Efter en bombastisk attack i TV4 har vi på nytt fått veta att de som syr kläder åt H&M har usla löner och jobbar långa dagar jämfört med Sverige.
Vad är din slutsats – ska vi sluta köpa H&M-kläder? Och skicka tillbaka textilarbetarna till risfälten?
Eller är det dags att förstå att Bangladesh och Kambodja inte är Borås?
Min slutsats: H&M och Karl-Johan Persson borde byta fot.

Precis som TV4:s reportageteam har jag bjudits in av H&M till fabriker som syr kläder åt den svenska modejätten. H&M har inga egna fabriker – alla kläder som finns i butikerna köps in från olika leverantörer världen över. Inköpskedjan domineras av Kina, Bangladesh och Indien och med tanke på att lönerna är lägst i det sistnämnda landet åkte jag dit.
I början av september rapporterade jag i Expressen om minimilöner på 270 kronor i månaden inom textilindustrin i Bangladesh. H&M hade inga problem med att jag själv pratade med anställda eller fabriksägare och en av dem berättade att 400 av hans 2 500 anställda får nöja sig med minimilön.
Från ett svenskt perspektiv är det svindlande siffror – 270 kronor i månaden, 11 kronor om dagen och bara en dryg krona i månaden med tanke på den sex dagar långa arbetsveckan. Och då ska ni dessutom veta att det är varmt i fabrikerna, hög ljudvolym och trångt.
Bangladesh är inte Borås, men anslaget i TV4 var tydligt:
- Skulle du kunna leva på en lön på 500 kronor i månaden, undrade tv-hallåan när reportaget påannonserades inför svenska tv-tittare.
TV4 avslöjade i sitt reportage från Kambodja att minimilönen i Kambodja är drygt 500 kronor per månad, eller tre kronor i timmen.
TV4 gjorde också stor sak av att andra klädföretag ställt krav på att leverantörer i Kambodja ska betala ut ”levnadslöner”. Problemet är att det inte finns en tydlig definition av vad som är en levnadslön och att vissa organisationer har en utopisk verklighetsuppfattning.
I tv-reportaget saknade jag svar på en viktig fråga – betalar leverantörerna till klädföretagen med lönekravet de facto ut så höga löner? Jag är tveksam till det eftersom fabrikerna syr kläder åt flera olika företag. Det finns skäl att tro att klädföretagen som skrivit in detta i uppförandekoden inte gjort mer än så och struntat i att följa upp kravet – den sämsta sortens plakatpolitik som inte gör tillvaron bättre för textilarbetarna.
Den som inte har förmågan att tänka i två steg drar nu slutsatsen: Köp aldrig mer kläder från H&M.
Men vilket klädföretag syr inte kläder i låglöneländer? Och vad skulle en bojkott innebära för de fattiga i utvecklingsländerna? Textilindustrin är den ekonomiska motorn i många fattiga länder – alternativet är en återgång till jordbruket och risodlingarna.
Att köpa kläder från låglöneländer är en form av välgörenhet, sägs det.
Karl-Johan Persson och H&M skulle kunna göra mer för att tackla problematiken för att kunderna ska förstå kopplingen. Han skulle själv ha ställt upp på en intervju i TV4 och svarat på frågorna eftersom han anser att han inte har något att dölja – och inte är någon dumskalle i intervjusituationer.
Nu bjöd han istället på bra dramaturgi i tv-reportaget genom att vägra ställa upp på en intervju och den nedklippta versionen av ordväxlingen på den senaste H&M-presskonferensen gav sken av att han inte ville svara (även om jag själv som var med tyckte att det var en lång intervju med frågor som upprepades flera gånger).
Persson borde också se över H&M:s uppförandekod i låglöneländer. H&M ställer redan krav på arbetstider, raster, arbetsyta och annat för att leverantörerna ska vara godkända och skulle även kunna skriva in ett realistiskt krav på minimilön utan att ägna sig åt plakatpolitik. H&M är så stort att de kan köra över regeringarna och fabriksägarnas lönesättning och tvinga hela branschen att följa efter.