Italien har inte vunnit finalen ännu. Ändå har Italien redan vunnit allt.
Italien besegrade England och Tyskland påsamma sätt som man nu besegerat hela världen, med glädje, md och värdighet. Italien har insett att det inte finns någon kärlek att hämta om man inte riskerar något.
Herregud, vad var det som hände? För en kvart sedan regnade det i Coverciano utanför Florens när polisbilarna stod snedparkerade innanför grindarna till det italienska landslagets träningsanläggning. Nya skandaler, samma förbannade röta. Samma oändligt tålamodsprövande för ett gammal pastahjärta.
Var det inte tjugo minuter sedan Ryssland lekte in 3-0 på Italien? För en timme sedan var serie A en könsvårta på fotbollssvansen. Nu? I final i EM. Helt overkligt. Jag har ett blåmärke stort som en femkrona på överarmen där jag nypit mig några gånger per dag ända sedan den ljusa, underbart friska natten efter straffarna mot England.
En känsla snarlik den man erfar när man är kär. Man vaknar lycklig, som i rus. Det regnar ute men i hjärtat står alla fönster på glänt mot en strålande sol. Himlen som ett azurblått valv.
Vilka underbara dygn det har varit för oss som förälskat oss i Gli Azzurri. Äntligen nämns vi med respekt och värdighet. Äntligen orkar journalister och andra putsa sina fish and ships-flottiga glasögon.
Det är också en befrielse att se Italien leda mot Tyskland med 2-0 och fortsätta anfalla för att stänka 3-0.
Magikern bakom denna förvandling är Cesare Prandelli. Han kan en del om att våga trots rädslor. Han vet vad det vill säga att faktiskt riskera något för kärleken och att man faktiskt också måste förtjäna den där respekten, och den där värdigheten.
Nu har Italien gjort det, oavsett hur det går i finalen i morgon. Den här segern kommer vara länge.
Jag har följt den italienska fotbollen i hela mitt liv. Aldrig tidigare har det skrivits och pratats så mycket positivt som det gör nu. Under hela dagen i går fick jag ta emot glada hälsningar och tillrop. Det värmer ett gammalt skruttigt halvitaliensk hjärta. Gud ska veta (och det gör han) att det inte alltid varit enkelt att försvara och förklara det storstilade med italiensk fotboll. Men det blåser sannerligen nya vindar nu. Två matcher, mot England och Tyskland, sopar banan av flera års försenade fördomar om ett trist, fegt ,filmande och försvarstänkande italienskt landslag. Nu sjuder det av genialitet, lust och energi. Tidigare har det funnits något lätt skitnödigt och krampaktigt runt Gli Azzurri. Jag älskade Italien under Arrigo Sacchi (och var nästan ensam om det, även i Italien), jag älskade Italien under Trappatoni, Lippi och Donadoni också. Men jag var även då rätt ensam och påminde mest om en dåre i sin dal.
Italien under Prandelli är framtidens och glädjens landslag. Det sjuder av kraft och glädje.
Jag är en idiot som tar allt personligt. När Italien får stryk är det jag som får stryk. Men när Italien vinner är det jag som vinner. Det är säkert inte på riktigt men det är så det känns. Och eftersom det är så det känns, är det på riktigt. Final i morgon. Italien har vunnit, hur det än går. Stockholm! Skölj era fontäner rena. Natten mot måndag hoppas jag få bada i varenda en.
