Det är vinter i Turin. Udineses tränare Francsco Guidolin har en svart toppluva i klassisk stil medan Juventus tränare Antonio Conte kör en något modernare och säckigare variant. Snön vräker ner. Turin är en vinterstad men till sommaren kommer staden hysa de nya italienska mästarna.
Det roligaste med Udinese är att det aldrig går att räkna ut dem. Hela deras uppenbarelse handlar om att se tillbakapressade ut. Guidolins fotbollsfilosofi handlar mer om att maximera de egna anfallen än att miminera motståndarnas bollinnehav. Har man spelare som Isla och legenden Antonio Di Natale längst fram finns det inga stängda matcher, inga chanslösa matcher. Det finns bara vidöppna matcher. Det går inte annat än att älska Di Natale. Klubben han möter i snöfallet är klubben som var väldigt nära att köpa honom inför säsongen. Juventus brukar sladda in i den svartvita guldgruvan i Udine och dansa hem med en Iaquinta eller Quagliarella. Men inte Di Natale. Han stannade och gjorde rätt i det. Nu är han på väg att briljera sig hela vägen in i Cesare Prandellis italienska landslag inför EM.
I veckan som gick körde Juventus busenkelt över Roma i italienska cupen. Det blev 3-0 och i pausen, på väg in i omklädningsrummet, kastar sig ( på ett vänligt sätt) flera Roma-spelare över Andrea Pirlo för att få hans tröja. I paus! Det säger egentligen allt. Den här säsongen är som en vacker glänta för detta pånyttfödda Juventus. Flera års tungsinta trampande på tusen mörka stigar leder numera mot samma ljus, samma glänta. Conte och en rad briljanta nyförvärv (Lichtsteiner, Pirlo, Vucinic) liksom den nya arenan får det att sjuda av briljans i den anrika gamla damen igen. Trots att Udinese är minst lika bra defensivtsom offensivt (vilket vi ofta glömmer att nämna när vi snackar Udinese) och trots att man har en av världens bästa målvakter i Handanovic, så räcker det inte mot ett tempostarkt Juve och en Matri i sagolik form. Trots (bland annat ) ett missat friläge så stänker Matri två och befäster Juventus serieledning. Under några sekunder lyckas jag verkligen fokusera på hans känsla för mål och inte bara på hur snygg han är.
Conte avskydde alla former av alibin som spelare. Som tränare är han känd för att verkligen och på alla sätt hålla tempot och kampen uppe under hela matchen, och gärna några minuter extra. Från Turin har jag hörts sägas att adrenalinnivåerna är galet höga rätt länge i omklädningsrummen efter matcherna. Som om ingenting tar slut. Som om livet bara går från kamp till kamp, sekund för sekund. Sådan är han den gode Conte, och har han stor del i denna framgång.
Tidigare kunde man gråta gråa tårar av all förbannad sten och ödslighet när Juventus spelade hemma på Del Alpi. Det tog några ljusår för spelet att snurra runt hela den spöklika stenöknen. Nu är det fullsmockat mot Novara och en stämning som faktiskt är med och höjer tempot i matcherna. Det är fantastiskt att se.
Det är lätt att tycka mycket om Juve. I veckan som gick ställde jag mig i Roma-tröja och givakt när Del Piero stänkte in sitt första mål på nya arenan. I går satt han på bänken. Liksom landslagsspelarna Pepe och Marchisio. Plus Borriello. Ändå vinner Juventus med 2-1. Med både Milan och Inter mentalt upptagna i CL, och Lazio i medelmåttans återfall, så ser jag inte vilket lag som på allvar skulle kunna utmana detta Juventus under våren.
Ikväll är det nypremiär av Club Calcio i Tv 4 Sport, klockan 20.
