Man kan fortfarande se trasiga människor vackla runt på Hornstull.
Jag är en av dem.
Allt det här jag gömmer mig bakom sedan jag blev nykter är bara plast. Pengar, familj, framgång.
Ett fingerknäpp och arslet smakar parkbänk igen.
Min farsa håller på Juventus.
När jag var tio år, 1982 och Italien hade vunnit VM, ville jag ha landslagets autografer och eftersom nästan hela landslaget (redan då, samma nu) spelade i Juventus tipsade pappa om att skriva till Juventus.
Så jag gjorde det. Sedan postade jag brevet. Sedan väntade jag. Länge.
En dag så låg det en tjockt vadderat paket i vår gröna brevlåda framför radhuset i Angered.
Jag hade nästan (men bara nästan) hunnit glömma det där brevet men när jag öppnade det där paketet låg det nyckelringar och klistermärken där, det låg affischer och ett medlemskort och det låg ett stort ark med samtliga spelares autografer. Inget tryck eller fejk. De hade skrivit med tuschpenna direkt på det där kortet.
Paolo Rossi, Marco Tardelli, Schirea, Dino Zoff…. Ni fattar ju.
Total kärlek.
Eftersom min farsa håller på Juve, och framförallt för det där tjocka paketet, så bryr jag mig en aning om hur det går för Juventus. När Del Piero som i fornstora ddagar (Del Piero lever alltid i fornstora dagar) smeker in 2-0 på ett slutkört Roma finns det inget annat att göra än att ställa sig upp i sin Roma-tröja och applådera honom.
Mitt hjärta är troget och plågsamt skoningslöst gult och rött. Men alla älskar Del Piero. Han är en ambassadör utan land. Han är en lagkapten för fotbollen, lika mycket som för Juventus.
Han bara ÄR.
