Det är makalöst och helt underbart. För att verkligen förstå måste man ha varit där. Ni som varit i Rom och förälskat er vet vad jag skriver om. Det är som en klåda man inte vill ska gå över, en närhet till frälsning som man aldrig vill ska falla undan, fly bort ifrån en.

Vår kärlek har två hjärtan. Ett slår sina slag för färgerna i vårt favoritlag. Ett annat hjärta slår för själva fotbollen. Jag hoppas att Romas röda och Lazios blå hjärta kan slå tillsammans på söndag och att det blir en manifestation av de som ibland kallas barbarer och tyranner, facister och idioter, svin och förrädare. Även om det kanske inte känns så så har vi nervtrådar till samma källa, både Lazio och Roma.
Vi är alla döttrar och sönder till mäktiga Rom.

Och länge leve världens vackraste stad.

Jag kan känna doften från gränderna i Trastevere. Jag sitter på La Danesina jag också. Jag reflekterar ljuset från Tibern i mina solglasögon.

Rom är en kärlek, en hud, som blir mjukare för varje gång man vidrör den. Rom är en pulserande känsla av att allting är möjligt, av att livet har mer att ge än ett plötsligt ösregn i slutet av Maj och plötslig stormvarning över Västerbron.
Rom är Roma. Roma är Rom.

1987 låg Italien på en annan kontinent kändes det som. Jag höll stenhåt på Inter mot Blvåitt i Uefacupen. Det var jag mot hela skolgården, hela Göteborg, jag mot hela världen. Jag stod på Ullevis väldiga betongläktare och såg Zenga, Ferri och de andra klara 0-0.
Alla trodde det var klart.
Särskilt när Stig Fredriksson gjorde självmål nere på San Siro två veckor senare. Jag hade alltid känt mig utanför i skolan, aldrig varit mobbad, aldrig mobbat själv, bara suttit längst bak med tjocka böcker. Jag höll på Öis och hade redan i småskolan blivit upphängd i gallonbyxorna som straff.

Jag älskade italiensk fotboll och tro mig; 1987 var det inte många i Sverige som ens visste vilka lag som spelade i Italien.

I Göteborg håller nätsan alla på Blåvitt. Det är en blandning av Goa Gubbar och total kollektiv masspsykos. Det är otäckt. Allting är en enda ständig picknick med pytt i panna på papptallrikar, Kamratgård och träningsbyxor på tränarbänken. Om Blvåitt är en husvagssemester med ljummen folköl och pytt på burk är Öis en tre rätters middag med silverbestick och stärkt servett. För att inte tala om vad Inter kom att betyda för en fotbollsälskande outsider. Inter fick representera utanförskapet, Italien, allt det man gick och drömde om medan man gick i tonårsaktigt och blaskigt vidrigt västkustregn hela dagarna. I

nter blev en fläkt av den andra världen, av skönhet, elegans, stil och fness. Inter fick representera Italien helt enkelt. Inter blev en motpol mot medelmåtta, fulhet och 2000 på Ullevis läktare i trista matcher mot Grimsås, Saab och Öster.

Men så gör Stefan Pettersson 1-1 och Inter är utslaget. Jag visste vad som väntade. Jag visste vilken iskall ensamhet som väntade. Kunde redan höra alla pikar. Jag gick i svart sorgeband runt armen dagen efter. Det var min första stora fotbollssorg.
Den skulle följas av flera
Gud vet att den skulle följas av så många flera…

2. Inter-Milan, 24 februari 2013. Att få stå på San Siro i Milano och känna arenan fyllas av folk och förväntan är blan det mäktigaste man kan vara med om. Det är en verkligen en konstform och medicin mot alla som räknat ut serie A. När sedan de båda lagens fans kör sina Tifon blir det inte vackrare någonstans i hela världen.

3 Mario Balotellis återkomst till serie A. För oss som älskar italiensk fotboll är säsongen fylld av magi, men visst kittlar det lite extra med en sådan oberäknelig superstjärna som Balotelli i ligan. Han hör hemma här.

4. Chiellini och Cavani i Neapel. Under seriefinalen i Neapel rådde det fullt krig mellan Juventus Giorgio Chiellini och Napolis Edison Cavani. Det drogs i år och armbågades för fullt. Efteråt tog de i hand och slöt fred. Storslaget att se på alla sätt.

