Imponeras i grunden av Norge och det norska folket.
Denna orubbliga stolthet. Denna helhjärtade vilja att inte låta hatet och hämnden sluta sina kalla fingrar runt luften de andas.
Hämnden är ljuv, men förödande.
Allting bleknar inför det som inträffat. På kvällen, efter en dag av arbete och närvaro, är det som muren rasar. När jag ligger bredvid min son och stryker honom över håret med handen innan han somnar, gråter jag äntligen.
En tyst gråt.
Fotbollen då?
Mest rykten om övergångar.
Ikväll möter Milan Bayern Munchen men inte ens i Italien, inte ens i Milano, orkar folk bygga upp något särskilt stort intresse runt den matchen.
Ikväll möter också Malmö FF Glasgow Rangers borta. Sverige trånar verkligen efter en framgång i Europa.
Läser också att Pia Sundhage åter igen skryter om hur illa hon tycker om amerikanska presidenter. Den här gången hänger utrikesministern Hillary Clinton med av bara farten. Hon vägrar träffa de alla.
Coolt?
Min mamma är mer rebell än Pia Sundhage. Att hon skryter om sin respektlöshet mot människor som vill gratulera henne (och hennes lag) i Sommar i P1 är enbart pinsamt. Att hon berömmer sig själv om att hon hellre åker till Örebro än skakar han med Obama, är inte ett utslag av revolutionär självständighet, eller coolhet, utan ärligt talat extremt tröttsamt.
Klä upp dig, acceptera inbjudan, och skaka hand med presidenten. Det hade varit det allra häftigaste. Då hade Sundhage verkligen utmanat sig själv och sina rådande konventioner. Då hade hon visat mod och beslutsamhet. Då hade hon utmanat sig själv.
Att slentrianmässigt och högljutt skryta om sin ovilja att träffa viktiga människor är inte modigt eller häftigt. Det är lathet, slentrian och rörande löjligt.
Nu framstår hon enbart som pinsam.
