Finns ingen himmel så är lika grå som den över Norrköping i oktober.
Nej, inte ens Göteborgs himmel.
Det är nu ett år sedan jag flyttade ifrån Norrköping men igår och idag var jag där igen, och jag känner bara ett sakralt lugn, en omsorg och värme. Jag bodde där 2004-2011 och det är på flera sätt de bästa åren i mitt liv.
Zlatan säger själv efter förlusten i CL igår att han inte kommer upp till ” sin nivå.”
Jag tror han gör det. Däremot tror jag inte att PSG har så många fler, högre nivåer.
Det är ingen katastrof att förlora borta mot Porto, men PSG har inte imponerat i en enda match den här säsongen, möjligen några minuter i första matchen i CL undantagna.
Samtidigt har alla lag som går långt i turneringar en varsam kurva uppåt. Väldigt få orkar hålla superform från början och ända fram till finalen. De som börjar starkt tappar ofta i slagstyrka under tiden, och tvärtom.
Efter mitt uppträdande igår, och efter ungefär sju tusen svåra år på ett tåg som stod still, hann jag in till hotellet i Norrköping för att se Joe Hart rädda sitt City från förlust mot Dortmund.
Jag har extremt svårt för Hart, av tusen säkert löjliga anledningar, men igår var han helt grym.
Lika gry, lika underbart galen och lika sagolikt cool var Mario Balotelli när han så pinsamt, genialt och makalöst
coolt vägrar låta sig psykas av Dortmunds målvakt Weidenfell.
Ni minns väl Balotellis två snygga mål mot Tyskland i EM. Han gillar tyskar, Mario…
I morse trotsade jag regnet och tog en promenad genom Norrköping, Industrilandskapet, vattenfallen, gränderna, de små gatorna, rivningshusen några Eldkvarn-visslingar från Kungsgatan. Jag går upp till kyrkan och sitter en stund vid minneslunden där vi begravde våra barn en sommar och en höst 2006.
Jag gråter en stund. Det är ingen stor sak, men en befrielse.
Sedan går jag upp till Idrottsparken. Det finns få heliga platser som jag älskar lika mycket som fotbollsarenor när det inte är match. Bara stå där, kika in genom gallret och se en vaktmästare strosa omkring där inne. Fotbollen är enormt viktig i Norrköping. Laget gör människor där stolta, glada och värdiga.
Kan Dortmund gå hela vägen i år?
När degraderades Ajax? Och vem bestämde att Real Madrids extratröjor ska se ut som Västtysklands gamla gallfärgade fiaskon?
Jag är en sjukligt vemodig människa. Jag försöker lära mig att vara lycklig. Så här års, när ligorna är igång, när Milan vinner borta i CL igen, när Balotelli får briljera på det unika sätt som bara han kan briljera på, och när hösten verkligen sjuder av färger och krafter bakom den där himlen av plåt och gråt, då är det faktiskt rätt okej att leva.
