Jag skulle egentligen haft några veckors semester i Italien när Ztormen drog in över havet…
Zlatan skulle lämna Milan för PSG och eftersom jag var på plats i Italien fick jag rycka in och jobba.
Vilket jag gärna gjorde.
Det här är en gåva, en välsignelse, ett heligt uppdrag, mer än ett arbete.
Så jag satt uppkopplad dygnet runt, läste tidningar, ringde folk, chattade, skrev blogg, analyserade, medverkade i P1 och skrev artiklar och krönikor.
När ztormen ztillat sig låg halva Milano skövlat och den store svensken hade tagit sitt pick och pack och flyttat till Frankrike. En ny dröm? Ja, enligt egen utsago.
En mardröm innerst inne?
Nja, men definitivt en mardröm för Galliani och Milan.
Rätt tidigt stod det klart att Zlatan nog allra helst hade stannat kvar i Milan. Men vem ville egentligen att han skulle gå?
Galliani? Silvio? Han själv?
Idag ber Galliani om ursäkt och eftersom jag är en blödig man som tror på förlåtelsen tycker jag det är starkt gjort.
Samtidigt bekräftar han bara vad hela världen såg, nämligen att Milan behandlade sina fans och sina superstjärnor Silva och Ibrahimovic som något brunt och stinkande och något som katten släpat in.
Det blev ohållbart för Zlatan att stanna kvar.
Här är också tillfälle till självrannsakan. I min iver och längtan att ha Zlatan kvar i Italien gick även jag rätt hårt åt Zlatan de första dagarna. Jag skrev att han hade kunnat stanna om han gått ner i lön. Jag inser nu att det inte var ett hållbart argument.
Zlatan ville stanna men Milan kastade ut honom. Det fanns bara PSG av värdiga alternativ kvar.
Gallianis uttalande ger Zlatan rätt, igen.
Jag böjer mig för detta faktum.
Milan behandlade sina fans som skit. Man behandlade Silva och Zlatan som skadade varor, som gammal mat man skickar tillbaka till köket.
Att Zlatan är i Frankrike är i första hand Milans förlust, inte Zlatans. Däremot hade båda vunnit om han stannat.