5. Torino-Juventus. Rent personligt var det stort ör mig att få se derbyt på samma arena som min farsa såg Omar Sivori avgöra matcher för femtio år sedan. Det är vackert med cirklar som sluts, för att sedan starta om igen. Om femtio år kanske min son står på samma arena och ser samma lag. Hisnande tanke.

6. Roma-Juventus 1-0. När Francesco Totti pangade in sitt grandiosa segermål för Roma mot Juventus var det ett av säsongens vackraste mål. Den moraliska betydelsen är svår att överblicka. Matchen spelades i februari i år och redan då stod det klart att Juve var bäst så en seger över dem betydde så mycket för Roma.

7. Albin Ekdal. Under nästan hela säsongen har unge herr Ekdal fått spela från start för sitt Cagliari och dessutom gjort det riktigt bra. Att han inte är spelar för Sverige i A-landslaget är en gåta.

8. Vincenzo Montella. Under hela säsongen har hans Fiorentina spelat den finaste och roligaste fotbollen i hela serie A. Hans ödmjuka och medmänskliga framtoning är befriande och värdig.

9. Amatören på Milanello. En solig dag i februari vacklade jag oanmäld in på Milanello. Inget kort behövdes, ingen viktig min. Bara glada ögon och ett fast handslag. Jag möttes av Max Allegri som tog i hand och Riccardo Montolivo som kom fram och sade hej.

10. Silvio… Jag ska inte recensera hans leverne eller hans politik. Men att ifrågasätta Max Allegri efter vad han lyckats göra med Milan under en säsong som startade i totalt kaos, är onekligen en aning magstarkt.

Hos syskonen Milan har det gått bättre. Särskilt om man beaktar var Milan stod någonstans när säsongen drog i gång i september. Jag var i Italien under den turbulenta tiden när Ibrahimovic och Silva flyttade till PSG och jag såg Max Allegris plågade ansikte under presskonferenserna den sommaren. Han lämnades med en spillra till ett lag. Han stod bland sot och aska. I detta kaos behöll han lugnet. Ur samma kaos byggde han tålmodigt ett nytt lag, delvis med hjälp av unge herr El Shaarawy. Men lagets främste byggsten, själva fundamentet för att Milan gått så bra som de gjort, är tränare Allegri. Därför känns det både osmakligt och halvt bisarrt att Silvio Berlusconi verkar vilja göra sig av med honom. Få, om ens någon i fotbollsvärlden, hade kunnat göra ett bättre jobb med detta Milan.
När Mario Balotelli kom till klubben fick serie A sin superstjärna som man längtat efter ända sedan Ibrahimovic försvann.

I Florens har Fiorentina klättrat ännu ett steg på sin tålmodiga och ödmjuka vandring mot toppen. Under ödmjuka och skicklige Vincenzo Montella har La Viola blomstrat och under kapellmästare Stevan Jovetic har Fiorentina under säsongen samsats i en sällsam symfoni av organsierat försvarsspel och snabbt, tekniskt och skickligt anfallsspel.

Roma fick halva säsongen spolierad av lekledaren Zeman som använde storklubben som ett försöksdjur för idiotiskt anfallsspel. Alla bakdörrar stod och slog i vinden. Zeman tände en cigg och såg svår ut. Till sist fick han sparken och de bakre dörrarna stängdes och Roma började vinna igen.

I Neapel har Edison Cavani gått från helylle till buffel genom sin otrohetsaffär. Men på fotbollsplanen har han i högsta grad fortsatt att leverera. Han är utan tvekan en av ligans och säsongens viktigaste och värdigaste förgrundfigurer. Liksom Udineses fantastiske Antonio Di Natale. Obarmhärtigt genialisk.

Italien gjorde ett ovanligt starkt år ute i Europa ( så är det faktiskt) och börjar man ta Europa League på allvar finns chanserna att förbättra sina positioner ytterliggare.

