Den årliga nödträningen inföll igår, och det är intressant att man varje år, trots att man gjort det så många gånger, ändå lär sig något nytt. Eller ställer en fråga man aldrig ställt.

Igår var det också dags för brandövningarna, vilka alltid utförs med skräckblandad förtjusning. Instruktören eldar i en ugn, på en toalett, bakom en vägg, i en hatthylla etc, och så hugger vi en blandsläckare och släcker enligt konstens alla regler och blir sedan utvärderade av instruktören och varandra.

När vi gör denna övning får vi låna flygakademins snygga overaller som finns i tre storlekar, i övrigt ingen passform alls kan man säga.
Bredvid mig stod en äldre manlig purser och såg mig bläddra bland de färggranna overallerna och så sa han:

-Jag tycker du ska ta en blå så att din rumpa får plats, hihi.

Blå, det är Large det. I år ialla fall. Nästa år kan det vara en grå (och fotot nedan är från förra årets träning, hade glömt kameran i år, om du undrar om varför så många har blå på sig. Det året var blå troligen small. Bara för att man inte ska deppa ihop om man får byta färg kanske???:)

Och för upplysnings skull passade min akter alldeles utmärkt i den röda, medium, faktiskt.
Undrar hur han ska förklara sitt blåa öga idag förresten;)

Och vill man fördjupa sig i anatomi kan man ju alltid bli kompis med den här grabben. Han visar allt.

Det är inte så ofta kompisar gifter sig nu för tiden, det har varit fler skilsmässor bland vännerna än bröllop de senaste åren statistiskt sett, av naturliga skäl. (Bröllopen var vi på för 15 år sen ungefär…;)

I helgen var vi bjudna till 2 bröllop (otroligt att de hamnade på samma dag) och fick dessvärre tacka nej till det ena tyvärr, man skulle haft lust att klona sig.

Det är så mysigt med bröllop och man blir lite extra kär i varandra, och pussas lite extra den dan.
Idag är det vardag igen och måste göra nödträningsfrågorna, läsa till sista företagsekonomiprovet och lite andra vardagspyssel, men går här med en go känsla i magen och längtar tills Tony kommer hem från jobbet så jag kan få berätta för honom hur glad jag är att ha honom i mitt liv.
Tänker tillbaka på mitt eget bröllop och konstaterar att jag inte ångrar mitt val ett dugg.

http://www.expressen.se/nyheter/berusad-sas-pilot-fast-i-kontrollen-pa-arlanda/

Jädra idiot, är det första jag tänker.

Men jag tänker också att det är bra att säkerheten är så hög som den är, och att han inte kom upp att flyga.
Sen tänker jag på att det är konstigt att han på hemmabas (?) dyker upp påverkad, har han tagit en jamare innan han skulle till jobbet? Hur och varför?
Eller var det en tidig morgon där kvällen före hade tillbringats i goda vänners lag och han inte fattade att det inte funkar att dricka alkohol dan innan man ska jobba?

Förr i tiden (för 20 år sen) hade vi nåt som hette ”trivselstopp” en gång per år. Det kunde innebära 24 timmar i Madrid, där man kom in ena dagens eftermiddag och åkte nästa eftermiddag. Det gavs tillfällen till gemensam middag och dessa trivselstopp motsvarades av andra arbetsplatsers konferensresor eller personalutvecklingsresor, en motivationsfaktor helt enkelt.
Det hände att både kabin och cockpit tog vin till maten på middagen, å andra sidan var det ju ett knappt dygn till flygning så det var aldrig någon fara för att det blev FÖR bra.
Dessa stopp är sen länge borttagna, nu är det sällsynt att man alls hinner äta ihop. Än mindre ta ett glas vin ihop, antingen kommer man in mitt i natten och då är man för trött, annars ska man upp i ottan och då måste man sova tidigt. Det är verkligheten.
Därför är detta så förvånande, och jag skulle vilja höra fler omständigheter. Är det kollegorna som larmat att allt inte står rätt till? (Vi pratar om såna här saker varje nödträning, hur vi hanterar tex kollegor som verkar extremt trötta eller inte mår bra, eller som här kanske har privata problem av missbrukskaraktär, eftersom det skulle påverka säkerheten.
Skulle någon upptäcka att något inte står rätt till skulle man direkt prata med sina övriga kollegor om saken och ta action, det finns ju ingen som vill lägga sitt liv i andras händer som inte kan ta hand om en, eller hur?

I Skandinavien har vi ju heller inte samma auktoritetstro som i många andra länder, där kaptener är gudar och inte kan ifrågasättas. Skulle en styrman eller värdinna upptäcka att kapten är berusad här skulle steget att anmäla inte vara långt borta, det är en kollega som inte kan göra sitt jobb, då ska vederbörande inte hellt göra det. Bolaget skulle stå bakom, medan det finns risk att i länder där värdinnor och styrmän är underdåniga kapten, är steget längre. Där kanske man inte skulle tro på, eller i värsta fall, avskeda den som anmälde, som illojal.

