Plötsligt vår ute. Himlen blå, luften klar men inte kall. Milo och Mimmi springer över bron till Reimersholme och deras pappa springer efter,ljus, lätt, lycklig i steget.

I vardagen finns mysteriet, själva meningen med våra liv. Medan vi funderar på denna mening rusar den förbi oss, som träd på rad utanför ett tågfönster.

På söndag är det derby i Milano och både Milan och Inter kommer från djupa svackor i ligaspelet, men segrar ute i Europa. Milan vann borta mot Zenith i CL och Inter vann i går i EL, mot Baku.
På många sätt är det Anno Zero i Milano, både för Inter men kanske framför allt för Milan.
Jag var på plats i våras, förra säsongens sista derby. Inter var hemmalag och några fans hade jobbat med tifo i sex månader inför den matchen. Det blev storslaget. Hela Inters curva rullade som ett blåsvart hav. Jag trodde jag var relativt härdad men jag stod bara och gapade av hänförelse. När det gäller supporterkultur, och tifoarrangemang är i högsta grad kultur, finns det få länder som är i närheten av serie A och Italien.

Roligt att både Inter, Lazio (nåja, inte lika roligt) och framförallt Udinese vann. Att slå Liverpool borta är riktigt starkt gjort. Tänk om Udinese spelat så där i kvalet till CL…

Att Napoli uppenbarligen skiter i EL och förlorar borta med 3-0 mot PSV är faktiskt pinsamt. Det är ovärdigt en anrik klubb att ställa upp med ett B-lag i en av stor, fin europeisk turnering.

För övrigt finns det få saker som berör mig lika starkt som fotbollsmatcher. Thåström, Melissa Horn, Natalie Portman, Mozart, Marcel Proust, The Mission, Tranströmer.
Absolut.

Men inget slår känslan av att befinna sig på Olympiastadion under Roma, Roma.

Det borde finnas ett Nobelpris för supporterkultur.

Det är en grovt underskattad konstform. Utanför fotbollen möts den av enbart förakt. Folk kan skita på ett golv och ställa en glasburk över, eller vilja hoppa från en bro, eller hänga upp döda fåglar i kedjor, eller rulla in en kokosnöt i ett rum och kalla det ensamhet, och allt kan gå under namnet konst.
Men ingen ser supporterkultur som konst.
Vilket det alltså givetvis är.