Jaha. Man tror att man fått uppleva något nytt den här sommaren. Italien väcker kärlek, inte bara hat i EM, storlagen får stryk i England och Valencia snor en kaxig poäng av Real Madrid. Och efter nio minuter kvitterar Real Sociedad borta mot Barcelona. Nya tider? En ny våg av välsignad förvirring? Ny säsong, nya möjligheter? Nja. På fem minuter har den lille argentinaren med det korta namnet stänkt två mål på ännu en resa mot 50. Ordningen återställd.

Det tar tid för sanningar att få fäste. Som att italiensk fotboll inte är målfattig och långsam. Som att England inte bara är ösregn och flottig fisk inslagen i tidningspapper. Eller som att Spaniens, och därmed också världens bästa, lag inte längre heter Barcelona. På något sätt är Barcelona alltid bäst, trots att Real Madrid vann liga och är regerande mästare.

Jag läser just nu Magnus Hedmans bok om sitt liv.
Det är en stark berättelse på flera plan. Det är intressant att läsa med vilken tillgivenhet och ömhet han skildrar Mourinho. Hedman gjorde ett relativt kort inhopp i Chelsea när Mourinho tränade klubben, men han hann uppenbarligen göra ett odiskutabelt intryck på svensken. Det är bara med kärlek du kan förtjäna och få respekt och lolalitet. Alla andra sätt; hot, fruktan, skräck, falskhet kommer obönhörligen bryta alla lojalitetsband. Du kan inte skrämma till dig respekt, kärlek eller lojalitet.

All kärlek är osynlig. Vi ser den inte. Ändå är det väl ingen som inte känt den, saknat den, förbannat den. Mourinho uppgår helt i laget han leder. Det är en kärlekshandling. Därför litar folk på honom och därför litar spelarna på taktiken, på ambitionen och, vilket är viktigaste, på varandra. Jag glömmer aldrig Marco Materazzis tårar efter Inters finalseger i Champions League våren 2010. Materazzi gråter för att en legoknekt som Mourinho lämnar “hans” klubb… Där och då förstod jag portugisens storhet.
Mourinho får laget att lita på varandra, alltså litar man på sig själv.

Det är därför Sergio Ramos innifrån egen straffområde ser ut att prickskjuta Casillas när han blir trängd. Men Cassilas löser det. Real täcker upp för varandra. När man ser alla dessa superstjörnor glida in på arenan är det svårt att tro att man en halvtimma senare faktiskt kommer sitta där och mest vara imponerad över vilket kollektiv dessa enskilda superstjärnor bildas. En för alla, alla för en. Real Madrid som en modern riddarsaga och som varandes sådan blir alla deras motståndare tappra partisaner som springer livet ur sig för att hinna in i borgen och skövla så mycket som möjligt innan bryggan fälls upp igen. Igår lyckades Valencia störa Real rätt rejält. Det tog liksom inte riktigt fart. Valencia spelade smart, särskilt bakåt, men Real fick Valencia att framstå som smartare än vad de var genom att inte fullfölja varje löpning eller ens varje tanke.
Det såg trögt ut helt enkelt.

Valencias tränare Pellegrini såg ut som Mourinhos halvdeppiga kusin från landet igår när de travande runt nere vid sidlinjen. Pellegrini har varit tydlig med att prioritera försvarsspelet och Mourinho har ju gjort försvarsspel till skön, god konst. Pellegrini har slipat duktigt på den konsten men när han reser med sitt lag till Katalonien kommer inte ens det räcka…
Om Barcelona finns inte så mycket att säga. Eller jo, det gör det ju. Det sjukaste igår sker efter tolv minuter in i andra halvlek när Iniesta kommer in. Då har alltså Barcelona, utan att anstränga sig, elegant smågäspat sig fram till hopplöst ointagliga 4-1 mot Real Sociedad.
DÅ kommer Iniesta in. Fattar ni? Vilket galet lag de har och har haft sedan tidernas begynnelse känns det som. Det är just Iniesta som med drygt fem minuter kvar spelar fram David Villa som elegant får stänka in 5-1 i sin comebacl efter skada. Ibland är sagan Barcelona för vacker för att det ska gå att värja sig. De skriver sin egen saga. De behöver inte be om ursäkt för någonting.

På det hela taget är jag extremt lycklig över att ligorna äntligen dragit igång igen. Det blir lättare att se mörket falla som en yxa när hela världens fotbollsgodis trillar ur min teve varje helg.