Det är missarna man minns, sjunger Wille Crafoord. Lidandet har en stabilare arktietekt än glädjen. Sorgens hus står stadigt medan glädjen helst bygger hus av sand. Sådana är våra villkor. Men vi lär oss med åren. Tiden lär oss att uppskatta segrarna och på sin höjd lära oss av nederlagen.
Jag inser att det är idiotiskt att gå med hjärtat i öppna händer. Det är värdelöst att blöda så här. Det är säkert inte speciellt smart att droppa rött i mörket. Eller också är det precis det. För jag kan läsa de där röda rosorna i snön. Jag följer mitt hjärta heter det ju. Det betyder att följa tårarna och skratten tillbaka och framåt.
Italien är mitt livs stora kärlek. Alltså är Italien mitt livs stora sorg. Det finns ingen kärlek utan lidande. Vi som älskar fotbollslag som inte så ofta vinner något kan en del om saken.
Det enda som kan mäta sig i sorg med det jag kände efter EM-finalen 2000, när Frankrike vände och vann, är de gånger jag fått mitt hjärta krossat av en kvinna jag älskat. Så alldeles på riktigt är det med fotboll för oss.Jag grät i flera dygn.
Jag har för länge sedan insett att mitt liv måste levas genom andra människor, genom mina barn, mina vänner, de få fotbollslag jag älskar. Gli Azzurri är ställföreträdande drömmar. Deras öden och äventyr är också mina. När Italien vinner i fotboll är det som om någon går runt och tänder upp i det här gamla hjärtat jag har. När Italien vinner i fotboll är det som att se någon gå före in i ett farligt rum och hänga varma handdukar över allting vasst.
När Cesare Prandelli inför EM talade om att reformera sättet Italien spelat fotboll på trodde jag honom. Men jag trodde också att det skulle krävas lång tid för att det skulle hända. Jag hade fel. Det har redan hänt. På bara fem matcher har Italien förändrat sitt sätt att spela fotboll och därmed också vidrört miljoner människors uppgjorda föreställningar om hur Italien spelar fotboll. Det är en fanatstisk seger bara det. Italien har alltså redan vunnit.
När jag ser tillbaka på mitt liv (och när man precis fyllt 40 är det legitimt och ibland även bitterljuvt att se tillbaka på sitt liv) så står Italiens segrar i fotboll ut som alldeles unika och oerhörda äventyr av ren glädje. Jag var tio år 1982 och glömmer aldrig den tidiga morgonen dagen efter finalen, när jag och Peter smög oss ner i Lövgärdets Centrum i Angered och lirkade ut en GP (Peter lade pengar på högen) innan tidningsbudet hade kommit. “Mamma Mia, vi är världsmästare” löd rubriken.
Det var dimma och klockan var inte ens 06 när vår gula Golf rullade mot just Italien den där morgonen. 2006 förlorade vi en son i för tidig födsel. Han dog när han föddes den 26 maj. Jag trodde jag skulle dö eller börja supa igen. Jag trodde fotboll var det sista jag skulle bry mig om. Det blev tvärtom. Jag lade all min sorg och ilska, men också min tröst och mitt tillfrisknande, i händerna (eller fötterna) på Marcello Lippis landslag. När de vann finalen den 9 juli var det jag som vann finalen. Så fungerar kärleken. Jag hoppas alla som fått för sig att vår kärlek till den där sporten är löjlig och verkningslös någon gång kunde förstå vilken oerhörfd styrka och kraft det finns i denna kärlek.
Den 9 juli 2006, när Grande Grosso, dunkade in den där sista straffen är ett av de viktigaste ögonblicken i mitt liv, alla kategorier.
Kärleken bygger möjligen rätt löjliga slott av sand. Men kärleken har en list som döden aldrig kan nå. Kärleken bygger sina riktiga slott i ditt hjärta. Medan sorgen slår på stort och gjuter sina betonghäckar runt omkring dig kan du helt enkelt bara resa dig upp och gå därifrån. Du har kärleken med dig. Den är där du är.
I kväll ber jag för att Italien vinner EM. Händer det jar jag lovat att bada i varenda fontän i hela Stockholm. Det blir ett enkelt och underbart löfte att infria. Vinner Spanien slipper ni se mig stå och vingla på blöt fontänsten i huvudstaden. Det vackraste är att Italien har vunnit hur det än går ikväll. Och kärleken också. Forza Gli Azzurri.