Den här personen det handlar om ska antingen ha en bra förklaring, ha hjälp eller avskedas, för är detta medvetet och ogenomtänkt så passar han inte för sitt jobb, tyvärr. Tycker jag. Han gör skit för alla andra genom den här händelsen, och under mina 26 år har jag aldrig varit med om det, folk som flyger är väldigt försiktiga med alkohol generellt. Han ska inte få sprida en annan och falsk bild, det gör mig förbannad att han inte tänker på vad händelsen för med sig.

Hade förmiddagsföredrag för Friskis& Svettis i Malmö idag, och det var ett gäng riktigt härliga människor!
Vilken energi jag fick tillbaka, det är inte konstigt att man älskar sitt jobb!

När alla kom och vi hälsade tittade jag in i ett par kända ögon, och jag sa ”Hej, vi har träffats förr”.
Mannen tittade tillbaka med en blick som sa att det uttrycket hade han hört förr, men när jag berättade omständigheterna kom han faktiskt ihåg mig.

Jag fick hjälp att komma ihåg året för tillställningen (1997), då Solstollarna skapade sina kultprogram med Ulla-Bella, TullTull och Direktör Knegoff som för evigt etsade sig fast i det heliga rummet i minnesbarken. Ola Ström som spelade dessa karaktärer var med på föredraget idag, och jag berättade för honom om när jag var statist på en av deras inspelningar, i programmet där Lena Philipsson dansade på flygplansvingen. Han kom ihåg att jag agerade passagerare som gick av planet strax innan Lena.

Skämtade lite på föredraget om händelsen, att man fick ta om just den scenen 3 gånger för att det var en statist som överspelade, men lite sanning var det i det. Jag kunde inte låta bli att le med hela ansiktet den gången (heller) och det gör tydligen inte passagerare i så stor grad.

Jag måste gå in på www.solstollarna.se och återuppleva 80-talet en stund.
Vilka program som görs idag kommer fortfarande minnas om 25 år tror du?
Ola, du är kult!

Ringde in till cockpit, för att erbjuda kaffe till pojkarna som sitter inlåsta på sina stolar hela dagarna. stackarna.
-Hej, det är George Clooney, svarade kapten.
-Men hej, sa jag skrattande, ja, det stämmer , där är ju faktiskt vissa likheter!
-Nja, George har en bit kvar! sa han.

Jag var tvungen att gå in och kolla om det stämde.
Uniformen förvillade lite, men ja, kanske;)

(Skulle för den delen George någon gång ringa ochj bjuda mig på lunch, så får Tony åka till svärmor ett tag.)

Vi har dansat bugg i många år.
Det var en utmaning i början när vi kombinerade jujitsu på måndagar o onsdag och bugg på tisdagar, faktum är att inte alla dagar gick det att se skillnad på vilken sport vi ägnade oss åt för tillfället.

Buggen hade vissa kampsportsinfluenser kan man säga, jag hade lite svårt att acceptera att Tony skulle föra till exempel. Och när fröken skällde på mig och sa lite mjukt:

-Men Anette, det är faktiskt mannen som ska föra…
-Jamen om han inte GÖR det då? Va? Vem ska då göra det? Det blir ju som hemma när alla tänker ”det fixar sig” och menar att ”Anette fixar det”. Eller hur?
-Nja, sa hon, du måste låta honom.
-*fnys*
Och så blev tonen lite stram mellan oss kan man säga.

Nu efter åtskilliga terminer har han lärt sig föra ordentligt *host* och vi skrattar och har kul, ungefär som det är tänkt. Vi behöver ingen familjeterapi vid utgången längre om man säger.

Årets årliga dansuppvisning var igår, och jag hade önskat tidig landning för att kunna vara med. Schemat visade nåt annat, check-in 07.15 och check-ut 17 i Trondheim, så den uppvisningen skulle jag missa hur som helst. När Tony fick veta att jag inte skulle kunna delta frågade han istället ett par andra tjejer på dansen, vilka avböjde att dansa uppvisning med honom, och då återstod bara Jonas.
Jonas är huvét längre än Tony och är ett muskelpaket, och vägrade bestämt tillmötesgå Tonys påstående att ”Du får dansa tjej Jonas, det ser ju alla att du är kvinnan i vårt förhållande”, men ställde upp på att föra Tony som fick dansa tjejsteg. (Så kan han lära det, den hårda vägen, hur det är att bli förd. Ha!)
Igår hade dansskolan vi går på, ”Wilson Dance Center”, (Ann på Let´s dance du vet, och hennes fantastiske man Paul och kollega Agneta driver den) uppvisning på konserthuset, och efter dansen kallade Paul in Tony igen för att ställa några frågor om peruken.
-Äsch, jag ville likna Ann, sa Tony.
(Är inte säker på om Ann blev så glad att höra just det;) )

