Sitter i skuggan,
på en badort utanför Venedig
små grusstigar in i majsfälten
eldflugor om kvällarna
som när man barn
och mamma och pappa satte uppe sent och samtalade i en lägenhet mycket lik den här
och de trodde man sov, men man var vaken och såg genom fönstret den lilla eldpricken på snurran som vi tänt för att hålla myggen borta
men som aldrig
fungerade
utan man vaknade kärleksfullt biten av myggor över hela kroppen
och det var innan AC
så man sov med fönstret öppet
mot den tropiska natten
och man var barn då, och trodde livet var för evigt
nu är man 40 och inser att det finns evigt liv
men att det inte finns här
och man har själv barn och sitter i en nästan identisk lägenhet vid en pool, intill en liten väg med majsfälten intill och man hänger upp handdukar över kanten som man sett sin egen pappa göra för trettio år sedan
fast det känns som igår och det där vemodet är olika våldsamt i mig när jag letar nappar under sängen
Vad fort det går, allting.
För en minut sedan var jag själv barn i en lägenhet vid en pool och strand med mamma, pappa, storebror
nu är det jag som är pappa…
Vemodet rullar in över fälten
Sitter i den här skuggan
och ser att det är 28 grader
kommer och tänka på Mauro Scocco som döpte en skiva till precis det, och jag har den på min telefon, och den är precis lika bra som jag minns den, och jag inser att det är något med blandningen mellan det italienska och svenska som är lite som när salt och sött vatten möts och det kan uppstå någonting i det där mötet och jag inser också att jag ÄR det mötet…
Lycklig över att vara vid liv. Lycklig över det jag fått och det jag har. Lycklig över att känna livet komma krälande tillbaka till mig efter en rätt så lång tid utan särskilt mycket syre att andas.
Inser att jag är skyldig den här känsligheten en hel del. Inser att jag är skyldig den här känsligheten mitt liv.
