Om Milan är en playboy är Barcelona en nunna. Ingen verkar ha särskilt roligt. Heligt, sakralt, vackert, men väldigt lite puls där man vill känna puls. Barcelona är perfekt tempererat, som ett finger i ett glas bortglömd mjölk. Ingen passion på läktarna. Ingen passion på planen. Världsbäst? Ja, kanske. Men häftigast? Aldrig. Never. Mai.
Till och med skönheten har blivit maskinell.
Barcelona spelar brallorna av världen med en gäspning. Det är fortfarande effektivt, fortfarande imponerande. Men är det storslaget? Är det fortfarande halsbrytande, sexigt, sensuellt eller ens ett enda gram upphetsande längre?
Förändrar Barcelona i grunden en enda människa längre?
Vem älskar Barcelona? Och älskar Barcelona någon?
Vi har vant oss vid passningsspelt, vant oss vid Messis små instick och plötsliga soloräder rakt fram eller snett ut mot vänster. Vi går inte igång på detta längre.
Fortfarande talas det tyst om bristen på brinnande hjärtan på läktarna. Det talas tyst om Barcelonas ständiga försök att påverka domaren i varenda match de spelar. Det talas (allt för) tyst om obegripliga protester mot San Siros gräsmatta. Om någon i Barcelona får nageltrång är allting motståndares fel.
Jag njuter av att se Barcelona spela fotboll. I en kvart. Sedan börjar jag skruva på mig. Det är elegant men statiskt. Jag vet vad som kommer hända. Jag blir sömning och börjar längta efter Claudio Gentile som kunde riva sönder byxorna och matchtröjan på Diego Maradona och enbart få ett leende och ett handslag av domaren efter matchen.
Det kanske är fel på mina preferenser. Man måste ju älska Barcelona. Det bara är så. Gör man inte det har man fel i skallen. I bland kan jag känna en längtan efter att träffa andra med samma perversion. Kanske kan vi ses i en källare med äggkartonger på väggarna, koka kaffe och säga:
Hej. Jag heter Marcus.
ALLA: HEJ MARCUS.
Jag har varit urless på Barcelona i två månader, en dag och nio timmar.
En varm applåd som kärlek runt bordet.
ABA: Anonyma Barcelona Hatare.
I kväll hoppas jag få se där kartan i Zlatans ansikte igen. Minns ni den? För varje ärofylld seger han vunnit har han slagit ner en liten flagga. Malmö, Ajax, Juventus, Inter, Barcelona, Milan.
I kväll dansar han in på en arena som aldrig gav honom chansen att lyfta i skydd av mörkret. En matematisk filosof stod i vägen. Messi stod i vägen. Ett i grunden panteterat kollektiv som Barcelona ansåg sig inte ha råd med en av världens i särklass bästa individualister. Så Zlatan flyttade hem till Milano, hem till Italien, där han nu verkligen har börjat gå ifrån ständigt och enbart respekterad, och till älskad, omtyckt, beundrad. Det är en makalös resa han gjort.
Milan står inför en nästan omänskligt svår uppgift. Barcelona är för fotbollen lite som Sovjet var för ishockeyn i början av åttiotalet. Man beundrar dem som alltid vinner, men man kan inte älska dem. Inte ens om man får en pistol på tinningen kan man älska dem. Så man applåderar dem, eftersom det är vad man förväntas göra. Zlatan däremot har gått mottsatt väg. Från olycklig och obekväm kugge i detta Barcelona, till superstjärna i ett kanske lite sämre, men oändligt mycket varmare, värdigare och viktigare lag. Milan åker nog ur CL i kväll. Men hellre det och hjärtat på rätta stället än att matematiskt och iskallt vinna, vinna, vinna tills man inte vet varför man en gång ville börja vinna…
Scenen är din Zlatan. Att komma hem är aldrig en schlager. Eller jo förressten, Barcelona får gärna vara schlager. Milan kan vara hederlig gammal rock´n roll som med smuts, svett, blod och tårar krigar sig till 1-1 och får fotbollsvärlden att fullständigt skakas i grunden.
Drömmar hör den här världen till.
Glöm det aldrig, Zlatan.
Gå ut och visa de där katalanerna vilket geni de gjorde sig av med.