I Turin tog Juventus ännu ett stort steg in i framtiden. Med nya arenan, fullsatta läktare och en noggrann plan och tanke med projektet, kommert Juve mer eller mindre tvinga de andra italienska klubbarna att skynda på sin vandring in i framtiden. Juventus vill behålla Antonio Conte och Conte vet det. Alltså kommer han få familjen Agnelli att öppna plånboken. Tidigare i vår talades och skrevs det rätt mycket om en viss Ibrahimovic. Nu har det spåret kallnat något. I stället har Manchester Citys Carlos Tevez örjat blinka rätt starkt. Den som lever få se.

I Sverige har serie A flyttat ut i farstun. Men vi som förlorat våra hjärtan till denna liga har haft ett galet, underbart, sorgligt och fantastiskt år. Precis som vanligt. Helt slut är det inte heller. På söndag möts Roma och Lazio, i Rom dessutom, i final i Italienska cupen…
Kan bli episkt det också. På ett eller annat sätt.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Det finns den där låga varianten som gränsar till hämnd när man ligger med allt kvinnligt som rör sig (och ligger still) bara för att ens tjej snubbel-ramlat ner i fel säng på sin charterresa till Grekland. Sedan finns den mer subtila form av revansch som kommer över tid. När man låter tiden utvisa att man faktiskt lyckades bli en del av det som lärare, socialsekreterare, kuratorer, platsförmedlare, och andra sorgsna människor med renstädade skrivbord och tomma hjärtan, svor på att man aldrig skulle lyckas bli.

Den vackraste revanschen är ändå den när man reser sig upp efter att man trillat i gruset och känt hatarnas klack i nacken. När man legat fet och svettig, sjuk och full i en gränd med isregnet innanför jackan. När man haft kronofogden i hasorna, aldrig några pengar, och döden som en tequila-mask i flaskan.

Då vänder det.

När man kräkts färdigt i handfatet. När man äntligen fått nog av ölmage, bakfylla och abstinens och lägger av, lär sig av sina misstag, börjar träna, går ner i vikt, sliter som en bandhund, som en Rocky, som en mästare, och man slänger alla flaskor, skurar golvet med Ajaxcitron, diskar och köper nya kläder, och så en dag, åker man tillbaka till staden som aldrig trodde på en, och man tar en långsam promenad genom stan i sin nya kostym och den sitter som smäck, den sitter som en extra hud, och ögonen glittrar och man hälsar på förvånade före-detta-fiender som inte känner igen en, men de är inte fiender längre eftersom man glömt deras namn, man har glömt deras hat eftersom man inte behöver det längre.

Man behöver inte stamma deras oviktiga namn eftersom man ramlat så hårt det går att ramla och ändå lyckats ta sig upp och man möter alla man ser med fast handslag och stadig blick och man har lyckats förvandla sina motmänniskor till medmänniskor och när man gått runt i den där stan som helst hade velat se en död, tar man tåget därifrån, ett sent kvällståg som som en pil rakt in i kvällssolen och man märker hur mycket lättare man är när allt oviktigt rasar av en. Man är en vinnare igen. Man har överlevt.

Och att överleva, att stå nykter, redig, och stark framför sin fiende, att inte skämmas, är den ultiamata revanschen. Tiden kommer avslöja allting. Dina fiender kommer aldrig i längden kunna hålla dig på mattan om du överlever.

Tiden är alltid din vän.

I kväll firar vi säsongsavslutning i Club Calcio klockan 20 i TV4 Sport.

Folk säger ”Res till Thailand. Res till Prag. Testa Barcelona. Paris är kärlekens stad. London sjunger hela nätterna.”

Det är helt säket fantastiska ställen. Men vad ska jag där att göra när jag ännu inte varit i Cinqueterre, när jag bara varit i Milano fyra gånger, när jag bara varit på Sicilien två gånger. Varför ska jag åka någon annastans när Venedig, Roma, Torino, Firenze, Lucca, Bologna, Verona, Vicenza och Ferrara alla ligger inom några få timmars tågresa.

Vad ska jag på en menlös strand att göra när jag kan ta flyget från Arlanda på morgonen och på kvällen röra mig i i grupp ihop med förväntan och poesi, ihop med flaggor och vespor, ljus och sakrala gränder, Gud och kyrkor,, ihop med cypresserna och det utspillda, himmelska ljuset, mot ännu en match på plats, i hjärtats förmak, få vara en del av fotbollskulturens vibrerande centrum?!

