Napoli-AIK.

Man kan inte annat än älska AIK. En klubb med storhetsvansinne är alltid en klubb att älska.
I Göteborg som jag kommer ifrån hatar alla AIK. Man vet inte riktigt varför, det är liksom bara så, har alltid varit så och kommer antagligen vara så för all framtid.
Det var Martin Lorentzson som avgjorde mot CSKA och skickade AIK till Neapel. Hans brorsa dunkade, som alltid, in en tjuga på 2-0 till AIK och brorsan Martin som sista målskytt. Han vann 16.800 kronor och för dem pengarna har han nu tagit sig till Neapel för att följa AIK ikväll. Älskar sådana sköna historier. Jag tror invånarna i en av världens grymmaste, vackraste och galnaste städer skulle älska den sanna historien de också.
Jag bodde i Toscana 2002. 
Satt på en terrass och skrev bok, drack vin och klappade skabbiga katter som strök sig runt mina ben. 
Brorsan bodde i Napoli så jag tog tåget dit ibland och hälsade på. 
Jag tog rymdraket till en annan värld. 
Jag steg ombord i en dröm och landade med nosen i en annan. 

Napoli är inte Italien. 
Napoli är en egen värld, en kuliss, ett kaos, en ständig buckla på motorhuven, en vespa med snattare, ett ständigt ”furbo”. 
Napoli är ett koncentrat av vad livet går ut på. Det är smutsigt, skrämmande, fläktande och skrämmande vackert. Det är tvättlinor och världens godaste pizzor, trånga gränder och poliser plötsligt som ser att man är turist och vänligt ber en lämna området eftersom det är inte säkert för en fast det är mitt på dagen. 

Napoli är döda husdjur i trälådor utanför dörren, bredvid soporna, maffia och fotboll. 
Men Napoli är först och främst drömmarnas stad, i den betydelsen att folket drömmer hårt och konsekvent om att bli sedda, verkliga, mänskliggjorda. 
Napoli är en stad som lyfter med en vinge och en bön.
Napoli är en stad som ständigt slåss mot sitt rykte. 

Man är en dörr mot det fattiga Syditalien, en mörk gång ner i en del av landet som inte går på ekonomiskt högvarv, där kampen för vardagen faktiskt fortfarande är verklighet för många människor. 

Fotbollsmässigt är Napoli så nära Sydamerikas fattiga kåkstäder man kan komma. Och ändå inte. Napoli är också business class, Armanikostymer, glänsande bilar och pengar. Men alltid någon annanstans, aldrig hos pojkarna på vespan, männen på korgstolarna på torget, barnen som sparkar boll på den väldiga kåkstadshjälten nummer ett, Diego Armando Maradona. 

Napoli är lillebrödernas lillebror, ständigt baktalad, ständigt ifrågasatt, ständigt utpekad som farlig, kriminell, fattig, smutsig, hjälplös. 

Men Napoli Calcio är just nu inte den fattige kusinen från södern. Man är i finrummet med leriga fotbollsskor. Man sätter stiletten i parketten. Man tar för sig av pralinerna med smutsiga fingrar… 

Just nu ligger Napoli i toppen av Serie A och en hel stad som är en hel värld som ändå alltid är kåkstad som är en egen planet drömmer så hårt att den där bönen också ska bli en vinge som ska lyfta den fattiga söderns pärla till toppen igen.