Det regnar i Göteborg. Jag har försökt bygga upp lite vemod under morgonen men det går inte lika enkelt längre. Göteborg har inte den där makten över mig längre. Mycket handlar det om ett sorts bokslut, både genom Släng alla kartor, den nya boken jag skrivit, men också romanen jag skrev för två år sedan Att leva och dö som Joe Strummer. Vi försonades då. Jag känner det nu. Det är fortfarande något speciellt att dra på med Ulf Lundell i lurarna och irra in mig på gator och gränder som betytt så mycket för mig i mitt liv. Jag flyttade härifrån 2004 och det är snart tio år sedan. På den tiden har mitt liv slagit i backen och förändrats i grunden så på det sättet kan man säga att det gått bra mycket mer tid än tio år.
I går fick jag en fantastiskt fin, och stor, recension i DN. Det har aldrig hänt förut. På punkt efter punkt ger tidningen mig rätt på alla punkter som föranledde mig att skriva den. Jag grät faktiskt igår. Min förläggare skickade ett sms:
- Du förtjänar detta så mycket.
Det är ingen hemlighet att i stort sett ingen tagit mig som riktig författare. Utåt har jag inte brytt mig. Mina böcker har hela tiden sålt relativt bra men på något sätt har det känts som att dörrarna låses en efter en. Det är som att backa in i ett stort mörker.
Jag vill ha ett rättmätigt och rättvist bemötande av mina böcker och efter tjugo år som författare får jag det nu. Det handlar inte om bra eller dåliga recensioner, som alla tycks tro, utan detta att viftas bort, tystast ner, inte tas på allvar. Jag hatar det. Det sliter mig i bitar. Just nu känns det som om jag på väg bort från allt det där och det känns så skönt att man kan se några rynkor försvinna runt ögonen…
Jag älskar Göteborg. Jag älskar det här kalla sneda regnet, blåsten, de hukande människorna i gränderna. Jag älskar spårvagnarna (det gjorde jag inte när jag bodde här) och jag älskar den eld som den här staden tände i mig en gång för länge sedan. Den elden har flammat olika stort, starkt och stolt genom livet men den har alltid varit vid liv, och jag vårdar den elden nu. Jag inser att det är den elden som gör mig till den jag är.
Jag på på fantastiska Hotell Post precis vid Drottningtorget. Det var mycket riktigt ett Posthus tidigare och jag jobbade faktiskt här, i den stora harangen som nu är matsal. Jag satt där julen 1988 och 1989 och sorterade julkort. Nu bor jag i ett grandiost rum med högt i tak och en säng stor som en egen svävande planet av duntäcken och kuddar.
Det är ju Bokmässa i staden och jag var bland de första där. Nåja, inte riktigt. Björn Hellberg var så klart där och sålde sin nya deckare och vi hejade glatt.
Sedan fick jag sitta med Herman Lindqvist och samtala om våra böcker tillsammans med Malou i TV4. Hon har ett fantastiskt anslag, Malou. Komkret, utan fjäsk, innerlig och orädd. Det blev ett fint möte.
Sedan tog jag en taxi till några vänner och vi lärde känna varandra 1991, det är en evighet sedan, men jag har kommit på att det enda som kan stoppa tiden en aning är Gud, små barn och riktig vänskap. Vi har inte rört oss sedan vi stod svettiga i en replokal och vred upp volymen på våra instrument när vi repade med våra olika rockband. Våra kroppar har åldrats, vår hud har tappat spänst, vi är inte lika förhastade i allt vi gör. Men jag såg i mina vänners ögon idag att jag kan lita på dem för alltid. Det bodde en stor förtröstan i den känslan.
Sedan var det intervju med signering, tack alla som kom, och sedan en promenad hem till fina hotellet igen.
På slutet av mitt missbrukande liv bodde jag precis här bakom, några uppvikta Bibelsidor åt vänster ungefär, där spårvagnarna vrider sig i kurvan bort mot Svingeln. Först Folkungagatan i åtta år, sedan Baldersgatan i några månader.
Jag lämnade djävulen där, i den där soffan, den där lördagen i juli 2005.
Jag hör honom rassla med sina kedjor ibland, men han skrämmer mig inte längre.
Gud skyddar mig.
Jag kunde dött då, där borta, på andra sidan regngardinen. Jag kunde ha gått under. Jag kunde ha förkastat frälsningen som jag förkastade och föraktade allting annat, men jag lät mig falla så djupt och så hårt att Gud till sist tassade fram ur det lätta ljuset och reste upp mig igen.
Jag har fått mitt liv tillbaka.
