När regnet kom under uppvärmningen gick kazakerna in igen.
Svenskarna halkade in en liten stund efteråt. Regnet tilltog men Malmö visade upp en oändligt mycket vackrare sida än Helsingborg sist.
Det ser inte särskilt bra ut. Det går så långsamt. Det är värdelösa passningar rakt upp i luften, det är märkligt stillastående och bedrövligt på alla sätt.
Men så kommer Wernbloom och sparkar ner en motståndare och väcker landslaget en aning.
Till sist får Elm (av alla människor) ge Sverige ledningen och efter det sjunker tempot från stelopererad gamling, till hasande i i dödens urinfärgade väntrum.
Matchen mot Kina känns plötsligt som Viagra i jämförelse.
Kazakerna, som såg ut att gråta redan vid den pampiga väldigt ryska nationalsången, ser ut att längta…well…kanske inte hem men någon annanstans… Till Borås eller Norrköping kanske, städer och arenor med konstgräs.
Det börjar bli rejält oroande att Sverige inte får fram en enda spelare som skulle kunna vara värdig att bära Zlatans fana när han en dag lägger ner den. Resten av laget består av habila underhuggare. Både Erik H och Marcus A gör allt de kan men vem kan trolla med ett mittfält som hasar fram som drogade björnar?
Det är lite rörande när folk innan matchen försöker snacka upp Kazakstan. Det är ett av kontinentens sämsta landslag. Sverige ska promenera hem en seger i vilken park som helst. (Helst Axel Lundkvists park…) men tre poäng glittrar lika snyggt efter 2-0 som efter 9-0. Det är väl det bästa, det enda, att plocka med sig från den här kvällen i Malmö.
Några ord om den store hemkomst. Zlatans resa är också staden Malmös. Jag minns Malmö från 1995. Det var en ökenhåla. Det var Nässjö fast värre. Nu är Malmö en dynamisk och växande storstad och mycket av den nya stoltheten har med Z att göra. Fantastiskt att se honom spela fotboll i sin gamla hemstad.
