Ibland slår drömmen in.
1988 när jag äntligen fick en kyss av Maria Hansson. 2001 när Roma vann ligan, 2006 när Italien vann VM och den 5 februari 2009 och 10 augusti 2010 när mina barn kom till världen.
Ibland kläs vardagen i en vacker dröm.
Som när jag får åka till Milano och sända lite teve inför, under och efter Inter-Milan. Jag är helt och hållet lycklig. Mina problem bleknar. Min ålder, mina bekymmer, min stress, mina försenade deadlines för bok och annat, lösgör sig, spolas undan, försvinner enkelt.
Vi är på San Siro flera timmar innan matchen börjar. Långsamt fylls draken av människor. Lite drygt 78000 är vi till slut. Några av dem är viktigare än andra. Som Inters Cordoba som tillsammans med tidslöse Javier Zanetti var en av Morattis första och viktigaste spelare. Igår spelade han sin sista hemmamatch på San Siro och han hyllas unisont och mycket välförtjänt.
I över fyra (jag skrev drygt två i Expressen idag) månader har Interfansen planerat för tifot vi fick se igår. Det är fullständigt storartat. Vilket arbete de gjort. De lyckades förvandla och förstora redan gigantiska Curva Nord till en saga igår. Italiensk fotboll må vara på dekis på en del fronter. Men ingenstans (!) lägger supportrarna ner lika mycket tid, passion, omtanke och utsökt estetik för att rama in fotbollsmatcherna med den innerlighet dem är värda. Ingen annanstans är fotbollen lika vacker. Ingen annanstans är supportrarnas makt så fulländad, så viktig och se betydelsefull.
De tar sin kärlek till laget på allvar. De lyckas manifestiera denna kärlek till oss som kommer dit, och de lyckas med det på ett sätt som stjäl andan ur bröstet på oss. Jag är så tacksam över att jag fick vara på plats igår, och jag hoppas att alla som lagt ner sin tid och sina pengar i projektet verkligen får allt det beröm de förtjänar.
Jag satt med Hussefelt, Åslund och Bank precis under taket med hela världens scen tusen trappor ner.
Jag tippade faktiskt Juventus som segrare redan i höstas. Ibland talar man om att stjärnorna på himlen står rätt och att det då inträffar mirakel. Juventus pillar fram sin egen stjärnbild. Juventus väntar inte in sin morgondag, man skapar den. Grunden till den här segern lades för länge sedan. Den består av flera byggstenar. En är den nya arenan, en annan är Conte, en tredje är Marotta och den fjärde är de fina nyförvärven. Det är svårt att se var den ena stenen slutar och vad den andra börjar. Allting hänger ihop. Juventus har, med en omgång kvar, inte förlorat en enda match. Milan gjorde samma bedrift en annan säsong men lyckades kryssa bort sig från ligasegern den gången.
Juventus är väldigt mycket värda den här segern.
Nu talar rubrikerna om att Zlatan kanske kan försvinna till Spanien. Det är inget att hymla med, det vore ett nederlag för italiensk fotboll i Sverige. Frågan är också om det vore en seger för Zlatan att gå till Real Madrid. Jag är inte så säker på det. Men jag är så klart färgad av min önskan att se honom kvar i Italien.
Den här veckan är helt och hållet halsbrytande galet. Jag är i en liten by, eller på en hästgård snarare, utanför Varberg och spelar in en skiva tillsammans med min gamla hjälte Wayne Hussey. Det är storslaget roligt. Men stressigt. Nu sitter jag på en tidig pil genom regnigt vårlandskamp, på väg till Stockholm för ett avsnitt av Birros Bord.
I sommar kommer jag, Jesper Hussfelt och Johanna Garå, med gäster, leda ett sent EM-magasin mellan klockan 23 och midnatt. Det blir tio program sammanlagt och allt kommer sändas i Tv 4.
Redan nu på söndag är det säsongsavslutning i Club Calcio,
