflaska på en sådan skönhet.

Först Mars Voltas vrålläckra vita mikrofon med tillhörande sladd och stativ och nu detta – jag är otroligt svag för sådana små men inte alls obetydliga detaljer.

Kunde inte motstå att ta en bild. Detta är alltså mitt i centrala Arvika, mittemot stationen där tusen och åter tusentals packade festivalbesökare samlas. På trappan nedanför står en Systembolaget-påse med tomma spritflaskor. Måste vara jättekul att jobba här under festivalen…

Sent i natt uppträdde Andreas Tilliander på Arvikafestivalen. Dagen efter att han spelat på Quartfestivalen i Norge tidigare i veckan skickade han den här topp fem-listan till bloggen.

Fem anledningar till att jag bad om att få bli fotograferad med Ozzy Osbourne igår.

1. För att irritera Familjen-Johan som är ett stort fan, men som var på toaletten just när jag pratade med Ozzy.

2. För att jag älskar de där ”shredsen” som någon gjort av honom på YouTube.

3. För att imponera på min bror, som spelade Motörhead på sitt rum när vi var barn. Mamma imponerade jag på genom att ta en liknande bild med mig och Thore Skogman en gång i tiden. Den har hon inramad i sitt kök nu.

4. För att han heter nästan likadant som en av mina verkliga gudar, King Tubby (som egentligen hette Osbourne Ruddock)

5. För att jag under nästan hela min uppväxt lyssnat mest på elektronisk musik och egentligen mest känner igen honom från den där dokusåpan.

Ozzy: Shaaaaaron! Shaaaaaron! What the fokk is happening?! What am I doing? I don’t understand. Shaaaaaaron! Heeelp me! Who is this creepy looking guy? Shaaaaaaaron!

Ibland blir det bara knas med blogginläggen. Det förra ser helt knäppt ut. Har försökt fixa till det men det blir bara värre ju mer jag pillar i texten. 

I torsdags spelade James Yuill på festivalen, som skriver så här om honom:

”Manskulle man kunna beskriva James musik som om en Laptop befruktat enakustisk gitarr och sedan fött ett helt bedårande vackertkärleksbarn som letar sig in i allas hjärtan. Det låter somkombinationen skulle resultera i en grynig soppa men faktum är attsällan smakar soppan så bra som när James Yuill får tillaga den.”

James Yuill är något otippat ett fan av Korn, festivalens sista headliner. Så mycket att han valt att ge bloggen en topp fem-lista med sin Korn-favoritlåtar.

1.Dirty (from Issues)
I love the harmonies in this track. A greatway to end a fantastic album. The middle 8 at 2.02 is genius withthat really jazzy melodic guitar part.

2.Good God (from Life Is Peachy)
The early days of Korn when theywere not as polished as their recent albums. This track shows thatKorn can, in the middle of seeming chaos, slip in a really poptasticchorus.

3.Falling Away From Me (from Issues)
I think this is one of theirmost commercial tracks. Fantastic song!

4.It’s On! (from Follow The Leader)
A great way to start their (inmy opinon) best album. it’s all about the drum fill at 0.55 secondsin.

5.Reclaim My Place (from Follow The Leader)
A mamouth riff. I lovethe way the verses swing too.

James: Here you see the brain of an average Korn fan. It’s big, fat and ugly.

Engel spelar i kväll – i Arvika. Gitarristen Niclas Engelin grundade bandet och är en viktig medlem.

In Flames spelar i kväll – i Finland. Niclas Engelin har sedan i januari varit livegitarrist i In Flames.

Somebody fucked up. Vinnaren heter In Flames medan Arvikapubliken får nöja sig med backtrack.

När Engel hade spelat klart på Harry B James i Stockholm för några veckor sedan kom först en kille fram till mig och tackade mig för konserten. En halvtimme senare kom en annan kille fram och sa samma sak. Enligt dem var jag sångare i Engel.

Detta är skrattretande, för det finns inga som helst likheter, men jag har genom åren blivit tagen för både Sepulturas Max Cavalera (tidigt 90-tal, när vi båda hade långt, blont hår) och Megadeths Dave Mustaine (också tidigt 90-tal). Värst är nog ändå tjejen som på en Faith No More-konsert fick för sig att jag var Mike Patton och insisterade på att få min autograf. Hon gav sig inte så jag skrev en autograf.

Undrar om den har sålts på Ebay?