Jag gav Paris chansen. Två gånger. Uppdelat på några år. Det är en mulen, ansträngd, hotfull och skrämmande stad. I Paris är jag livrädd mitt på dagen. Att ta tunnelbanan känns som ett självmordsförsök. Folk stirrar hotfullt. Det ligger slagsmål i luften.

Jag har vaknat upp på botten av en stängd container i London och lyckats klamra mig upp och ut och satt mig på närmaste pub i min skinnjacka, mitt lortiga pannband för att dricka ikapp minnena från kvällen före. Men hur fucking fun är London för en som inte dricker alkohol längre?

I Rom är jag inte rädd ens mitt i natten. Undviker jag bara Termini när det blivit mörkt känner jag mig säkrare där än på vilken gågata i Sverige som helst.

Jag älskar lukten av brända kastanjer, av låg sol, av rök och gränder. Jag älskar att komma upp för trapporna på Olympiastadion och se planen sjunga sina sånger i strålkastarljuset, höra fansen, se fanorna vaja i takt med vinden och sången. Jag älskar diskussionerna, alla engagerade ansikten, de stora rosa tidningarna som flamingovingar under armen.

Det finns nästan inget mäktigare än att leta upp sin plats och känna den där delaktigheten. Jag tror det handlar om att vi vet innerst inne att vi är ensamma.

Och känslan av att gå på fotboll tillsammans med andra får oss att för några timmar glömma att vi faktiskt är det.

Kärlek är svårt, men inte omöjligt. Kärlek kan vara att inte ge efter för hatet. Hålla tillbaka en sekund när allt blir blixtrande ljus, att gå ner i källaren en stund, ta en promenad. Men kärlek kan också vara att sätta vågorna i svall, att slipa den där stenen på stranden, att stolt och med högburet huvud gång på gång förklara fakta för människor som skrivit ner sitt fotbollsevangelium på baksidan av en bussbiljett. Men som tror sig ha skrivit en Bibel.

Jag minns ett tågmöte för något år sedan, mellan Venedig och Grado. Tåget stannade. Och stod still. En del kastade sig förtvivlat mot rutorna. Alla böjrade diskutera hur länge vi skulle bli stående. Det talades i mobiltelefoner. Längs rälsen sprang ombordpersonal med bekymrade miner, som strax före katastrofen. De såg ut som statsmän gör när de går igenom mixed zone, sammanbitna, stressade, fokuserade, oåtkomliga.

Det gapades, pekades åt alla möjliga håll. Det bads till Gud. Varenda passagerare förvandlades till en drama queen. Någon gjorde sig klar att övernatta på tåget och för detta ändamål hade han en sovsäck med sig.
- Den har jag alltid med mig när jag åker tåg, förklarade han. Man vet aldrig när man kan komma att behöva den. Jag är glad att jag har med mig den i dag, skrockade han och himlade med ögonen.
Efter en kvart rullade tåget igen. All panik vädrades ut. Alla ansikten sjönk tillbaka, rörde inte en min. Ingen talade längre med varandra och ombordpersonalen sjönk tillbaka i sina stolar med den rosa Gazzettan som en utslagen flamingovinge i knäet.

Italien är hela tiden nära katastrof. Man lever en sekund från kaos. På riktigt och i fantasin. Därför kanske man inte ens märker när hela bygget en dag, långsamt glider ner i den där ravinen. Det är det jag är mest rädd för. Jag älskar Italien. Jag älskar Il Calcio. Det är två bröder i likadana jackor.
Det är en pojke och flicka på skolgården en vintermorgon, hand i hand. Det är synonymt.

Kärlek är att sträcka ut en hand till sin motståndare, att knyta motståndarhalsduken runt halsen och ta ett foto med mobilkameran. Att lägga armen om derbybrodern i de andra färgerna…
Kärlek är att sitta still och tålmodig med ett litet leende under en engelsk ligamatch.

Vi supportrar är kärlek, är lagens kompasser. Vi har ett ansvar att inte göda misstron, att inte stirra oss blinda på vår egen spegelbild, utan faktiskt kunna se skönheten hos våra motståndare, i andra färgkombinationer, i andra ränder.

