Det var ingen normal fotbollskväll i tisdags, inte på något sätt. Jag såg Italien- Danmark på teven, Spanien-Frankrike på datorn och Tyskland-Sverige på min I-Pad. När Italien gör 2-0 genom älskade Daniele De Rossi lyckas jag ägna mig helt åt det som händer i Spanien. Det ser ut som vanligt. Frankrike får inte låna bollen. Det är bara ett lag på planen. I skuggan av Miraklet (ja, med stort M) i Berlin sker ett något mindre mirakel i Madrid.
Frankrike hade inget lyckligt EM. Nu har man, ännu en gång, startat om med Deschamps på tränarbänken. I tisdags väntade Spanien i Madrid och huvudstaden hade bjudit upp i pulserande rött och gult. Välfyllda läktare och bra stämning. Både Berlin och Madrid knäckte Milano enkelt när det handlade om publik och stämning i tisdags.
Spaniens första tjugo minuter kan ni vid det här laget. Maximalt bollinnehav, små passningar i sidled, en del finter, men numera rätt långsamt. Redan efter 13 minuter tvingas Silva gå ut på grund av skada. In kommer Cazorla. Och nu börjar det hända grejer. Spanien spelar enklare och snabbare och Frankrike är alls inte ofarliga i sina kontringar. Dessutom står fransmännen väldigt rätt i sitt försvarsspel, är hela tiden rörliga och blir inte stressade av att låta Spanien spela runt. Det ska till ett annat sydländskt landslag för att våga låta Spanien briljera. På mittplan kan inte ens världens bästa landslag göra mål…
Tempot är skyhögt och Spanien börjar hitta in med inspelen och kommer närmare.
Efter 25 minuter stänker Sergio Ramos in 1-0 och inte många tror att Frankrike ska orka stå emot. Men som de står emot! Benzema sliter sig loss och tvingar Casillas till en kanonräddning
Och sedan kvitterar Frankrike genom Zlatans lagkamrat Menez. Den assisterande domaren (eller lindjedomaren som vi säger när han har helt fel) anser dock felaktigt att han står offside när han nickar in 1-1.
Sedan startar show Lloris. Den franska målvakten räddar först en straff (extremt solklar för övrigt) slagen av Fabregas och sedan dubbelräddar han sitt Frankrike i slutet av första halvlek.
I andra halvlek fortsätter Spanien vara Spanien men Frankrike står emot bra och med straffräddningen i ryggen vågar man dessutom anfalla med mer folk, med större mod och fler spelare.
Spanien får kriga hårdare än jag sett de kriga på bra länge. Frankrike kommer närmare och närmare mål men när de tre tilläggsminuterna är spelade står det fortfarande 1-0 till Spanien. Saken är bara den att det skiter Frankrike i. Särskilt Ribbery som drar ner mot kortlinjen och hittar Giroud som med nickar in 1-1 bakom Casillas. Hur rättvist som helst. Och det blodröda havet i Madrid stillas till en svag bris av rött och gult. Det går att ta poäng borta mot Spanien. Frankrike visade hur och på något sätt känns det extremt hoppfullt.
Det var ett modigt, kaxigt, välspelande Frankrike som lät Spanien vara Spanien utan att för en enda sekund glömma att Frankrike minsann också vet hur man spelar fnin fotboll. I skuggan av miraklet i Berlin så är den franska poängen i Madrid tisdagens överraskning.
