Darrig. Helt darrig.
Berörd med andra ord.
I spelargången hänger krucifix och helgonbilder överallt. Chelsea går förbi utan att kasta ett öga på det, de flesta i Napoli stannar till, kastar en blick och gör korstecknet.
När spelarna går in till match får man vara byråkrat från helvetet för att inte bli berörd.
Har man ett hjärta som slår, och kan det allra, allra minsta om vilken typ av stad Neapel är, så känner man hur oerhört stolta folket är att den här kvällen till sist äntligen kom.
Napoli i Europas finrum igen. Ingen hade trott det 2002 när Napoli krigade i serie C utan pengar, framtid eller hopp.
Fast där har jag fel.
För publiken, människorna, fansen trodde visst. Man gör det i Neapel. Man tror. På Gud, på stadens skyddshelgon San Gennaro, Jag tror till och med fansen trodde på Karl Corneliusson som bar tröja nummer 10.
Nu är det åttondelsfinal mot Chelsea och de första tjugo minuterna äger Napoli matchen. Sedan snubblar lagkapen Paolo Cannavaro på en förbannad grästuva och Mata är iskall fram till 0-1.
Då fryser regnet som faller.
Men Napoli ger inte upp. Lavezzi kvitterar och stänker sitt första mål i Champions League.
På övertid i första halvlek gör Cavani 2-1 och då darrar inte bara jag hemma i soffan på Söder, då darrar hela San Palo. Då skälver San Paolo som Vesuvio.
I andra halvlek tar Chelsea över. De spelar smart. Napoli ser slutkörda ut. Lavezzi kommer fri men missar. Drogba är igenom, Mata är nästan igenom. Napoli faller djupt, djupt.
Då.
Precis då.
Som en gåva från ett helgon dyker chansen upp.
Cavani spelar fram Lavezzi som har öppet mål och sätter 3-1.
Tjugo minuter kvar och Napoli börjar slå undan bollen när de får den.
Regnet tilltar. Drömmen kommer alltid inflygande på en dröm och en bön. Så är det.
Napoli drömmer sin framtid stark och ljus. Att få visa upp något vackert för världen är vad människorna i Neapel vill göra mest av allt. Inget mer blod. Ingen förbannad maffia. Inga mer lik. Inget mer sådant.
Stolthet. Värdighet. Glädje. Tillhörighet.
Jag är inte ev av alla dem. Jag ställer mig sidan av och applåderar bara. Jag trodde nog aldrig riktigt på Napoli, särskilt inte efter 0-1.
På två matcher mellan Italien-England står det nu 7-1. City är borta, United är borta. Skulle Napoli (fast Chelsea mycket väl kan vinna med 2-0 i London) gå vidare blir det första gången sedan säsongen 95-96 som alla brittiska lag är utslagna ur CL. Det borde möjligen föranleda en viss distinkt korrigering rörande i vilket land den bästa fotbollen spelas.
Med tio minuter kvar är Maggio millimeter ifrån att göra 4-1. Chelsea räddar på mållinjen. Även helgonen vill ha kvar lite spänning till returen.
Det här dramat är bara halvvägs. Det är ett vackert drama. Jag är glad att få vara med om det.