Hjärtat är min kompass. Den leder mig naivt vilse ibland. Jag går i fällor som mindre godtrogna medborgare sätter upp. Men jag tar det. Det är okej.

Fotboll är inte på liv och död, det är viktigare än så heter det ju. Och med all denna kärlek följer ett ansvar, nämligen att hålla samman, att sträcka ut en hand, dra ut en stol. Att höra sorlet av motståndarnas röster och ändå fortsätta gå. Att öppna upp ett fönster mot julnatten och att kunna erkänna sina brister, sina fel, sina fördomar, sin litenhet, sin rädsla, sin skräck.

För grejen är, att när du erkänner dina motståndare, de där andra färgerna, så erkänner du dig själv. Du växer. Du blir onårbar. Hat rinner av dig, fastnar i det väldiga osynliga nät du spänner mellan julhimlen och dig själv. Att sträcka ut en hand i det väldiga främmande vimlet är din seger.
Det är det vackra i det här, genom att bjuda in och vara tolerant, blir du onårbar.
Och under stjärnhimlen är ditt hjärta en kompass.

Den glittrar som en rödgul solnedgång i mitt höga fönster. Den riktiga solen går ner bakom hustaken. Den gör ju det varje dag. Alla dagar skjuts in i evighet, varsamt, ömt. Också den bittraste strid slipas mjuk och rund av tiden. Också den suraste poängförlust släpper sitt grepp.

Barnen leker nere på innergården. De är kanske tio år. En av pojkarna har en Inter-tröja på sig. Han ser lycklig ut. Jag är glad för hans skull. Han ser så lycklig ut i sin Zanetti-tröja. Min Totti-tröja är också fortfarande lika vacker. Jag kommer på mig själv med att le, nästan motvilligt.

Det är lätt att glömma sitt förflutna när man når toppen. Plötsligt känns vägen dit väldigt kort, som om den klättrades för länge sedan.

Två flaggbärare. Totti och Zanetti lever historien. De gör sig odödliga för sina lag mitt framför våra ögon.

För övrigt är det märkligt hur många det finns som verkar ha alla sanningar om hur Italien och italiensk fotboll fungerar. Jag tror inte ens Italien själva förstår det. Det är också en del av vår fascination inför Il Calcio; det finns inget facit, finns inga givna mallar att hålla sig till.
Och finns dem; så ändras dem hela tiden, skiftar form, ändrar mönster.

Kärleken till Il Calcio är sann passion och sann passion låter sig aldrig objektivt låsas in i uttänkta mallar.

Ödmjukhet och framgång är en vacker kombination. Att bära med sig sitt trasiga förflutna med blicken riktad framåt är bevis på riktig framgång, sådan som en tabellplacering aldrig kan ändra på.

Vi kan kalla min gamla lärare i svenska för Ann. För det heter hon nämligen. Hon såg ut som ett okaklat badrum i ansiktet. Hon smackade när hon talade. Hon vägrade öppna fönstret när det blev för varmt. Hon sade till mig att jag aldrig någonsin skulle lyckas bli författare.

Ann hade fått för sig att mina släktingar var facister för att de var från Italien. Jag förklarade för henne att det i själva verket var tvärtom. men hon lyssnade inte. Hon hade bestämt sig. Hon satt uppflugen som en padda på den gröna filtstolen och smackade belåtet som en oantastlig och äcklig spyfluga från helvetet. Jag satt och önskade henne till hundarna medan timmarna släpade sig fram i det kvava klassrummet.

Jag har släktingar som gått hem till Italien från koncentrationsläger i Tyskland.

Jag gick ut på skolgården den där varma majdagen, strax före min student, och bestämde mig där och då för att bli författare och för att aldrig glömma en enda jävel som gjort livet orättvist surt för mig genom åren. Ingen kommer och pillar sina feta, fläskiga myndighets- fingrar i mina ögon. Jag har hållit det där löftet. Det har skramlat tungt och ibland sett lite fånigt ut men jag har hållit det där löftet.

Det var till Torino mina släktingar gick. En av dem anslöt sig till partisanerna och jagade Mussolini och en annan vägrar tala om sina hemska upplevelser i koncentrationslägret. Jag är ett resultat av deras kamp. Jag finns här för att de trotsade alla onämnbara fasor som finns. Jag går här i en helt annan sorts vardag delvis tack vare att de aldrig slutade tro och hoppas.

