Det är ingen hemlighet att jag är svag för Susanna Kallur. Redan under någon regnig finnkamp på Ullevi för tio, tolv år sedan föll jag pladask.
Jag har skrivit krönikor i Dalarnas-Tidningar och i Karlavagnen, men inget svar. Kanske läser hon den här bloggen trots allt? Kanske under en paus där Susanna sitter trygg och värdig bredvid Pops i tevestudion. Hon är charmant på alla sätt. Jag är inte kär i henne längre, men jag tycker om att hon både är rolig, personlig och extremt kunnig. Och de gånger hon inte är det, som när hon skulle tycka till om brottning, så vågar hon garva åt att hon faktiskt inte vet. Befriande på alla sätt.
I övrigt är det alldeles för lite nationalsånger i direktsändning under OS. Överhuvudtaget är det för lite segerceremonier. Jag vill ha långa medaljutdelningar. Jag vill ha massor av långsamma kameraåkningar på gråtfärdiga segrare från märkliga länder som knappt syns på jordgloben. Jag vill se loppen och matcherna spelas upp i slowmotion. Jag vill framförallt höra nationalsånger. Jag älskar nationalsånger. Den ryska är vacker, den svenska är fanatstisk, den italienska är mäktig, liksom den franska. I måndags satt jag stum av beundran när den kenyanska natioalsången spelades efter ett av de många långdistansloppen. Den var verkligen vacker. Så enastående faktiskt att jag letade upp den på You Tube och terroriserade familjen med den under kvällen. Jag fick Milo att leka kenyan för en kvart. Vi turades om att stå överst på en av soffkuddarna och spelar den kenyanska nationalsången. OS gör konstiga saker med en.
Jag vet inte hur SVT tänker och planerar runt sina profiler. Men ge Sanna Kallur ett eget teveprogram. Låt det handla om vad som helst. Nationalsånger kanske? Eller poesi? Det blir succe´hur som helst.
