Ni vet ju att jag inte är en riktig sportjournalist.
Den bittre medelålders-tyckaren JC på DN använder en krönika varannan vecka åt att ihärdigt påpeka detta.
På den konkurrerande tidningen finns många mytomaner som av olika anledningar slåss med näbbar och klor åt att misskreditera undertecknad.
Låt oss gå igenom anklagelserna.
Nej, jag har ingen utbildning i journalistik. På tidningen jag jobbar är jag satt för att skriva om italiensk fotboll, ibland om spansk fotboll, ibland om engelsk.
Ändå får jag skit för att jag inte går på regniga allsvenska matcher!
Ja, jag får skit för i stort sett allting. Jag ska inte lipa om det. Det är som det är. Jag är 40. Jag kan ta det.
Även om jag ibland, eftersom jag trots allt är människa, kan fundera över varför så många människor ägnar så mycket tid åt att medvetet ljuga, förställa och förstöra för mig.
Det mest skrämmande i sammanhanget är att ingen frågar dem som skriver all skit. Det är alltid jag som står där med anklagelsen och det är alltid jag som måste försvara mig mot den. Det är aldrig han som sprider skitsnacket som behöver försvara eller förklara varför.
Det bästa sättet är att hålla käften, men till sist brister tålamodet.
Jag har vunnit väldigt fina priser för mitt skrivande om fotboll, flera gånger det finaste som finns; Guldskölden. Jag är nog den ende Expressen-skribenten som vunnit Aftonbladets pris som bästa sportskribent. Det är några år sedan visserligen men är det det som spökar?
Är det för att jag skriver om annat; böcker, andra krönikor, poesi, dikter? Är det för att jag vinner På Spåret?
Vad är det som provocerar?
Om ni nu tycker jag är så jävla dålig varför låter ni då bara inte fan i att läsa det jag skriver?
Jag lovar er, det finns massor av andra att läsa.
Det sorgliga i allt detta är att det inte är unga, lovande skribenter från underifrån, det är inte extremt begåvade undantag som skriker högst. Varför? För de behöver inte. De lyckas ändå. De behöver inte klättra på folk för att komma någonstans, eftersom deras talang bär dem.
Givetvis ska man inte hamna i försvarsställning men nu kände jag att det fan i mig får vara nog. Längst ner i näringskedjan sitter en man och skriver elakt om det vi gör i Club Calcio och det vi gjorde i EM. Alltså. En man skriver om människor som sitter i teve och som i sin tur skriver och pratar om de som spelar fotboll i en teve.
Råttan på repet. Näringskedja, kamrater.
Men detta ständiga käbbel. Denna låga form av att försöka lyfta sig själv genom att trycka ner andra. Jag har gjort det jag också. Men jag slutade med det när jag insåg att det jag är bra på inte påverkas av om det finns andra som också är bra på samma sak.
Men jag står fan inte ut med dessa pösiga lögner, detta lata skitsnack, dessa ständiga nålstick och försök att undergräva min värdighet som skribent. Det är möjligt att jag inte stått på Kopparvallen flest gånger av alla i journalistkåren, men mitt jobb är inte heller att skriva om Åtvidabergs hemmamatcher. Det finns andra bättre lämpade människor som älskar den typen av arbeten och de gör det med den äran.
Mitt område är serie A och man kan tycka att jag är en förbannad lipsill, men det finns få människor i detta land som skriver bättre och mer initierat om serie A än undertecknad.
Jag minns när JW på konkurrenten fysiskt klappade mig på huvudet och sade:
- Det spelar ingen roll hur bra du kommer skriva om ditt Italien, någon riktig journalist blir du aldrig.
Hon hade rätt. Jag blev aldrig journalist. Men jag lyckades rätt bra ändå.
Jag är för att stanna. Inse det, Och efter mig kommer en arme av självlärda gerillasoldater, partisaner i skrivandet som kommer skriva alla välutbildade medelklasstöntar, alla ljumma och perfekt paketerade skribenter av banan.
Framtiden tillhör oss självlärda.