Om jag lyckas fjäska för sonen och han i ett nafs lyckas lägga ut filmen på Youtube, så ska jag lägga ut den här, den är rolig!! Jag kan några mut-tricks eftersom jag varit mamma rätt länge vid det här laget, och jag slår vad om att våra tonåringar hade älskat att sprida filmen med sin pappa i kjol och peruk till alla sina vänner.
I deras ålder är allt föräldrar gör pinsamt, och med denna film kan vännerna helt slappna av, inget deras föräldrar gör kommer kunna mäta sig liksom.

Förresten, har jag sagt att jag älskar att vara gift med Tony?
Det är nåt otroligt charmigt med män med humor och självkänsla tillräckligt att våga bjuda på sig. Mmmm.

…artiklarna som senaste veckan gått att läsa i medierna.

På ett sätt berör det mig väldigt mycket och jag har starka känslor när jag läser, å andra sidan är jag bara en anställd som inte med bästa vilja kan påverka mer än jag gör.
Alla övergripande beslut om flygplansköp och bränslepriser och aktiekapital och eventuella karteller eller samarbetsavtal-allt detta ligger i andras händer och min åsikt är som en hönsfjärt i vinden i dessa sammanhang.

Å andra sidan tycker jag det är så otroligt sorgligt att det inte går med vinst, att trots alla sparbeting och indragningar, så funkar inte konceptet längre, verkar det som.
Om alla vill flyga lågpris från A till B, utan att kunna välja bekväma säten och att kunna skicka sitt bagage i transfer, utan att kunna köpa en resa från A via B till C och känna sig trygg med att man är omhändertagen om det skulle strula på vägen.
Lågprisbolagen som har personal på avtal via utländska bemanningsföretag och/eller utan anställningstrygghet…tja, då är det väl inte så mycket mer att säga.
Då får det väl bara finnas den andra typen av bolag, och valmöjligheten minskar. Det blir en återgång till en typ av monopol.
Det är väldigt, väldigt sorgligt att läsa artiklar som heter ”Så ska Norwegian knäcka SAS” när man ett tag senare ska stå i en flygplansdörr och välkomna passagerare med ett leende på läpparna.
Jag har dock bestämt mig för att ha en attityd som säger att jag gör mitt bästa tills jag inte står upp längre. Var jag än är. Och i den attityden ingår att vara go o gla till mina passagerare och inte låta omständigheterna påverka mig sålänge jag är på jobbet.
Passagerarna ska kunna känna hur mycket jag och mina kollegor älskar det här! Yes sir!

Hade ställt klockan på 6.30 för att hinna träna innan jag skulle vara i skolan 10.
När klockan ringde stängde jag av den och tänkte att en liten halvtimme till inte skulle göra någon skillnad för världsfreden, jag vilade ögonen en stund till.
När jag vaknade nästa gång var klockan 9 och jag vaknade med ett bultande hjärta tack vare drömmen jag hade som är återkommande och alltid har ungefär samma ingredienser:

Jag kom i god tid, som vanligt, till det föredrag jag skulle hålla. Väl där upptäckte jag att jag varken hade dator, USB eller projektor med mig, vilket är själva förutsättningen för det bildföredrag jag skulle visa.
Jag slängde mig i bilen, men hur jag än körde kom jag fel, i återvändsgränder, mot enkelriktat, ut från stan på fel håll. När jag väl hittade hem, till det nya hus vi hade flyttat till suckade jag och konstaterade att vi skulle behöva tapetsera om och renovera, vi som just slutfört detta arbete i det ”gamla” huset. Hittade varken sladdar eller dator och klockan gick och frustrationen över tidspressen växte. Ville inte göra beställaren besviken.

Sen vaknade jag. Det var så skönt. Dator, sladdar och projektor stod på sina platser, huset visserligen i oordning men jag hittade inga 80-talstapeter i aprikos på väggarna. Bara det gjorde min dag.

Var fortfarande lite uppkörd när jag slog upp läroboken och behandlade Täckningsbidrag 1 och 2 och räknade på bidragskalkyler, men fick veta att jag skrivit 54/60 på redovisningsprovet och det skulle räcka till MVG.
Ett par-tre veckor till av 200% arbete och studier, sen ska jag slappna av och då ska jag drömma om tillvaron i solstolen med mina älsklingsböcker. Jag har redan köpt kaffe, det var extrapris, och jag tänker dricka massor. Kom gärna och håll mig sällskap.

Jesper cyklar genom Sverige i en kärlekskampanj, se filmen på Youtube!
Go Jesper, Go!
Världen behöver fler som dig!

Se mer här:

http://www.unicycling4love.com/se