Del Piero är enligt en stor undersökning i Gazzetta dello Sport, den idrottsman som är allra mest populär i hela Italien.
Lika älskad av mån som av kvinnor, från norr till söder. Detta i ett land där folk bygger elstängsel och surt pissar över till grannen i sin iver att värna varje liten lokal centimeter…
En man som representerar norra Italiens stramaste och fullkomligaste storlag älskas av människor i Florens, i Catania, i Bari och i Neapel. Han är helt unik. Han är enastående på alla sätt.
Min respekt och kärlek till Del Piero är oerhörd. Det han gjort under dessa tjugo år som aktiv i Juventus (han debuterade 1993) är egentligen overkligt värdigt.
Han är bland de riktigt stora. Lika stor som Baggio, Maldini, Maradona.
Han har vunnit VM, ligan tusen gånger (nåja) och CL.
Han är en människa som inte levt under en lycklig stjärna utan hela tiden smyckat himlen med sin egen, år efter år.
Han har skapat och förtjänat sin kärlek genom tålamod, hårt arbete, vänlighet, hederlighet, stolthet och lojal klubbkänsla. Han är älskad för allt detta och på flera sätt är det så befriande att det är en Del Piero som är den mest älskade idrottaren i ett land som annars gärna premierar vassa armbågar och ”furbo”, alltså detta hemska att vara elak, gatusmart, med ett leende…
Det säger mycket om vilket fantastiskt land Italien trots allt är.
1993 debuterade Del Piero i Juventus. En hel värld har kommit och gått sedan dess.
Jag var tjugoett år då. Jag är fyrtio nu. Del Piero är sig lik. Också nu när han försvinner till Australien för en tid.
Älskar honom.
Och allt han får mig att känna.
