Äntligen en seger med Italien som bär hela vägen in i svenskarnas hjärtan. För det här var en seger för Italien som land, för serie A som liga, för supportrarna som tvingats genom eld den sista tiden. En seger för fotbollen dessutom. Joe Hart var fördomarna om italiensk fotboll och Andrea Pirlo var kärleksfursten som förnedrade honom med sin straff.
Italiens seger i söndags handlade bara till viss del om fotboll. Främst vann man tillbaka sin heder och sina supportrars kärlek. Framför allt vann man hundratusentals nya hjärtan med sitt sätt att spela fotboll.
Man kan ju vinna fotbollschanser på så många olika sätt. Man kan vinna som Arrigo Sacchi gjorde med Gli Azzurri 1994. Italien gjorde lidandet till dygd och plågade sig själv och sina fans fram till en trist final mot Brasilien. Jag älskade dem då också, som jag älskar de nu. Men jag är inte dummare än att jag inser att det är enklare att älska detta italienska landslag.
Mot England fick vi se det nya Italien, Cesare Prandellis Italien. En offensivt spelande Italien som ägde matchen, älskade att äga matchen, och som anföll i azurblå våg efter våg under hela matchen, plus extratid.
Italien var sannerligen värda att vinna den där matchen.
“ Vi hade inte skämts om vi vunnit” sade Roy Hodgson och menade givetvis att han delvis hade skämts om de vunnit. För Italien spelade ut England i söndags. De var stundtals spel mot ett mål
Jag hoppas att den här segern kan bli den ögonöppnaren som folk i Sverige och i andra länder konsekvent har behövt under flera år. Fördomarna om italiensk fotboll har varit spm hudnskit underskorna, meningslöst stinkande och svåra att bli av. Som tuggummi på byxorna en het sommardag har de lata, vulgära och oförskämda fördomarna om italiensk klibbat fast. Jag har följt italiensk fotboll med en förälskads noggrannhet sedan 1982, samma år jag fyllde tio år så jag vet vad det vill säga att tvingas utstå fördomarnas förakt. Okunnigheten har varit kompakt. Hela vägen från fyllorna på sportkogarna till Lars Lagerbäck i tevestudion.
Det som nu sker i Sverige har jag aldrig varit med om förut. Inte ens när Italien vann VM 2006 kunde jag läsa så mycket positivt om italiensk landslagsfotboll som jag gjort de här dygnen. Som livslång supporter är det givetvis hedrande och glädjande att fler människor äntligen får upp ögonen för Pirlos genialitet, för Italiens nya sätt att spela fotboll.
Man kan vinna på många sätt. Det här sättet är verkligen det grymmaste och det saligaste. Jag har stått på båda sidor. I tre VM, och under tio år, förloade Italien på straffar. Den här gången vågade jag inte titta utan gömde mig bakom en pelare på Norra Bantorget där vi bandar Late Night EM. När Diamanti slog in den avgörande straffen tog det några minuter innan jag förstod att de vunnit. Då släppte spänningen och jag grät och skrattade samtidigt. Segern som en känslomässig regnbåge. Ingenting är vackrare. Gråt och skratt som två syskon nära hjärtat.