Livet är vackert, är en svanesång över passerade dagar, men livet är också en kamp för värdighet, för att vägra ta skit frånmänniskoe som av någon anledning fått chansen att trycka ner en i skorna.

Hämnden är inte bara ljuv, den är smakrik värre. Den är oerhörd, såväl i fotbollen som i livet. Tålamod, innerlighet och temperament är nyckelord för att få uppleva revanschen.

Att hålla vetskapen nära hjärtat, att stå stadig i blåsen, och att ta chansen och tillfället att hålla tillbaka slaget när chansen kommer, är nödvändiga ingridienser.

Tiden talar för er. Tiden kommer avslöja allting. Jag minns att jag tänkte så när jag gick hem från skolan de där dagarna, i början av nittiotalet.
Livet går att översätta. Kärleken till laget är livet i kocentrat. Ingenting är omöjligt. Ingenting är för svårt. Det okända språket går att översätta, går att förstå.

Jag är fortfarande den där pojken som kunde rabbla Italiens VM- lag 1982 utantill.

Jag är den där pojken som snickrade på en dröm i natten, när alla sov och när ingen såg.

Drömmar som håller snickras det på i ensamhet.

Guds kvarnar mal långsamt, men de mal säkert.

Blir sittande i soffan med en katt vid min sida, småzappar mig genom teve träsket. Äntligen börjar Fiorentina- Palermo och efter en halvtimma ser man molnen dra ihop sig ovanför bergen runt Florens. Man inser att det kommer börja regna. Det börjar regna. Och sedan slutar det inte.

En bild käkar sig in i mig, sätter sina små sylvassa termitänder i mitt mjuka oskyddade hjärta. Palermo har precis just åkt ut serie A och det regnar.
Ett sånt där småskaligt, ettrigt regn som aldrig tycks upphöra. Ett sånt där regn man sprang ut i som helt ung med ögonen mot himlen. När man satt på Västerhus i Majorna och funderade ut lögner till sin flickvän om varför man varit borta hela natten. Ett sånt regn. Ett vän-regn. Vänskapsregn.

En man i min egen ålder står på en allt tommare läktare och han gråter. Man ser att han liksom regnet försökt stå emot. Men det är lönlöst. Han gråter eftersom han inser att det är meningslöst att stå emot.

Han har sin son med sig och han är kanske sju, åtta år och han försöker klamra sig fast vid sin pappa, försöker nå runt honom med sina korta armar, försöker krama honom, också han i Palermos rosa matchtröja, blöt, ledsen, säkert förvirrad av pappans tårar. Det är väldigt rörande i all sin oerhörda mänsklighet. Det är då det slår mig. Det är vad det här handlar om. En son som försöker trösta sin pappa är vad det här handlar om. Tårarna när hjärtan brister för att favoritlaget åker ur. En farsa som gråter helt öppet framför sin lilla son är vad det här handlar om. Han skäms inte, varför skulle han?

Han är exakt lika rädd, lika liten, lika stor, lika förvirrad som sin son. Han vet inte ett dugg mer om livet. Han vet inte ett dugg mer om villkoren att vara en medmänniska bland medmänniskor på den här märkliga planeten. Han trodde det möjligen men just nu har Palermo har åkt ur högsta serien och han inser plötsligt att allting han trott på, inte är värt något, inte betyder något, att allt det där bara varit fasader mot en bakgård där man alltid rör sig i blindo och där det är okej att vara ledsen inför sitt eget barn.

De där tårarna är beviset för att fkärleken till fotboll aldrig är objektiv, att man aldrig kan närma sig fotbollens innersta kärna utan att vara passionerat insatt och känslomässigt bunden.

Jag stänger av teven men får inte bort den där vackra bilden av pojkens armar runt sin ledsna pappa. Det är vad allt vettigt fotbollskskrivande bör sträva efter, att vara de där små armarna runt sin pappas ledsna nacke.

Jag går ut i mitt eget regn och tar en promenad runt stan. Tårar är aldrig farliga. Det är när man slutar gråta, slutar känna, slutar brinna, slutar längta som man dör, som man stelnar i en hemsk grimas.