Äntligen har vi gått i ordning i vår nya lägenhet. Den är inte så stor, med den är förträffligt mysig. Jag har med varm hand (bland annat för att det växer en tumme mitt i den) lämnat alla former av inredning till min hustru som utan att bli så där Stockholms-hysterisk sett till att hemtrevnaden blommar.
Jag är hemma med Mimmi, vår dotter. Jonna och Milo åkte till svärföräldrarna i Upplands-Väsby och jag och dottern har skrotat runt i kalsonger och blöjor det här dygnet.
Inspirerande att se Siena köra över Lazio igår. Inte för att det var Lazio men för att det var Siena. Den där lilla nersänkta arenan är verkligen magiskt vacker.
Lazios tränare Reja har fått sin beskärda del av vansinniga påhopp från Lazios egna fans. Stort därför att han bad om ursäkt efter förlusten igår.
Lazio har spelat med utpräglad defensiv på sina bortamatcher. Just därför är 0-4 rejält oroande.
Klose var egentligen den ende i Lazio som överhuvudtaget ansträngde sig. Men han var ensam, som en profet i öknen.
Det är befriande att de små lagen fortfarande kan plocka en och annan rejäl skalp. Det håller intresset vid liv, också på orter med små fotbollslag som aldrig kan räkna med att vinna en titel.
Tänk att få vakna i Siena i dag (som är en av Italiens vackraste städer) och känna 4-0 mot Lazio rusa runt i blodet. Mäktigt.
I går bänkade jag mig även framför en timma Thåström. Under några sjuka år, mellan 1987-1990 följde jag honom mer fysiskt runt om i Sverige. Vi var några stycken som alltid stod längst fram, som såg allt, som sparade tidningsklipp i plastfickor och satt länge framför piratfilmade och suddiga VHS-kassetter från spelningar i Oviken.
Vi var i Luleå, Skellefteå, Piteå, Falköping, Stockholm, Södertälje, Örebro och Karlstad.
Under hela mitt liv har Thåström varit som en avlägsen vän. En av mina största litterära händelser var när jag fick skriva boken om Imperiet.
Jag visste att det skulle vara bra men jag var inte beredd på att bli så brutalt berörd. Jag grät och darrade i hela kroppen. Jag kände mig genomlyst.
Jag har gjort en hel del märkliga saker de senaste åren och en timme med Thåström berättar för mig vad i allt det här som jag är med om, som faktiskt betyder något.
Jag tror det kommer märkas i mitt liv det närmaste året.
Sedan kom Inter med Alvarez och körde över Parma med 5-0 och det såg inte ens ut som Inter ansträngde sig. Det var ett rent lustprojekt. Ranieri har inte många chanser att äntligen, äntligen få vinna något som tränare men detta Inter har verkligen chansen att vinna något stort i vår.
